Karl Sigfrid

Den amerikanske andra världskrigsgeneralen George S Patton lär ha sagt att han hellre har en tysk division framför sig än en fransk bakom sig. Precis så kände jag när jag läste chefredaktör Martin Ådahls ledare i senaste numret av Fokus. Jag har hellre en hel stab med upphovsrättsjurister mot mig i fildelningsdebatten är Ådahl vid min sida.

Ådahl ondgör sig över skivindustrin eftersom bolagen, i hans tycke tar ut hutlösa överpriser. Genom sina höga marginaler stjäl de från både konsumenter och artister, och därför är det inte mer än rätt att konsumenterna stjäl från skivbolagen i väntan på lägre priser, resonerar Ådahl. Därmed köper han okritiskt skivbranschens slogan om att kopiering och stöld är samma företeelse. Vad äganderätt är och vad som skiljer konventionellt ägande från upphovsrätt reflekterar han inte ens över. Men eftersom han inte tycks tro på ägande i någon form spelar det i hans värld inte så stor roll.

Ådahl fortsätter med att påstå att det är krångligt att vara pirat. Varifrån han har fått det är oklart, för det är inte krångligare än att 75 procent av alla tonåringar klarar av att ladda hem musik från nätet. Slutligen kommer Ådahl till sin poäng: Piratrörelsen är i själva verket en global revolutionär konsumentrörelse och bör bete sig som en sådan.

Ådahl och hans kompisar skulle säkert gärna se en ungdomsgeneration som iklädda Che Guevara-tröjor och fotriktiga sandaler sitter i studiecirklar och skriver brev till politiker med krav på prisregleringar. Men så kommer det inte att bli. Den stora majoriteten människor som laddar hem film och musik på nätet är inte en del av någon ideologisk rörelse. SOM-institutet vid Göteborgs universitet har i en studie visat att de som vill tillåta fildelning är jämnt fördelade över den politiska höger-vänsterskalan, med en svag övervikt bland dem som anser sig stå till höger om mitten.

Den som laddar hem saker från nätet gör inte någon politisk markering, och det är inte heller frågan om civil olydnad. De som har gripits och straffats för brott mot upphovsrätten har inte haft som avsikt att väcka uppmärksamhet för sin sak. De har varit helt vanliga film- och musikkonsumenter som haft oturen att åka fast.

Fildela gör människor för att den tekniska utvecklingen tillåter dem att snabbt, enkelt och kostnadsfritt kopiera låtar och filmer som de vill ha. De har upptäckt den nya tekniken och konstaterat att den ger dem ett mervärde. Alltså utnyttjar de den. För musik- och filmskapare innebär den tekniska utvecklingen förändrade marknadsvillkor. Skivbolag kan inte försörja sig på att framställa och distribuera skivor i en värld där konsumenterna själva klarar av att göra detta. Alltså måste skivbolagen hitta nya affärsmodeller eller försvinna. Att sänka priset på cd-skivor är inte svaret, och inte heller billiga iTunes-liknande tjänster kan på allvar konkurrera med gratismusiken. Den som ropar efter sådana lösningar har inte förstått hur grundläggande den förändring är som marknaden nu genomgår till följd av P2P-nätverken.

Konsumenter vill ha sin musik och sina filmer omedelbart och gratis. Så ser dagens mediemarknad ut, och de aktörer som vill tjäna pengar på immateriella verk måste anpassa sig till det. Konkurrensen med P2P-nätverken får företagen klara genom att ha bättre och mer användarvänliga gränssnitt. Och vetskapen om att upphovsmännen tjänar på att du använder de kommersiella tjänsterna kommer att attrahera användare.

Pengarna kommer inte längre från slutkonsumenten utan från sponsorer. Genom att distributionen blir näst intill gratis kan upphovsmännen tjäna minst lika mycket pengar som tidigare, även om de totala intäkterna minskar. Medieentreprenören Mark Pesce för ett intressant resonemang just kring de nya ekonomiska förutsättningarna i ett föredrag som han håller inför australiensiska TV-producenter. Jag kan bara instämma när han säger att tv-producenter som inte kan slå mynt av att miljontals människor laddar hem och tittar på deras serier har hamnat på fel jobb.

