Karl Sigfrid

At Sigfrid in English you can now find texts that may be of interest also outside of Sweden.

I dag besökte jag MUF-Norrbotten och pratade om – just det – fildelning. Att deltagarna var positiva till budskapet var kanske inte oväntat, det är de flesta moderater när de väl förstår vad frågan handlar om. Få moderatpolitiker är entusiatiska till kontroll och övervakning av medborgarnas kommunikation. Men att besöka MUF:arna var ändå något annat än att besöka en partiförening. Jag märkte snabbt att de poänger jag gjorde uppfattades som självklarheter. Ståndpunkter som etablissemanget betecknar som radikala, eller rentav extrema, var en naturlig del av MUF:arnas världsbild.

Istället för de vanliga frågorna om kulturskapares rätt till betalning fick jag stå till svars för att jag inte vill avskaffa alla de planekonomiska monopol som utgör immaterialrätten. Är det verkligen vetenskapligt belagt att lagstadgade idémonopol ökar innovationstakten? Diskussionen var ett välkommet avbrott från en ofta substanslös mediedebatt.

Som talarpresent fick jag en prenumeration på Flashbacks anonymitetstjänst.

Politiker pratar gärna om behovet av att vara datorlitterat på dagens arbetsmarknaden. Det behovet torde vara än större bland dem som ansvarar för att stifta lagar i en miljö där tekniken dikterar förutsättningarna. I längden går det inte att dogmatiskt slå fast principer och sedan ducka för debatten om hur de ska upprätthållas.

En uppfattning som ofta uttrycks i fildelningsdebatten är att vi har två klassiskt moderata värden som står mot varandra. I den ena vågskålen ligger rätten till fri informationsspridning och rätten att inte bli övervakad. I den andra vågskålen ligger äganderätten, påstås det.

Riktigt så enkelt är det inte. Om vi på allvar värnar äganderätten – och det tycker jag att vi ska göra – måste vi också visa att vi förstår vad äganderätten är, varför den finns, hur den fungerar, vad den omfattar och vilken roll den spelar i fildelningsdiskussionen.

Äganderätt är inget enkelt begrepp som definieras på samma sätt i alla sammanhang, utan ett paraplybegrepp under vilket det ryms en mängd olika rättigheter. Varje enskild form av ägande utgörs av en alldeles egen uppsättning rättigheter och omgärdas av begränsningar.

Huruvida upphovsrätten ska anses vara en del av äganderätten diskuteras intensivt. Något entydigt svar kommer vi aldrig att få. Eftersom frågan är semantisk är det delvis godtyckligt om vi väljer att kategorisera upphovsrätten som en äganderätt eller om vi väljer att beskriva den som en rättighet sid sidan om äganderätten. Vilket alternativ vi väljer har ett stort symbolvärde – en rättighet som beskrivs som en del av äganderätten får en högre status – men i sak har det ingen större betydelse vilka etiketter vi använder.

Det finns i praktiken stora skillnader mellan å ena sidan den konventionella äganderätten av materiella ting och å andra sidan upphovsrätten. Äganderätten är en sedvana som har funnits så långt tillbaka i tiden att den inte kan överblickas. Ägandet har uppstått av nödvändighet för att vi behöver tydliga regler som avgör vem som ska förfoga över en resurs som är begränsad. Ägandet är också en förutsättning för personlig frihet och företagande eftersom nästan all aktivitet förutsätter rätten att förfoga över verktyg.

Det grundläggande argumentet för äganderätt – behovet av att fördela knappa resurser – gäller inte upphovsrätten och andra immateriella rättigheter. Tillgången till ett immateriellt verk är obegränsad, såvida politiker inte med hjälp av upphovsrättslagstiftning skapar en begränsning. Ekonomer brukar därför beskriva upphovsrätten som ett lagstadgat monopol. Monopolet, som är tidsbegränsat, omfattar bland annat rätten att sprida och framställa kopior av ett verk. Detta ger upphov till den fildelningskonflikt som vi har att förhålla oss till.

Syftet med att skapa ett monopol för upphovsrättsinnehavare var att förbättra drivkrafterna förskapande. Huruvida monopolet är effektivt kan ifrågasättas vilket bland annat Hayek gjorde. En av de senaste mottagarna av Riksbankens ekonomipris, Eric Maskin, har studerat de mjukvarupatent som infördes på 1980-talet och konstaterat att detta monopol inte alls har ökat mjukvarubranschens satsningar på forskning och utveckling. Med detta vill jag inte säga att immateriella rättigheter som upphovsrätt borde avskaffas, utan bara att vi inte kan ta för givet att lagstiftning ger de avsedda resultaten.

