Karl Sigfrid

Det har kommit ett nytt utredningsförslag om förändrad skatteutjämning. Förlorarna är de kommuner som betalar de högsta skatteutjämningsavgifterna, det vill säga kommunerna i Stockholmsregionen.

För Solnas del skulle utredningens förslag innebära en förlust med drygt 60 miljoner kronor om året, vilket motsvarar 1 000 kronor per medborgare eller 50 öre i höjd skatt. Men att förslaget slår mot dem som redan förlorar mest på skatteutjämningen är inte det enda felet. Vissa problem som utredaren vill kompensera kommunerna för är sådana som kommunerna själva bör ansvara för att lösa. Kommuner som har en stor andel invånare utan jobb bör inte, som utredaren föreslår, belönas med högre bidrag. Istället bör de kommuner som tar sitt ansvar för att hjälpa utsatta grupper in på arbetsmarknaden få behålla den vinst som detta ger i form av lägre kostnader och högre skatteintäkter. Då har kommunerna en drivkraft för att föra en långsiktig, tillväxtvänlig politik.

Publicerad i Stockholm City den 20 novemver 2007

I dag har ett antal tidningar rapporterat att Sverige säger nej till att anta IPRED2-direktivet, som syftar till att harmonisera straffsatser inom immaterialrättens område. Media har ibland svårt att hålla isär IPRED2, som harmoniserar straffrättsliga regler, Sanktionsdirektivet, som harmoniserar civilrättsliga regler och Renforsutredningen, som inte alls är någon EU-harmonisering.

Nyheten har sin grund i en fråga till justitieministern som jag har ställt angående formerna för IPRED2. Enligt svaret ansluter sig Sverige till de länder som anser att EU inte har rätt att anta straffrättsliga regler inom ramen för första pelaren. Sådana beslut måste tas inom ramen för EU:s tredje pelare, vilket i praktiken innebär att alla länder ska vara överens.

Så var det med formaliteterna. Utöver dessa finns det all anledning att vara skeptisk till innehållet i IPRED2. Direktivet vill skärpa straffen för dem som begår brott mot upphovsrätten “i kommersiell skala”. Begreppet “kommersiell skala” finns det ingen definition av. Är det ett brott som begås i kommersiell skala att tillgängliggöra en fil så att vem som helst kan ladda hem den? I så fall träffar direktivet helt vanliga fildelare som inte har något som helst kommersiellt uppsåt.

IPRED2 kriminaliserar även “medverkan” till upphovsrättsbrott. Vad det innebär att medverka till brott mot upphovsrätten är inte heller det klart. Blir det olagligt att utveckla fildelningstekniker? Skulle betamaxfallet ha resulterat i ett förbud mot inspelningsutrustning om fallet avgjorts inom EU med IPRED2 som grund? I så fall lägger direktivet en våt filt över den tekniska utvecklingen.

I går ledde jag ett fildelningsseminarium i riksdagen. Själv tycker jag att det blev lyckat, både tack vare intresserade besökare och en lysande expertpanel som bestod av Roger Wallis, Lars-Erik Eriksson och Peter Alvarsson. Både Roger och Lars-Erik har en bakgrund på KTH och har studerat fildelningsfrågan på djupet. Roger är dessutom själv kompositör och har suttit i styrelsen för STIM. Paneldeltagarna var alla överens om att den fildelningsdebatt som förs är ett resultat av att musik- och filmbranschen saknar ambitionen att anpassa sig till den tid som vi lever i. Istället för att utgå från att människor har tillgång till teknik som gör det möjligt att fritt sprida immateriella verk tycks upphovsrättsindustrin ha bestämt sig för att motarbeta den tekniska utvecklingen.

Peter Alvarsson berättade om sitt företag Headweb, som slår upp portarna för allmänheten i dag. Headweb är ett unikt projekt av flera skäl. För det första drm-skyddar de inte filmerna, vilket innebär att du fritt kan kopiera dem mellan olika plattformar. Drm-skyddade filer har hittills sagts vara en viktig anledning till att de lagliga nedladdningstjänsterna inte har varit ett attraktivt alternativ. För det andra distribuerar Headweb filmerna med hjälp av bittorrentteknik, det vill säga samma teknik som framför allt används för piratkopiering. Fördelen med bittorrent är att den som laddar hem en fil samtidigt tillgängliggör delar av samma fil för andra. Därmed ökar kapaciteten i takt med att fler laddar hem, vilket låter avsändaren sprida sitt verk till ett stort antal människor till en försumbar kostnad.

Hur väl Headweb lyckas återstår att se, men jag hoppas på det bästa. Till skillnad från distributörer som ropar på nya lagar lägger Headweb sin energi på att skapa ett system som är bra nog för att konkurrera med de befintliga fildelningsnätverken.