Karl Sigfrid

”Varför dog Bellman?” frågar sig Göran Hägg i en bok med just detta namn som Föreningen svenska läromedel har skickat till samtliga riksdagsledamöter. Hägg beskriver upphovsrättens historia, från skriftens uppkomst till dagens elektroniska kommunikation. Boken har blivit uppskattad av tidningarnas recensenter.

Här och var gör Hägg viktiga poänger, till exempel om att möjligheten att sälja ett verk till många har skapat ett hälsosamt oberoende från tyranner som kräver att få framställas som hjältar. En annan poäng – avsedd eller inte – är att det fanns kreatörer som blev förmögna på att roa folket även före upphovsrättens tid. William Shakespeare blev rik genom att sätta upp sina dramer på en egen teaterscen.

Den sammantagna bilden blir dock att Göran Hägg som ekonom och analytiker lämnar en del att önska. Bellman, hävdar Hägg, dog år 1795, bara 54 år gammal, eftersom han levde ” i ett samhälle präglat av total frihet att ta del av och dela med sig av andras konstnärliga, litterära och musikaliska prestationer”. Men så var det ju inte. Några sidor tidigare i samma bok förklarar Hägg att Sverige 1752 införde ett boktryckerireglemente som gav boktryckarna monopolrättigheter till de verk som de köpt av en författare. Därmed förbjöds piratkopiering av såväl böcker som småskrifter.

År 1790 utgavs Bellmans främsta verk, ”Fredmans epistlar” i tryck. 1774 hade han sålt rättigheterna till verket för 50 riksdaler, men tryckaren lät optionen löpa ut och rättigheterna återgick till författaren. Nu begärde Bellman 100 riksdaler för verket, men utgivarkonsortiet ”Witterhetens vänner” prutade och priset blev 50 riksdaler även denna gång. Bellmans förhandlingsposition var svag eftersom konsortiet hade skaffat sig privilegium på all utgivning av noter i landet. De hade med andra ord monopol. Bellmans problem tycks således inte alls ha något samband med piratkopiering – som var förbjuden – men däremot ett starkt samband med ett statligt inrättat monopol. En rimligare slutsats än Göran Häggs egen blir att Bellman inte dog i förtid på grund av bristande kontroll av marknaden, utan på grund av en alltför omfattande kontroll.

Efter att ha misslyckats med sin huvuduppgift – att förklara Bellans död med piratkopiering – upplyser Göran Hägg oss om att försäljningen av böcker ökar. Svenska förläggare tycks alltså inte gå någon Bellmandöd till mötes, även om de gärna vill påstå det.

Vad säger då Hägg om den tilltagande övervakning som krävs för att upprätthålla dagens omfattande upphovsrätt? Inga bekymmer. ”Det finns eller går att skapa tekniska och juridiska lösningar på alla sådana problem. Egentligen handlar det bara om vilja och insikt.” Där ser man.

Aftonbladet om övervakningsutredningen DN om övervakningsutredningen

Radio är inte längre ett medium som kräver frekvensutrymme, en programtablå och stora ekonomiska investeringar. En blogg och lite inspelningsutrustning räcker alltedes utmärkt. En moderatkollega i riksdagen som har tagit fasta på detta är Göran Pettersson från Norrtälje. Vid sidan av sin textblogg driver han sedan några månader tillbaka en talradiostation, i dagens avsnitt med mig som deltagare.

Ämnet är fildelning, och i mitt tycke täcker vi ganska mycket mark. Det handlar om allt från teknisk utveckling till äganderättens principer och skillnanden mellan att å ena sidan ladda hem en film och att å andra sidan planka i tunnelbanan.

Göran är alltid noggrann med att påpeka att han är en konservativ politiker. Ändå landar vi förvånansvärt nära varandra i våra slutsatser. Jag vill speciellt rekommendera det här programmet till dem som är intresserade av hur fildelningen och upphovsrätten kan betraktas med moderata glasögon.

Frankrike kräver att EU ska införa klimattullar. Här hemma i Sverige driver miljöpartiet samma krav. Syftet är att höja skatten på varor från länder som inte har anslutit sig till Kyotoprotokollet. Vad miljöpartiet inte tänker på, eller inte bryr sig om, är att deras förslag slår hårdast mot den fattiga delen i världen, som redan i dag drabbas av höga tullar.

Sveriges linje bör vara att göra motsatsen till vad miljöpartiet föreslår: Istället för att införa nya tullar bör vi införa en klimatrabatt för de länder som har anslutit sig till Kyotoprotokollet, eller till de avtal som följer när Kyotoprotokollet löper ut. Rabatten innebär att företag från dessa länder får sänkta eller avskaffade tullar när de exporterar varor till Europa.