Stora delar av upphovsrätten fungerar väl och kan upprätthållas med rimliga medel. Däribland ensamrätten till det kommersiella nyttjandet av ett immateriellt verk. Eftersom kommersiell verksamhet bedrivs av färre aktörer och i relativt stor skala går det att hålla efter dem som exempelvis säljer kopior av en film utan upphovsrättshavarens tillstånd. Åtminstone inom landets gränser.

Den del av upphovsrätten som förbjuder icke-kommersiell kopiering och spridning fungerar däremot inte alls. Till skillnad från äganderätten, som har uppstått genom den spontana ordningen och är en självklar del i vårt tänkande, är upphovsrättens kopieringsförbud resultatet av politisk planering. Planerade ekonomier fungerar sällan särskilt väl, och kopieringsförbudet är inget undantag. Medborgarna har alltid kopierat information i den mån det har varit möjligt.

Även om vi är överens om att upphovsrätten ska upprätthållas med rimliga medel – precis som andra lagar ska upprätthållas – kvarstår frågan om vad upphovsrätten ska omfatta. Upphovsrättens omfattning har förändrats många gånger tidigare och det är ingen självklarhet att dagens utformning är optimal. Det vore snarast märkligt om en upphovsrättslag från 60-talet fungerade i dagens informationssamhälle.

Vid teknikskiften kan det uppstå konflikter mellan upphovsrätten och den materiella äganderätten. Så skedde när videobandspelar kom för 30 år sedan. Tidigare var det självklart att tv-bolagen bestämde vad som skulle visas när. Med hjälp av videon kunde nu plötsligt tittarna kopiera innehållet i tv-sändningarna. Därmed fråntogs tv-bolagen en ensamrätt som de tidigare hade haft.

Hade politiker bestämt sig för att förbjuda människor att kopiera tv-sända program och filmer kunde tv-bolagen ha behållit sin ensamrätt – åtminstone i teorin. Ett videoinspelningsförbud hade samtidigt varit en kraftig inskränkning i medborgarnas rätt att förfoga över sin egen tekniska utrustning. Upphovsrätt stod mot den konventionella äganderätten, och resultatet blev att upphovsrätten begränsades.

Nu står vi inför en liknande valsituation, om än med större implikationer. I den ena vågskålen ligger delar av upphovsrätten. I den andra vågskålen ligger, förutom den fria informationsspridningen, väsentliga delar av äganderätten.

This is our second article in Expressen. It’s a response to the Swedish Academy’s secretary Horace Engdahl, who strongly opposes decriminalizing file sharing. 13 Moderate-Party parliamentarians signed the article.

Led by Swedish-Academy secretary Horace Engdahl, a coalition of special interests is attacking our proposal to reform the laws that currently criminalize millions of Swedes. They argue that allowing file sharing would be a hard blow to tens of thousands of creative artists. However, those that signed the article are not creative artist themselves. Instead it is a group of lobbyists who join Engdahl in claiming that they represent the interests of artists.

The article writers’ clients are not artists but distributors. It is fully logical that the Publisher’s Association is skeptical to a technical development that enables writers to distribute their work without the help of publishers. The Recording Industry’s interest organization IFPI is in the same boat. Recording studios are obviously not interested in a market where they themselves are not needed.

There will always be some people whose goal is to preserve the current order. When the market changes, they get frightened and call for harsher legislation. Their interest in stopping progress must be weighed against the public’s interest in taking advantage of the opportunities that technology gives them. If politicians had met the demands from the copyright industry throughout history we would have had a considerably poorer media landscape; without VCR:s, mp3 players and online tv.

Of course the media industry needs reasonable rules to play by, but the public’s view of what is reasonable differs from the one that the Swedish Academy’s secretary expresses. Therefore the ban on file sharing has lost its legitimacy, and the law’s prospects of being successful are nonexistent.

The right to reasonable rules should apply also to Internet Service Providers, who don’t want to be an online police force. Making broadband suppliers watch what their customers download on the Internet would be like making postal services open every package. Those who defend creators’ rights should also defend everyone’s right to communicate without surveillance.

It appears to be news to Horace Engdahl and his allied file-sharing opponents that the Moderate Party values freedom of speech and freedom of information. Had they done their homework they would be aware that decriminalizing file sharing was part of our election platform. The following could be read on the Moderate-Party web site: ”Today’s harsh laws have suddenly criminalized millions of Swedes. Such laws are of course not acceptable. If the Parliament has passed a law that doesn’t work in the real world, one should not be afraid of changing the law.”

