Karl Sigfrid

På videoklippsajten Youtube har EU börjat lägga upp reklamfilmer, eller propagandafilmer som vissa kallar dem. Klart flest tittare, nästan tre miljoner, har en reklamfilm som består uteslutande av sexscener. Reklamfilmen för ”den gemensamma organisationen av marknaden för vin” har hittills fått nöja sig med 800 tittare. Det är synd. Fler borde ta tillfället i akt och se hur ett politiskt misslyckande som kostar miljarder varje år får fortsätta, och hur EU:s jordbrukskommissionär lovar nya skattefinansierade projekt åt en vinindustri som inte kan leverera det som kunderna vill ha.

EU:s kommissionär för jordbruksfrågor har hållit krismöten och vinbranschen är oroad. Produktionen av vin fungerar utmärkt, men det finns inte tillräckligt många som vill dricka det. Utomeuropeiska viner, från länder som USA, Australien och Chile är på stark frammarsch och européernas konsumtion av importviner har ökat markant de senaste tio åren.
Europeisk vintillverkning omsätter tiotals miljarder varje år och står för mer än hälften av all produktion i världen. Utöver konkurrensen från utlandet har producenterna européernas minskade vinkonsumtion att bekymra sig över. Detta borde ha lett till minskad produktion, men så har inte skett eftersom vintillverkare inte får betalt av den som ska dricka vinet utan av EU.
På en normal marknad måste producenter sänka priset eller sluta att producera om kunderna inte räcker till. I EU är det precis tvärtom. Ju färre som vill ha vin desto enklare blir det att tjäna pengar.

Det vin som producenter inte klarar av att sälja kan de spara i EU:s lager och få miljontals kronor i ersättning. De kan även få bidrag för att bygga upp egna överskottslager eller för att göra etanolbränsle av vinet. Ytterligare bidrag betalas ut till den som slutar att tillverka vin, om de samtidigt förstör sina vinrankor och lovar att inte odla nya.
När det går att tjäna mer på att tillverka vin som lagras i EU:s förråd än på att tillverka vin som människor vill köpa står något inte rätt till. Under flera år har EU:s vinlager vuxit och innehåller nu 1,5 miljarder liter, vilket motsvarar 250 flaskor per svensk invånare. För att minska produktionen höjer nu EU bidragen för att riva upp vinrankor samtidigt som de sänker bidragen för att göra vinet till etanolbränsle.

Det finns en enklare lösning som kommissionen borde pröva. Den fungerar och har använts i nästan hela världen med gott resultat: dra in alla bidrag, avskaffa produktionskvoter och förbud och låt industrin själv tillverka viner som de tror folk vill ha. Det skulle vara en stor vinst både för vinindustrin, miljön och skattebetalarnas plånböcker.

Publicerad i Kvällsposten den 17 juli 2007

Idén med EU:s satellitnavigeringsprojekt Galileo var att kunna konkurrera med noggrannare positionsangivelser än det kostnadsfria GPS och att sälja tjänsten till användarna. Besluten om Galileoprojektet fattades på 90-talet. Då besluten togs fanns redan GPS-systemet i drift.
Sedan besluten om att bygga Galileo fattades har kostnadsprognosen skenat från 8 miljarder kronor till dagens 33 miljarder. Samtidigt har konkurrenssituationen förändrats. I maj i år beslutade Ryssland att öppna sitt system, Glonass, för kostnadsfritt civilt bruk och planerna på att bygga ut det fortsätter.

GPS-systemet håller på att uppgraderas för att förbättra precisionen och kommer även fortsättningsvis att kunna användas kostnadsfritt. Även Kina håller på att bygga ett system som skall bli tillgängligt för allmänheten utan kostnad.
Förseningarna i Galileoprojektet gör att planerade konkurrensfördelar till stor del kommer att vara utraderade när satelliterna kan tas i bruk. Från början visade Galileoprojektet lönsamhet. Men förseningar, kostnadsökningar och ökad konkurrens har gjort att projektet idag ser ut att gå med kraftig förlust.