Om vi belastar europeiska företag med högre koldioxidskatter bör vi lägga samma kostnader på produkter från länder som beskattar utsläppen lägre eller inte alls. Annars förlorar Europa konkurrenskraft samtidigt som marknaden ändå svämmar över av utomeuropeiska varor som har framställts på ett sätt som skadar miljön. Att nivån på EU:s tullar förr eller senare kommer att styras av en klimatfaktor är därför ofrånkomligt.

Om miljöpartiet får som de vill kommer klimatdebatten att bli ett slagträ för att bygga upp än högre murar mellan Europa och resten av världen. Vi som är mot tullar måste vrida detta slagträ ur händerna på miljöpartiet och använda det till att istället riva de murar som redan i dag försvårar för utomeuropeiska företag att handla med oss i Europa. Det gör vi inte bäst genom att bara säga nej till klimattullar, utan genom att driva en egen agenda – en agenda som på en och samma gång förenklar handeln och påverkar omvärlden i miljövänlig riktning.

Miljöeffekten av en klimatrabatt är dubbel. För det första innebär den högre tullsatsen för miljöskadliga produkter att dessa blir mindre lönsamma. För det andra uppmuntrar klimatrabatten utomeuropeiska länder att ansluta sig till internationella avtal om minskade koldioxidutsläpp Sverige har allt vinna på en ordning som gynnar handel med klimatneutrala produkter, som exempelvis varor tillverkade av skogsråvaror förädlad med vattenkraft och kärnkraft utan koldioxidutsläpp. Genom att behandla importen till Europa enligt dessa principer ökar sannolikheten att andra delar av världen följer efter. Det skulle stärka svenska företags konkurrenskraft på den internationella marknaden.

Inte bara länder utan även enskilda företag bör kunna dra nytta av en europeisk klimatrabatt. En företagare som producerar varor miljövänligt ska inte bestraffas för att hemlandet bedriver en oansvarig miljöpolitik, utan måste ha möjligheten att klimatcertifiera sin verksamhet och därigenom få rätt till nedsatta EU-tullar.

Mekanismerna som uppstår genom en klimatrabatt är desamma som med klimattullar. Skillnaden är att med klimattullar reser vi ytterligare hinder mot den globala frihandeln. Med en klimatrabatt river vi hinder – åtminstone för dem som tar sitt miljöansvar. Genom att kanalisera det engagemang som finns för att hejda människans klimatpåverkan kan vi uppnå en friare handel och större välstånd. Det kräver dock att regeringen agerar snabbt och inte låter den fria handelns motståndare – anförda av miljöpartiet – kidnappa klimatfrågan.

Att ytterligare tullar vore förödande blir uppenbart i ljuset av de tullmurar som redan omgärdar EU. EU:s tullar för industriprodukter är omkring fyra procent medan tullarna på jordbruksprodukter från fattiga länder är många gånger högre. Resultatet blir att EU:s tullar slår betydligt hårdare mot fattiga länder än mot rika länder. En brittisk tankesmedja har uppskattat att fattiga länder belastas med fyra gånger så höga tullar som rika länder. Det här skadar både europeiska konsumenter och de fattiga delarna av världen. Att miljöpartiet här hemma i Sverige, vill förvärra den situationen med ytterligare tullar är beklagligt. En hållbar handelspolitik kan aldrig ställa frihandel i motsats till miljöansvar.

Publicerad på Europaportalen den 20 december 2007

Trots att både Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen i de flesta fall förbjuder censur så görs ett undantag för film. Den som visar en film för allmänheten utan att först låta filmen förhandsgranskas av staten kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. På andra områden, som konst och kultur, press och public service, får staten endast ingripa i efterhand om det som uttrycks visar sig vara brottsligt. Att begränsa just filmskapares yttrandefrihet är knappast tidsenligt. Censur och andra repressiva åtgärder mot bland annat teatern var vanligt förekommande på 1600-talet. Sedan dess har censuren främst varit en del av totalitära statsmakters politiska förtryck.

En vanlig föreställning är att filmcensur enbart riktar udden mot grova våldsskildringar. Så är det inte. Under 80-talet var det en rad filmer som klipptes ned eller totalförbjöds av politiska skäl. Det som klipptes bort var inte nödvändigtvis våldet, utan det kunde också vara dialog. Staten ansåg att vissa filmer hade ett budskap som inte fick framföras till de svenska biobesökarna. Ett exempel på detta var det omdiskuterade förbudet mot att visa filmen Sudden Impact, som var den fjärde Dirty Harry-filmen. Statens biografbyrå ansåg att filmens sensmoral var oacceptabel. Oavsett vilken åsikt man har om filmen i sak är medborgarnas rätt att ta del av uttrycket och bilda sig sin egen uppfattning en central del av yttrande- och informationsfriheten.