Horace Engdalh claims that some of us who want to decriminalize file sharing are only seeking attention, and that we don’t understand what we say. This is incorrect. We have researched the file-sharing issue well and take it seriously. The issue is exceptionally complicated and therefore we have opted for the only alternative that is possible if we want to avoid a society where individuals are subjected to unreasonable surveillance.

The Moderate Party is an open organization valuing free discussion as a tool for shaping better policies. Therefore we have full respect for those of our party colleagues who believe in tougher anti-piracy laws, even though we are convinced that our party must come to a more pragmatic position.

Stopping file sharing is not as simple as passing a law. For every file-sharing channel that is closed, new ones will quickly open, and soon file sharing will be anonymous. Besides, a large portion of all copying takes place outside of the file-sharing networks on the Internet. Everything from email to chat software and cell phones can be used send movies and music. How does the Swedish-Academy secretary plan to prevent this? By searching citizens on the street and making razzias in every private home?

What do writers living in control states around the world think of the Swedish-Academy secretary joining the special interests’ fight again free information flows? It’s easy to demand harsher laws, but more difficult to stand for the consequences. Is Horace Engdahl prepared to defend the control society that he has now become a proponent of?

Read more on Sigfrid in English

Anförda av Horace Engdahl går en koalition av särintressen till angrepp mot vårt förslag om att avkriminalisera den fildelning som gör miljontals svenskar till brottslingar. Att tillåta fildelning vore enligt undertecknarna ett hårt slag mot de tiotusentals yrkesmänniskor som skapar upphovsrättsskyddat material. Bland undertecknarna är det dock glest med kreatörer. Istället är det en grupp lobbyister som tillsammans med Engdahl säger sig företräda kulturskaparnas intressen.

Artikelförfattarnas uppdragsgivare är inte kulturskapare utan distributörer. Det är fullt logiskt att Svenska Förläggareföreningen är skeptiska till en teknisk utveckling som ger författare möjligheten att distribuera sina verk utan hjälp från ett förlag. Skivbranschens intresseorganisation IFPI sitter i samma båt. Skivbolagen är naturligtvis inte intresserade av en ordning som gör dem själva överflödiga.
Det kommer alltid att finnas somliga vars mål är att bevara det rådande. När marknaden förändras ropar de skräckslaget på hårdare tag. Detta intresse av att bromsa utvecklingen måste dock vägas mot allmänhetens intresse av att kunna utnyttja teknikens möjligheter. Om politiker hade tillgodosett upphovsrättsindustrins krav genom historien hade vi haft ett betydligt fattigare medialandskap, utan video, mp3-spelare och online-tv.

Visst behöver mediabranschen rimliga spelregler, men majoriteten har en helt annan uppfattning om vad som är rimligt än den som Svenska Akademiens sekreterare torgför. Därför har förbudet mot fildelning förlorat sin legitimitet, och saknar förutsättningar att fungera.

Rätten till rimliga spelregler bör omfatta även Internetleverantörerna, som absolut inte vill tvingas agera Internetpoliser. Att Bredbandsbolaget inte ska behöva bevaka vad kunderna laddar hem på nätet är lika självklart som att posten inte ska behöva öppna varje försändelse. Den som brinner för kreatörers rättigheter bör också värna alla människors rätt att kommunicera utan övervakning.

Något som tycks komma som en nyhet för Horace Engdahl och hans allierade fildelningsmotståndare är att moderaterna värnar yttrande- och informationsfriheten. Om de gjort sin hemläxa hade de vetat att vi gick till val på att
avkriminalisera fildelningen. Följande gick att läsa på moderaternas hemsida: ”Dagens hårda lagstiftning har plötsligt gjort miljoner svenskar till brottslingar. Sådana lagar kan man givetvis inte acceptera! Har riksdagen tagit en lag som inte fungerar i verkligheten får man inte vara rädd att ändra lagen.”

Horace Engdahl och hans medskribenter hävdar att vissa av oss som vill tillåta fildelning bara försöker få uppmärksamhet, och att vi egentligen inte förstår vad vi skriver. Det stämmer inte. Vi är insatta i frågan om fildelning och tar den på stort allvar.

Frågan är oerhört komplicerad och därför har vi valt att stå för den enda väg som är möjlig om vi inte vill ha en värld där den enskilda människan utsätts för orimlig övervakning.

Moderaterna är ett öppet parti med högt i tak. Vi värderar en fri debatt när vi formar vår politik. Därför har vi full respekt för att det finns partiföreträdare som förespråkar hårdare tag mot fildelare, även om det är vår övertygelse att vi som parti kommer att landa i en mer pragmatisk hållning.