Vem är beredd att betala höga avgifter till Galileo för något som redan finns och kan användas gratis? Den frågan har de privata företag som skulle bygga satelliterna och sköta driften svarat på:
De vägrar att sätta igång verksamheten om de inte först får ett rejält tillskott av skattepengar, pengar som i dagsläget inte finns med i budgeten.

När kostnaderna ser ut att varken kunna täckas på kommersiell väg eller i budgeten har EU-kommissionen planer på alternativ finansiering: kommissionen funderar bland annat på att punktbeskatta satellitnavigeringsutrustning. I praktiken blir det en GPS-skatt, eftersom det systemet har i stort sett hela marknaden idag. Genom att göra det dyrare för konkurrenterna hoppas man få in pengar för att subventionera unionens egna projekt.
GPS-skatten skulle innebära att en helt ny princip för beskattning etableras på EU-nivå. Idag har EU inte fri tillgång till medborgarnas plånböcker utan får nöja sig med den summa som medlemsländerna anslår. Dagens system med medlemsavgifter hindrar EU från att växa ohämmat och tvingar fram prioriteringar.

Med direkt beskattning, det vill säga EU-skatt, skulle EU kunna ta in pengar direkt utan att störas av komplicerade förhandlingar med EU-ländernas finansministrar. Principen leder till att ytterligare makt koncentreras till Bryssel på medlemsstaternas och medborgarnas bekostnad.
Om inte de privata företag som skulle ta den ekonomiska risken för Galileo vill ställa upp med egna pengar är det en tydlig signal att de inte borde få våra skattepengar istället. Det är dags att inse att Galileoprojeket inte längre är en bra idé. Det borde därför skrotas.
EU-byråkraternas stormaktsdrömmar om egna satelliter går om intet, men vi andra kan fortsätta att gratis använda GPS utan att sörja.

Publicerad i Sydsvenskan den 14 juli 2007, skriven tillsammans med riksdagskollegan Margareta Cederfelt

Är en PC på ett kafé att likna vid ett flipperspel? Den frågan ska nu regeringsrätten besvara, och därmed avgöra en fem år gammal tvist om huruvida internetkaféer behöver tillstånd från Lotteriinspektionen. Regeringen bör snabbt ta initiativ till att upphäva den föråldrade lag som nu hotar Sveriges internetkaféer.
Om regeringsrätten bestämmer att ett kafé behöver tillstånd för att ställa upp datorer så kan många it-kaféer tvingas stänga. Reaktionerna på nätets diskussionsforum är heta och den vanligaste kommentaren är: ”Men herregud, nu får de väl ge sig.” Andra påpekar att politikernas lagar tycks vara skrivna av samma blåhåriga tanter som en gång i tiden förfasade sig över rock’n’roll.

Men även övernitiska byråkrater är en del av problemet. Gunilla Paulsson, som är chef för Lotteriinspektionens tillståndsenhet har försvarat attacken mot internetkaféerna med att ”unga inte ska vistas i miljöer som riskerar att dra till sig olika typer av kriminalitet, narkotika och annat”. Man kan undra om hon någon gång har satt sin fot på ett internetkafé.
”Lagen om anordnandet av visst automatspel”, som nu hotar it-kaféerna, är från 1982 – en tidsperiod då ungdomar skulle skyddas från hårdrock och datorspelsvåld. Lokaler med flipper- och arkadspel ansågs osunda för de ungas andliga hälsa. När lagen om automatspel skrevs visste ingen vad ett internetkafé var, men nu myndigheterna använda lagen för att stänga internetkaféer. Som i Kina.

Om regeringsrätten finner att datorer är spelautomater måste kaféägaren ansöka om tillstånd, och ansökningsavgiften är 2 000 kronor för en enda dator. Till det kommer en årlig inspektionsavgift. Det innebär högre priser – eller om de unga besökarna inte har råd att betala – att verksamheten får läggas ned. Det skulle drabba både ungdomarna och alla de föräldrar som tycker det är bra att veta var deras barn befinner sig. En borgerlig regering värd namnet måste omedelbart slopa den antikverade lag som bär skulden.

Publicerad i Aftonbladet den 30 juni 2007