Karl Sigfrid

Stockholmarna betalar Gotlands ishallar, fritidsgårdar och kongressanläggningar genom den så kallade Robin Hood-skatten. Trots det kritiserar kommunstyrelsen på Gotland förslaget att Stockholms län ska betala lite mindre i framtiden – för att lönerna här är så höga. Stockholm har rätt till kompensationen, skriver Karl Sigfrid, m, riksdagsledamot för Stockholms län.

På uppdrag av regeringen har utredaren Ulf Wetterberg föreslagit ett system för att kompensera kommuner och landsting som har höga lönekostnader. Systemet är särskilt viktigt för Stockholmsregionen, och när glesbygdskommunernas remissvar nu strömmar in är de som väntat negativa. ”Stockholmsområdet mot resten av landet” lyder rubriken till en TT-artikel på temat. En slående andel av glesbygdspolitikerna tycks dock inte ha läst utredningen utan argumenterar utifrån rena vanföreställningar. Ett krav som vi bör ställa på kommunminister Mats Odell och resten av regeringen är att de grundar sitt beslut på fakta och bortser från de osakliga regionintressen som vi nu ser komma till uttryck.

Egentligen borde den föreslagna reformen av skatteutjämningen vara okontroversiell. Redan när 2005 års system för skatteutjämning infördes sa bland annat Sveriges Kommuner och Landsting att det finns stora regionala löneskillnader. Regeringen ville dock inte omedelbart införa en utjämningsmodell för lönekostnader eftersom det var osäkert om den höga
lönenivån i Stockholm var permanent. Principen om att höga lönekostnader skulle kompenseras på samma sätt som exempelvis långa avstånd var det ingen som ifrågasatte. Men nu låter det annorlunda.

Kommunstyrelsen på Gotland kallar förslaget för en omvänd Robin Hood-modell. Man kan fråga sig om Gotlandspolitikerna vet hur den nuvarande skatteutjämningen ser ut. De 276 kronor per invånare som Stockholms läns landsting skulle tjäna på en lönekostnadsutjämning kan jämföras med de tusentals kronor per invånare och år som Stockholmarna betalar till andra landsting. De kommuner som skulle få den största lättnaden till följd av utredningens förslag är Nacka, Solna och Lidingö. Dessa kommuner förlorar mångdubbelt mer till skatteutjämningen varje år än vad de skulle tjäna på Wetterbergsutredningens rekommendationer. Även om förslaget genomförs kvarstår det faktum att Stockholm finansierar Gotlands ishallar, fritidsgårdar och kongressanläggningar.

Ett tillskott till Stockholm är inte bara välbehövligt med tanke på att Stockholmarna betalar landets högsta landstingsskatt. Det är dessutom ett tillskott som Stockholmsregionen har rätt till enligt skatteutjämningens principer. Skulle det vara så att glesbygdspolitikerna nu motsätter sig dessa principer kan Stockholm naturligtvis leva med att skatteutjämningen skrotas.

Publicerad i Stockholm City den 14 mars 2007

När TV3 började sända 1987 som Sveriges första kommersiella TV-kanal fanns det riksdagsledamöter som ville förbjuda parabolantenner. TV-kanaler som inte kontrollerades av staten var för somliga otänkbart på den tiden, och många av regleringarna som återfinns i Europeiska Unionens TV-direktiv från 1989, ”TV utan gränser”, andas samma misstro mot oreglerade TV-bolag. Nu när ministerrådet och europaparlamentet jobbar med att uppdatera TV-direktivet kommer politikernas motstånd till yttrandefriheten återigen upp till ytan.

Medan det nu gällande TV-direktivet begränsar sig till att reglera traditionella TV-sändningar omfattar det nya förslaget också den växande marknaden för videoklipp på Internet som ska regleras.

Kommissionens förslag har mött stort motstånd från berörda branscher som bredbandsleverantörer och Internetbaserade tjänsteföretag. Den brittiska näringslivsorganisationen CBI anser att direktivet är för oflexibelt för att passa denna snabbt föränderliga marknad. Överdrivet komplicerade regler kan driva ut företag ut ur EU och jobb kan gå förlorade.

Behöver vi verkligen de här lagarna? Redan i dag kan föräldrar med hjälp av gratis Internetfilter hindra sina barn från att besöka olämpliga webbplatser. Med verktyg som V-chip och automatiska TV-övervakare har amerikanska föräldrar i flera år kunnat blockera TV-program, och kan nu till och med redigera bort stötande språkbruk.

Minimireglerna som kan komma att hamna i slutversionen av direktivet är många och av varierande art. Bland annat rekommenderar EU-kommissionen att medlemsstaterna stiftar lagar som påbjuder TV-bolagen att visa en viss kvot av europeiska program. I en tid då det är lättare och billigare än någonsin att sända TV är denna typ av försök att reglera fram mångfald hopplöst förlegad.

Det finns flera grupperingar i europaparlamentet som vill skydda konsumenterna från skadlig reklam. De svenska socialdemokraterna föreslår att reklam för ohälsosam mat ska förbjudas under vissa tider på dygnet. I utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män vill man även totalförbjuda produktplaceringar och lagstifta bort program som visar stereotypa könsroller.

Kommissionen säger förvånansvärt lite om hur minimireglerna kan påverka de Europeiska TV-bolagens ställning på den globala marknaden. Detta kan bli en huvudvärk för de internationellt verksamma bolagen. 163 miljoner människor tittar eller lyssnar på minst ett BBC-program varje vecka. Mer än 80 procent av tittarna bor i Afrika, Asien eller Mellanöstern. Bara 5,4 procent bor i Europa. För bolag av den här typen är det globala perspektivet oerhört mycket viktigare än det europeiska. Det mest anmärkningsvärda i direktivet är dock inte minimireglerna utan urholkningen av sändarlandsprincipen – en urholkning som skapar osäkerhet för företag som sänder över nationsgränserna. BBC:s talesman för Europafrågor Matteo Maggiore säger att ett avskaffande av sändarlandsprincipen vore att resa nya barriärer mot det fria informationsflödet.

Framtidens efterföljare till TV3 lär inte etablera sig i Europa. Lyckligtvis finns det en större värld utanför EU:s gränser för TV-bolag som vill bestämma över sin egen verksamhet och sända sådant som tittarna vill se.

Debattartikel i tidningen resumé, nr 10, 9 mars 2007 skriven av mig och Christofer Fjellner