När Fokus chefredaktör tar sin utgångspunkt i att musikbranschen ska fungera enligt samma affärsmodell som tidigare, fast med onlinedistribution och lägre marginaler, underskattar han i likhet med många andra marknadens förmåga att hitta nya lösningar.

Han avslutar sin ledare med att påpeka att han själv inte laddar hem musik eftersom han inte förstår tekniken. Jag kan inte säga att det gjorde mig särskilt förvånad.

I Fokus huvudartikel om fildelningsfenomenet visar Lars Gustafsson på IFPI, lobbyorganisation för musikbranschen, att inte heller han förstår sig på marknadsekonomins villkor. Anledningen till att skivbranschen har förlorat hälften av sina intäkter sedan år 2000 förklarar han inte med nya marknadsförutsättningar utan med att ”de har misslyckats med att förklara varför det är så viktigt att betala för musik”. Jag kan avslöja för Lars Gustafsson att det inte spelar någon som helst roll hur pedagogiska han och hans kollegor är. Så länge det bästa alternativet på marknaden är att ladda hem musik via P2P-nätverk kommer andelen som gör det att öka.

Christian Engström från Piratpartiet jämför i samma artikel dagens teknikskifte med introduktionen av eldrivna kylskåp och hur det drog undan mattan för dem som körde ut is till de gamla isskåpen. Hade IFPI, om de representerat dåtidens isleverantörer, förklarat branschens borttynande med att de misslyckats med att förklara varför det är så viktigt att köpa is?

Det är många som har undrat vilka reaktioner jag har fått efter min debattartikel om att tillåta fildelning. Att flertalet email som jag har fått under de senaste veckorna har varit entusiastiska kommer nog inte som en överraskning för någon. Det var inte heller oväntat att i princip alla arga brev kom från personer som arbetar inom skivindustrin eller som juridiska ombud för rättighetshavare. Om vi hade levt 1978 hade samma människor lobbat för att förbjuda videobandspelare.

Den allra första kommentaren jag fick kom från Piratpartiets Christian Engström. Det löd:

Välkommen ombord, pirat Karl Sigfrid! Arrrr! :)

Jag har alltid haft positiva associationer till ordet pirat. Kanske för att det påminner mig om de nätter som jag tillbringat med Monkey Island-spelen på min Amiga 500 i början av 90-talet.

En vanlig föreställning bland bloggare och andra nätdebattörer är att mitt parti inte skulle acceptera åsikten att fildelningen borde släppas fri. Den respons som jag har fått visar tvärtom att de flesta av mina partikollegor håller med mig. Framför allt inser de att lagar som syftar till att besegra den tekniska utvecklingen aldrig kan fungera. Tekniska innovatörer ber inte politiker om lov innan de skapar produkter som förändrar marknadens villkor och gör tidigare lagstiftning obsolet. Det ska vi vara glada för.

Gemensamt för de som instämmer i att vi bör tillåta fildelning är att de är framtidsoptimistiska och teknikvänliga. Ju mer insatta de är i den tekniska utvecklingen desto tydligare ser de att slaget mot fildelningen inte bara är förlorat, utan att det har varit förlorat sedan ett decennium tillbaka.

En partikollega som förstår Internetkulturen är Mary Jensen från min gamla hemkommun Österåker. Hon har jobbat i IT-branschen sedan 80-talet och inser att skivbranschen inte kan lösa sina problem genom att jaga tonåringar. Så här kommenterar hon det uttalande från EU:s generaladvokat som kan skjuta regeringens förslag i sank.

På Vaxholmsfärjan på väg tillbaka efter Reinfeldts sommartal träffade jag Mats Johansson, som berättade att han hade skrivit ett svar på min DN debatt-artikel. Svaret publicerades några dagar senare i Dagens Industri. Jag praktiserade hos Mats Johansson när han var chef för Svenska Dagbladets ledarsida och vi kommer bra överens, men i just den här frågan får vi nog leva med att vi har olika uppfattningar.