Att stoppa fildelningen är nämligen inte så enkelt som att stifta en lag. För varje fildelningskanal som stängs öppnas det snabbt en ny, och det kommer inte att dröja länge förrän fildelningen sker anonymt.

En stor del av all kopiering sker dessutom vid sidan av internets fildelningsnätverk. Allt från email till chattprogram och mobiltelefoner kan användas för att skicka film och musik. Hur ska Svenska Akademiens sekreterare förhindra detta? Genom att visitera medborgarna på gatan och göra husrannsakan i varenda hem?

Vad tycker författare i kontrollstater runt om i världen om att Svenska Akademiens sekreterare ansluter sig till särintressenas kamp mot fri informationsspridning? Det är lätt att kräva en hårdare lagstiftning, men svårare att stå för konsekvenserna. Är Horace Engdahl beredd att försvara det övervakningssamhälle som han nu har blivit pådrivande för?

Publicerad i Expressen den8 januari 2008, skriven tillsammans med:
Margareta Cederfelt,
Ulf Berg,
Lena Asplund,
Staffan Appelros,
Lisbeth Grönfeldt Bergman,
Göran Montan,
Jeppe Johnsson,
Marie Weibull Kornias,
Finn Bengtsson,
Ann-Charlotte Hammar Johnsson,
Sven Yngve Persson,
Anders Hansson

This is an English translation of an article that I, and six other Members of the Swedish Parliament representing the Moderate Party, had published in Expressen on January 3, 2008. The article, calling for decriminalization of all file sharing, has started a loud debate in Swedish media.

Last fall, Sweden’s government-appointed copyright analyst Cecilia Renfors released a report proposing to close down file sharers’ Internet connections, banning them from the online world. The responsibility to execute the ban is put on the Internet Service Providers. Internet Service Provides who refuse to cut their subscribers’ connections would be fined.

When the Swedish government sent the Renfors proposal out to agencies and organizations for consideration the criticism was harsh. The Swedish Courts of Appeal questions whether banning citizens from the Internet would indeed reduce online file sharing. Despite several other countries having already taken similar action, none have had good results to show for it.

The Data Inspection Board, responsible for safeguarding the individual’s integrity, asks whether the Renfors proposal is consistent with the protection of private correspondence that is granted by the European Convention on Human Rights. EU directives as well as national legislation say that the responsibility of the Internet Service Providers is to offer a tool for communication – not to keep track of what individuals discuss or what information they exchange. The Competition Authority adds that it’s unreasonable to give private businesses responsibilities that should belong to a government agency. The decisions to ban subscribers from the Internet would be arbitrary without a proper legal process. And so it continues when you read the comments from the major agencies. Agency after agency slams the Internet-ban proposal.

Representatives of the copyright industry are more enthusiastic to closing down citizens’ Internet connections, and they hold up France as a positive example. In France, government agencies, copyright holders and Internet Service Providers have been forced into an alliance. General Electric describes how it works: “In reality it means that the Internet Service Providers must watch what their customers do on the Internet and report it.”

The Antipiracy Bureau describes Sweden as a free zone for file sharers, and defends compromising the individual’s legal rights with the argument that other countries have done this already. Yet why should Sweden adapt to positions of countries like France? Sweden is one of the world’s most prominent technology nations, and our technology friendliness must be reflected in our policies. As part of a global network, we can offer Internet users all over the world the freedom of information that they are denied in their home countries.

Decriminalizing all non-commercial file sharing and forcing the market to adapt is not just the best solution. It’s the only solution, unless we want an ever more extensive control of what citizens do on the Internet. Politicians who play for the antipiracy team should be aware that they have allied themselves with a special interest that is never satisfied and that will always demand that we take additional steps toward the ultimate control state. Today they want to transform the Internet Service Providers into an online police force, and the Antipiracy Bureau wants the authority for themselves to extract the identities of file sharers. Then they can drag the 15-year-old girl who downloaded a Britney Spears song to civil court and sue her.

Will the Antipiracy Bureau be satisfied with this? Probably not, because even the harsher laws now proposed will not stop the file sharing. Already there are anonymization services on the market that make the new laws ineffective. For this reason, the Antipiracy Bureau will demand new tools that further intensifies the surveillance of the Internet. The simple truth is that almost all communication channels on the Internet can be used to distribute copyrighted information. If you can use a service to send a message you can most likely use the same service to send an mp3-song. Those who want to prevent people from exchanging of copyrighted material must control all electronic communication between citizens.

