Karl Sigfrid

Den här veckan har vi haft allmänpolitisk debatt i riksdagen. Det betyder av vem som helst får tala om vad som helst i sex minuter. Det som debatterades var allt mellan Nato-medlemskap till priset på glutenfri pasta. Jag valde att lyfta fildelningsfrågan som ingen i övrigt nämnde under de tre dagar som debatten pågick. Så här sa jag:

Jag skulle vilja lyfta ett ämne som berör alla oss som tillbringar en stor del av vår tid på Internet. Det berör även en hel ungdomsgeneration och åtmistine en av tre svenskar, i alla åldersgrupper. Så många är det nämligen som laddar hem film och musik genom fildelningsnätverk på Internet.

Anledningen till att jag känner mig tvungen att ta upp just den här frågan är att de flesta beslutsfattare har dålig förståelse, och dessutom saknar viljan att ta till sig den debatt som förs flitigt framför allt i bloggvärlden.

De flesta borde kunna skriva under på att dagens upphovsrätt har blivit frånsprungen av den tekniska utvecklingen. Cd-skivor och dvd-filmer som säljs i butiker eller skickas med posten är på väg att fasas ut och i deras ställe kommer moderna fildelningstekniker. Det innebär att branscher som har byggts upp kring gamla distributionskanaler kommer att försvinna, vilket är en utveckling som politiken varken kan eller bör förhindra.

Jag skulle vilja gå tillbaka lite i tiden, för även om fildelningen är ett relativt nytt fenomen så har uppfattningen om att människor fritt ska få sprida information länge varit dominerande i Sverige. Inskränkningar av den rätten, vare sig de utgörs av censur eller av upphovsrättsliga regler, har egentligen aldrig haft någon förankring bland medborgarna.

I dag kopieras filer över Internet. För ett par årtionden sedan år sedan var det kassettband som kopierades i stor omfattning, och även om det var kontroversiellt bland upphovsrättsjurister så var det fullt förenligt med det allmänna rättsmedvetandet.

På den här tiden gick upphovsrättsindustrin så långt att de ville förbjuda apparater som gav ägaren möjlighet att göra egna inspelningar. Det som är självklart i dag, att vi till exempel ska kunna spela in ett tv-program för att titta på det vid ett annat tillfälle, det var långt ifrån självklart när videobandspelaren kom i slutet av 1970-talet. Då hävdade tv-bolagens upphovsrättsjurister att det var stöld att titta på ett tv-program vid en annan tidpunkt än den då programmet sändes. Rätten att se ett program när det passade dem själva, den hade ju tv-tittarna inte betalat för. Och att tittarna nu kunde spola förbi reklampauserna, det beskrevs som en dödsstöt för hela tv-industrin.

Som vi nu vet uteblev katastrofen för tv-industrin, och tekniken blev en självklar del i människors vardag. Så blev det med videobanden, Så blev det med de inspelningsbara dvd-skivorna, och så kommer också att bli med den kopiering som sker på Internet.

Om det är något vi bör lära oss av historien är att den tekniska utvecklingen har sin gång, och att den varken kan eller bör styras politiskt. En annan lärdom är att politikers försök att frånta människor möjligheten att använda ny teknik är dömda att misslyckas. Det kan vi se exempel på nu. De senaste åren har det gjorts försök att stoppa den fria informationsspridningen genom polisinsatser och genom lagstiftning mot att ladda hem upphovsrättsskyddat material.

Statistiken visar att de här insatserna varken avskräcker eller förändrar människors rättsuppfattning. De som anser att information ska få spridas fritt, och att upphovsrätten bör begränsas till att enbart gälla kommersiellt bruk, är dubbelt så många som dem som har den motsatta uppfattningen.

För dem som förstår den tekniska utvecklingen är det uppenbart att det inte går att upprätthålla dagens upphovsrätt utan att staten trampar på människors integritet. Därför vill jag uppmana mina kollegor här i riksdagen att en gång för alla ge upp jakten på fildelare, och istället ta tag i arbetet med att utforma en ny, begränsad upphovsrätt som är förenlig med dagens teknik.

Är det så att de berörda branscherna vill tjäna pengar så är det faktiskt upp till dem själva att hitta affärsmodeller som är förenliga med den tekniska utvecklingen. Vi kan se tydligt att den omställningen redan har börjat, och det vore mycket olyckligt om den avtog på grund av politikers som med hårdare lagar försöker återuppliva affärsmodeller som hör till gårdagen.

Regeringsrätten slog i dagarna fast att internetkaféer är spelhallar. Därmed omfattas de av den föråldrade automatspelslagen, som kan tvinga dem att försämra öppettiderna och betala tusentals kronor per dator i avgifter. Nu måste regeringen agera och ändra lagen för att inte ungdomar och småföretagare ska drabbas.
Att ett kafé behöver tillstånd för att ställa upp datorer medför regleringar och kostnader, vilket lagstiftarna knappast förutsåg när de 1982 stiftade en lag om automatspel. På den tiden ansågs lokaler med till exempel flipperspel osunda för de ungas andliga hälsa eftersom ungdomarna, enligt lagens andra paragraf, “otillbörligen kan lockas att delta i spel.”.