För att visa mina goda vilja kan jag tipsa de partikollegor som kämpar mot fildelningen om en kampanjlåt som de kan använda sig av.

Enligt ett yttrande från EU:s generaladvokat är internetleverantörer inte skyldiga att röja sina kunders identitet, om inte det egna landets lagar kräver detta. Beskedet vänder upp och ned på det svenska utredningsförslaget om att låta upphovsrättsinnehavare begära ut namn på fildelare, ett förslag som enligt regeringen har som syfte att anpassa svensk rätt till EU-rätt. Utan krav från EU måste vi själva ta ställning till om vi verkligen vill starta ett krig mot fildelarna.

Sommaren 2006, tre månader före valet, sa min partiordförande Fredrik Reinfeldt i en tv-intervju att vi måste visa att vi lever med vår tid. Att jaga en hel ungdomsgeneration var inte syftet med nedladdningsförbudet, och inget som vi vill använda rättsväsendets resurser till.

Nu när han sitter vid makten kan han inte rimligen stifta en lag som hjälper skivbolagen att dra var och varannan tonåring inför rätta, ibland för att ha laddat hem någon enstaka mp3-fil. I stället borde regeringen göra det motsatta och avskaffa dagens upphovsrätt. Därmed avkriminaliserar vi kopiering för privat bruk.

Dagens upphovsrätt har blivit frånsprungen av den tekniska utvecklingen. Cd-skivor och dvd-filmer som säljs i butiker eller skickas med posten är på väg att fasas ut av moderna fildelningstekniker. Skivbranschens borttynande är därför ett faktum som varken kan eller bör förhindras. Att med rättsliga insatser försöka stoppa fildelningen för att rädda skivbranschen är som att försöka förbjuda bilar för att öka försäljningen av hästkärror.

Syftet med att reglera rättigheter i lag är att skapa stabila spelregler på marknaden – regler som stämmer överens med det allmänna rättsmedvetandet. Det gör inte den nuvarande upphovsrätten. Förslaget om att ge skivbranschen tillgång till fildelarnas personuppgifter är i Sverige en främmande tanke. Enligt en undersökning från SOM-institutet är det bara 25 procent av svenska folket som anser att upphovsrätten, så som den är utformad, bör bestå. Samtidigt vill 44 procent tillåta all fildelning. Bland de yngsta – de som har växt upp med nedladdning av musik och film som en självklar del av vardagen – är det näst intill ingen som försvarar förbudet mot fildelning. Lagskärpningen år 2005 tycks inte heller ha gjort medborgarna mer negativa till fildelningen.

Mest positiva till att tillåta all fildelning är unga kvinnor. Det finns ingen tydlig höger-vänterdimension i frågan. Bland dem som står till höger och bland dem som står till vänster finns det en tydlig övervikt för att tillåta all fildelning. Ungefär en tredjedel av svenskarna har själv laddat hem musik någon gång under det senaste året. Av dem som är under tjugo år är det tre fjärdedelar.

Medan skivbranschens företrädare högljutt beklagar sig över förlorade intäkter är det mängder av nya artister som tack vare fildelningen får en snabb och gratis distributionskanal. Inkomster kan de få på andra sätt än genom att sälja skivor. En studie gjord vid Princeton University har visat att världens 35 mest välbetalda artister i snitt tjänar 7,5 gånger mer på sina turnéer än på sin skivförsäljning. Av de 35 artisterna var det bara fyra vars skivförsäljning gav mer än turnéerna. Någon risk för att mp3-filerna svälter ut musikskaparna finns alltså inte.

En vanlig missuppfattning är att upphovsrätt är detsamma som konventionell äganderätt, och att nedladdning därmed är stöld. Så är det inte. Ekonomen och Nobelpristagaren FA Hayek har förklarat skillnaden mellan konventionell äganderätt och upphovsrätt. Medan tillgången på materiella resurser till sin natur är begränsad är tillgången till immateriella verk obegränsad, såvida politiker inte lagstiftar fram en begränsning genom kopieringsförbud. Enligt Hayek har erfarenheten inte visat att sådana begränsningar medför ökad innovation. En senare Nobelpristagare, Milton Friedman, beskriver upphovsrätten som ett monopol som minskar utbudet till en nivå under den optimala. Upphovsrätten och de förbud som följer därav bör enligt Friedman främst beskrivas som en inskränkning av yttrandefriheten.