Chefen för Statens biografbyrå Gunnel Arrbäck valde slutet av sommaren att avgå i protest mot vuxencensuren av film. I Danmark avskaffades censuren av vuxenfilmer 1969. Finland följde efter 2001, Norge 2004 och Island förra året. Det är nu bara Sverige av de nordiska länderna som vidhåller denna inskränkning av yttrandefriheten. Det är hög tid att även vi gör oss av med filmcensuren. Om detta har vi lagt en motion i riksdagen som vi hoppas att regeringen tar till sig.

Publicerad i Sundsvalls tidning den 17 december, skriven tillsammans med riksdagskollegan Finn Bengsson

Just nu ligger det ett flertal utredningsförslag som berör människors möjligheter att kommunicera privat på internet. EU:s sanktionsdirektiv, Renforsutredningen och datalagringsdirektivet syftar på olika sätt till att underlätta identifiering av internetanvändare. Det som i andra sammanhang är en självklarhet – att en grupp människor ska kunna träffas och kommunicera utan att övervakas – tycks för somliga inte vara lika självklar på internet. Kommer det om några år vara möjligt, ens med hjälp av anonymiseringstjänster, att kommunicera privat på internet utan insyn från myndigheter eller intresseorganisationer? Om det har jag ställt en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask:

Med hjälp av ny teknik väljer allt fler medborgare att kommunicera på ett sätt som försvårar eller omöjliggör spårning. Det kan handla om kontantkort för mobiltelefoni, mobilt Internet utan abonnentuppgifter, programvara som förhindrar spårning – eller anslutningar till trådlösa accesspunkter som inte kräver verifiering av användaren.

På fildelningsområdet går den tekniska utvecklingen alltmer mot anonym eller krypterad fildelning. Den anonyma fildelningen gör det mycket svårt att spåra användaren. Det räcker inte att ladda hem exempelvis en film för att kunna se vilka andra som laddar upp eller ned filmen. En annan metod för att försvåra spårning är krypterad fildelning. Utomstående kan då inte utan stora svårigheter lyssna av trafiken för att se vad som sänds. Kommersiella tjänster som erbjuder kryptering och anonymisering av all datatrafik finns sedan några år tillbaka. Hos dessa leverantörer kan kunden mot anonym förskottsbetalning ta del av tjänsterna utan att lämna ifrån sig personuppgifter. Utredningsförslag som berör Internetanvändning i allmänhet och fildelning i synnerhet – Trafikdatautredningen, Renforsutredningen, utredningen om införande av sanktionsdirektivet etcetera – syftar bland annat till att underlätta identifiering av Internetanvändare, öka operatörernas ansvar för abonnenternas kommunikation och att framtvinga lagring av trafikuppgifter. Mycket av detta blir verkningslöst om operatörerna saknar tillgång till abonnenternas personuppgifter.

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att säkerställa operatörers möjlighet att tillhandahålla fungerande anonymiseringstjänster för Internetanvändare?

Joltcola, Billys panpizza och nätverksspel. Så skulle man kunna sammanfatta Dreamhack, världens största lan-party som ägde rum i Jönköping i helgen. Jag tillbringade delar av lördagen på den enorma tillställningen, och bara att utforska lokalerna hade kunnat ta timmar i anspråk. Efter att ha strosat runt en stund i största allmänhet fastnade jag vid den stora arenan. Framför en bioduk satt hundratals besökare bänkade och följde Strarcraft-finalen. Spelet på skärmen kommenterades live av experter som om det var en fotbollsmatch. Trots att jag har lagt många timmar av mitt liv på att spela datorspel, däribland Starcraft och andra Blizzardspel, har jag aldrig förr sett speltävlingar med en masspublik som sitter och jublar.

Efter Starcraftfinalen fortsatte det med en Quaketävling. Jag tror att man med ganska stor säkerhet kan säga att det inte finns någon annan kulturgren som i dag är lika livskraftig som datorspelen. Vad som för ett par årtionden var en aktivitet för nerdar har blivit en självklar del i mainstreamkulturen. Framgångarna har datorspelsbranschen inte vunnit genom kommunala subventioner. Inte heller har den växt sig stor genom stöd från det politiska etablissemanget. Tvärtom. På 80-talet läste jag ofta i Datormagazine om hotet från politiker som ansåg att de då populära spelen var skadliga och borde censureras. År 2007 kommer istället IT-ministern till Dreamhack för att stödja arrangemanget.

De förändrade attityderna till datorspel är inte särskilt förvånande. Etablissemanget är alltid negativt till det nya. Så var det med datorspelen, så var det med BBS:erna, så var det med Internet och så är det i dag med fildelningen. Men med tiden blir det nya en del av vardagen och politikerna inser att utövarna är medborgare med rösträtt. Givet det politiska etablissemangets trackrecord ska vi vara ytterst tacksamma över att det är marknaden och inte politiken som styr kulturen och den tekniska utvecklingen. Med en politiskt styrd marknad hade vi varken haft datorspel eller ett öppet Internet.