In the late 1970s, the copyright industry wanted to prevent people from recording TV-shows with then-new Video Cassette Recorders. In 1998 the recording industry tried to get mp3 players banned. We politicians have to make clear that we are not prepared to build the technology-hostile control state that would be necessary to satisfy the Antipiracy Bureau and their likes.

Read more on Sigfrid in English

Regeringen har samlat in synpunkter på Renforsutredningen, som syftar till att stänga av fildelares internetanslutningar. Hovrätten totalsågar utredningen och ifrågasätter om ett internetförbud skulle minska fildelningen. Trots att flera andra länder har tagit till liknande åtgärder har ingen visat upp några goda resultat.

Datainspektionen frågar sig om Renforsutredningens förslag är förenligt med det skydd för privatlivet och enskildas korrespondens som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det finns både EU-direktiv och svensk lagstiftning som säger att internetleverantörers uppgift är att tillhandahålla kommunikationsmöjligheter – inte att hålla reda på vad enskilda människor samtalar om eller vilken information de skickar till varandra. Konkurrensverket tillägger att vi inte rimligen kan ge privata företag en roll som myndighetsutövare. Besluten om att stänga av internetanvändare kan bli godtyckliga utan en rättsprocess. Och så fortsätter det när man läser de tunga myndigheternas synpunkter. Myndighet efter myndighet smular sönder Renforsutredningen.

Upphovsrättsindustrins företrädare är desto mer entusiastiska till att stänga ner medborgarnas internetuppkopplingar, och lyfter fram Frankrike som ett positivt exempel. I Frankrike har myndigheter, rättighetshavare och bredbandsleverantörer tvingats in i ett samarbete. General Electric beskriver hur det fungerar: ”I praktiken innebär det att bredbandsoperatörerna ska övervaka vad deras kunder gör på internet och anmäla det.”

Antipiratbyrån beskriver Sverige som en frizon för fildelare, och försvarar försämrad rättsäkerhet med att så har regeringar gjort i andra europeiska länder. Men varför ska Sverige anpassa sig till vad länder som Frankrike tycker? Sverige är en av världens främsta tekniknationer, och vår teknikvänlighet måste få avspegla sig i politiken. Som del i ett globalt nätverk kan vi erbjuda internetanvändare världen över den informationsfrihet som de förvägras i sina hemländer.

Att avkriminalisera den fildelning som i dag är förbjuden och tvinga marknaden att anpassa sig är inte bara den bästa lösningen. Det är den enda lösningen, såvida vi inte vill ha en allt hårdare kontroll av vad medborgarna gör på internet. De politiker som nu spelar på Antipiratbyråns planhalva ska vara medvetna om att de har allierat sig med en rörelse som aldrig är nöjd och som alltid kommer att kräva ytterligare steg i riktning mot kontrollstaten. I dag vill de göra bredbandsleverantörerna till internetpoliser, och själva vill Antipiratbyrån få möjlighet att begära ut identiteten på fildelare. Då kan de dra den 15-åriga tjej som har laddat hem en Britney Spears-låt från nätet inför rätta i en civilrättslig process.

Kommer Antipiratbyrån att vara nöjda med det? Troligen inte, för även om lagskärpningarna genomförs kommer de nya regelverken inte att stoppa fildelningen. Redan i dag finns det anonymiseringstjänster som gör de liggande lagförslagen verkningslösa. Därför kommer antipiratbyrån att kräva nya verktyg som ytterligare ökar övervakningen på Internet.
Den enkla sanningen är att nästan alla kommunikationskanaler på internet kan användas för att kopiera upphovsrättsskyddad information. Kan du använda en tjänst till att skicka ett meddelande kan du sannolikt använda samma tjänst till att skicka en mp3-låt. Den som vill kontrollera vilka som skickar upphovsrättsskyddat material mellan sig måste kontrollera all elektronisk kommunikation mellan medborgare.

I slutet av 1970-talet ville upphovsrättsindustrin förbjuda människor att spela in tv-program på video. 1998 försökte skivindustrin få mp3-spelare förbjudna. Vi politiker måste sätta ner foten och förklara att vi inte är beredda att medverka till att skapa den teknikfientliga kontrollstat som krävs för att antipiratbyrån ska bli nöjd.

Publicerad i Expressen den 3 januari 2008, skriven tillsammans med Margareta Cederfelt. Ulf Berg. Lena Asplund. Staffan Appelros. Lisbeth Grönfeldt Bergman. Göran Montan

DN SvD IDG