Äganderätten är en sedvana som hjälper oss att avgöra vem som har rätt till resurser när utbudet är begränsat. Upphovsrätten påminner om äganderätten såtillvida att den tillfaller skaparen av ett verk, men där slutar likheterna. En digital fil kan, till skillnad från fysiska föremål, kopieras oändligt många gånger utan att någon blir fråntagen sin egendom. Rätten som står på spel är alltså inte äganderätten utan ensamrätten att styra hur ett digitaliserat verk får användas.

Upphovsrätten är inte bara skild från äganderätten. Många marknadsliberaler har påtalat att det finns en konflikt mellan de två rättigheterna. När en kläddesigner får ensamrätten till en ny design förbjuds andra att med sitt eget tyg och sina egna verktyg skapa ett likadant plagg. Ibland tar sig upphovsrätten rent bisarra uttryck, som när amerikanen John Cage hävdar ensamrätten till kompositionen “4 minuters och 33 sekunders tystnad”. Ett rimligare alternativ är att den som offentligt säljer en produkt får acceptera att andra använder sin frihet och sin äganderätt till att skapa kopior för eget bruk. Det är inte heller ekonomiskt motiverat med ett monopol som syftar till att ge upphovsmannen rätt att tjäna pengar på sin verksamhet. I andra sammanhang kräver vi att företagare har en affärsmodell som fungerar utan monopollagstiftning. Varför skulle inte det gälla artister?

Motsvarigheter till att ladda hem musik på internet har funnits länge. För tjugo år sedan kopierade var och varannan person kassettband. Ibland för att ha en säkerhetskopia på den inköpta musiken, och ibland var det kompisar som kopierade varandras musik. Många hade en dubbeldäckare hemma, vars enda egentliga syfte var att underlätta kopiering. Det var aldrig tal om att göra husrannsakan för att sätta dit kopierande tonåringar. Tvärtom har det under lång tid funnits en acceptans i Sverige för att kopiera musik för icke-kommersiellt bruk. I den mån det har varit förbjudet i lag har lagstiftningen uppfattats på samma sätt som lagen mot att gå mot röd gubbe.

Att fildela är som att kopiera ett kassettband, men nu kan människor som vill byta musik hitta varandra på internet. Eftersom musiken lagras digitalt är kopian inte längre av lägre kvalitet än originalet. Det som är nytt är alltså inte att människor delar musik, och inte heller att det sker i stor skala. Det som är nytt är den aggressivitet som skivbranschen visar gentemot sina egna kunder. Idén att jaga tonåringar som har kopierat några enstaka låtar har tidigare varit främmande liksom idén att försöka stänga sökmotorer som The Pirate Bay, vars servrar beslagtogs i en uppmärksammad polisrazzia förra våren.

Motsvarigheten till Pirate Bay-razzian hade för tjugo år sedan varit att storma Sonys fabriker, konfiskera alla dubbelkassettbandspelare och stänga ned huvudkontoret. Precis som The Pirate Bay tillhandahöll Sony, och många andra stora elektronikföretag, ett verktyg för kopiering utan att själva kopiera eller inneha kopior av upphovsrättsskyddat material. I det så kallade Betamax-fallet uttalade den amerikanska Högsta domstolen att Sony inte kunde hållas ansvarigt för brott mot upphovsrätten. Varför polisen aldrig stormade Sonys fabriker är lätt att förstå, och lika lätt är det att förstå varför The Pirate Bay får just denna behandling. Några teknikintresserade ungdomar i en källare – utan pengar, utan jurister och utan pr-konsulter – är en mer tacksam måltavla än ett multinationellt bolag.

Publicerad i Dagens Nyheter den 9 augusti 2007

Så här skriver Computer Sweden

Så här skriver Metro

Så här skriver Södermanlands Nyheter på ledarsidan

Så här skriver Peter J Olsson på kvällspostens ledarsida

Så här säger jag i P3

Så här säger diverse bloggare