Det finns dock inget som tyder på att internetkaféer skulle vara en dålig ungdomsmiljö. Enligt en undersökning från Ungdomsstyrelsen finns det till och med ett omvänt samband mellan datorspelande och alkohol. Undersökningen visar också att datorspelande ungdomar rör sig lika mycket som andra. Det finns med andra ord ingenting som talar för att datorspelande på internetkaféer är en verksamhet som behöver omgärdas av särskilda regler
Regeringsrättens beslut att klassificera kaféernas datorer som spelautomater får två omedelbara följder: Ökad byråkrati och högre kostnader. För att få ställa en dator i sitt kafé måste innehavaren ansöka om tillstånd, och ansökningsavgiften för en maskin är
2 000 kronor. För ett normalt internetkafé med flera datorer blir ansökan betydligt dyrare. Till det kommer en löpande inspektionsavgift. Avgifterna resulterar i högre priser för kunderna – eller om kunderna inte har råd att betala – att verksamheten får läggas ned.

Tillståndet kan dessutom innehålla restriktioner. I ett aktuellt fall ville Örebro kommun inte tillåta ungdomar att spela efter klockan 12 på natten. Man kan fråga sig vad byråkraterna i Örebro tänker sig att ungdomarna som blir utslängda på gatan ska göra istället?
Bollen ligger nu i händerna på regeringen, och jag ser fram emot ett förslag om att snabbt avskaffa automatspelslagen. Att låta det fortsätta som nu skulle drabba både ungdomarna och alla de föräldrar som tycker det är bra att veta var deras barn befinner sig.

Publicerad i Västervikstidningen

Under riksdagens allmänna motionstid har jag bland annat lagt en motion om att avkriminalisera fildelningen. I bloggvärlden har motionen redan hunnit kommenteras av Christian Engström, som är positiv till förslaget. Miljöpartiet har lagt en motion med delvis samma innebörd, men med ett antal betydande skillnader.

Motiven bakom miljöpartiets motion är, precis som i min motion, att det krävs en oacceptabel övervakningsapparat för att upprätthålla dagens alltför omfattande upphovsrätt. Dock begränsar de sin kritik till de utredningsförslag som ligger på regeringens bord, och ser inte att de integritetsproblem som utredarnas förslag medför bara är en mild fläkt jämfört med vad som faktiskt skulle krävas för att stoppa fildelningen. Både Renforsutredningen och utredningen om hur EU:s sanktionsdirektiv kan införas i svensk lag fokuserar ensidigt på P2P-nätverken på Internet, men P2P-nätverken står bara en del av den kopiering som sker. Precis som tidigare kopieras det mycket även direkt från person till person på skolgårdar, arbetsplatser och andra ställen där människor möts. För att komma åt den kopieringen – som kan tänkas öka i omfattning i takt med att portabla minnen blir större och billigare – krävs betydligt mer än att begära ut identiteten på Internetanvändare.

Miljöpartiet vill avkriminalisera nedladdning av upphovsrättsskyddat material, det vill säga upphäva det riksdagsbeslut från 2005 som kriminaliserade nedladdningar. När det gäller tillgängliggörandet är de mer svävande. De vill inte att den som tillgängliggör material i ett icke-kommersiellt syfte ska kunna dömas till fängelse, och de vill utreda om gärningen helt ska avkriminaliseras. Om nedladdning tillåts har jag lite svårt att förstå på vilka grunder den andra sidan av transaktionen ska vara fortsatt kriminaliserad, men klart är i alla fall att förslaget skulle innebära en förbättring jämfört med hur lagen ser ut i dag.

Miljöpartiet går till hårt angrepp mot de DRM-skyddade filer som säljs på lagliga nedladdningsplatser. Och visst är det så att DRM-skyddade filer är en dålig produkt, men att reglera bort dåliga produkter från marknaden är poänglöst. Dåliga produkter väljer kunderna bort på egen hand.

Miljöpartiet slår fast att det inte går att beräkna hur musikers, författares och andras intäkter skulle påverkas av en mer begränsad upphovsrätt. Det har de naturligtvis rätt i. Den som tror sig kunna förutse marknadens utveckling och de tekniska innovationer som driver den har en orealistisk bild av sin egen kapacitet. Miljöpartiets förslag är att vänta och se hur de berörda branscherna påverkas av en avkriminalisering för att sedan eventuellt föreslå en höjd kassettskatt och att staten skjuter till pengar.

Här innehåller miljöpartiets förslag två grundläggande tankefel. För det första skulle statliga tillskjutna pengar, vare sig de tas in genom den bredbandsskatt som miljöpartiet säger nej till eller på andra sätt, innebära staten kopplar ett starkare grepp om kulturen. Precis som biblioteksersättningen fördelar pengar från de författare vars böcker lånats till utvalda stipendiater skulle en statlig ersättning till kulturskapare öppna för godtycklig omfördelning och sämre marknadsmässighet. För det andra utgår miljöpartiet från att dagens intäktsnivåer är de objektivt riktiga nivåerna. Så är det naturligtvis inte. I takt med att samhället och tekniken förändras är det naturligt att de berörda branschernas omsättning kan öka eller minska. Det vore trångsynt att med statens hjälp låsa intäkterna på dagens nivåer oavsett hur marknadens förutsättningar förändras.