Karl Sigfrid

Genom Joakim Lundblad blev jag uppmärksammad på att EU-kommissionen samlar in synpunkter om DRM-skydd, internationell licensiering och jakten på fildelare.

Nu har jag skickat ett eget remissvar till kommissionen, som lyder så här:

As a member of the Swedish Parliament and as a Swedish citizen subjected to European-Union regulation I appreciate the opportunity to give my view on the issues of file sharing and copyright law.

The annex of the communication on creative content online in the Single Market consists of 11 questions. What follows here is my answer to questions 9, 10 and 11 regarding stakeholder cooperation and filtering.

The French Model Should not be Exported

The core of the French model for combating copyright violations, as described in the Commission’s communication, is to identify file sharers and to cut their internet access. The ISP:s then have a responsibility for the content that their subscribers download, and to enforce copyright violations some surveillance will be necessary.

In Sweden, a similar proposal has been put forward as a part of “the Renfors report.” When the Swedish government sent the Renfors proposal out to agencies and organizations for consideration the criticism was harsh. The Swedish Courts of Appeal questions whether banning citizens from the Internet would indeed reduce online file sharing. Despite several other countries having already taken similar action, none have had good results to show for it. In Finland, that has implemented this model, files-sharing activity initially dropped. However, after only three months the illegal file-sharing activities were back at previous levels.

The Swedish Data Inspection Board, responsible for safeguarding the individual’s integrity, asks whether the Renfors proposal is consistent with the protection of private correspondence that is granted by the European Convention on Human Rights. EU directives as well as national legislation say that the responsibility of the Internet Service Providers is to offer a tool for communication – not to keep track of what individuals discuss or what information they exchange. The Competition Authority adds that it’s unreasonable to give private businesses responsibilities that should belong to a government agency.

Copyright Enforcement Threatens Integrity

Sweden is one of the world’s most prominent technology nations, and our technology friendliness is reflected in the public opinion that views file sharing primarily as a positive phenomenon. A big part of the Swedish population favors decriminalizing all non-commercial file sharing. With our technological development, this is the only solution, unless we want an ever more extensive control of what citizens do on the Internet.

Already there are anonymization services on the market that make the currently discussed models ineffective. Putting an end to copyright-infringing file sharing will demand other tools that further intensifies the surveillance of the Internet. The simple truth is that almost all communication channels on the Internet can be used to distribute copyrighted information. If you can use a service to send a message you can most likely use the same service to send an mp3-song. Those who want to prevent people from exchanging of copyrighted material must filter all electronic communication between citizens. This would be an unacceptable violation of citizens’ right to privacy.

The media industry needs reasonable rules to play by. The right to reasonable rules should apply also to Internet Service Providers, who don’t want to be an online police force. Making broadband suppliers watch what their customers download on the Internet would be like making postal services open every package. Those who defend creators’ rights should also defend everyone’s right to communicate without surveillance.

Reform Protectionist Copyright Laws

There will always be industries that call for harsher legislation when the market changes. Their interest in stopping progress must be weighed against the public’s interest in taking advantage of the opportunities that technology gives them. If politicians had met the demands from the copyright industry throughout history we would have had a considerably poorer media landscape; without music radio, VCR:s, mp3 players. All these innovations have met political and legal resistance.

CDs and DVDs that you buy in a store or order by mail will be phased out by modern file-sharing technologies. If this means the end of the recording industry as we know it, this is nothing that we can or should prevent. Attempting to stop file sharing to save the recording industry would be like outlawing cars to increase the sales of horse carriages.

While entertainment producers with old business models struggle, new businesses rise as a result of the technological shift. Youtube and Yahoo Launchcast are only two out of innumerous examples of how the Internet can bring both value to consumers and revenue to producers. In fact, we should demand that everyone seeking to make a profit from selling entertainment adapts to this new reality. That means they need to have business models that are consistent with the freedom to share material on the Internet. Copyright laws, as they are designed in most western countries, set out to protect entertainment producers by granting them a monopoly on copying and distributing their goods. Generally, we demand that entrepreneurs have business models that work without legislated monopolies. Why should this not apply to creative artists?

Copyright should not be considered a property right. In “The Fatal Conceit: The Errors of Socialism”, the economist and Nobel-Prize recipient FA Hayek explains the difference between conventional property rights and copyright. While the supply of material resources is limited by nature the supply of an immaterial good unlimited, unless the government limits the supply by law. According to Hayek, there is no empirical evidence that copyright laws stimulate innovation. A later Nobel-Prize recipient, Milton Friedman, describes copyright as a monopoly that decreases supply to a lever below the optimal level. Copyright and the regulations that follow from it should, according to Friedman, be described primarily as a limitation of free speech.

There is obviously no clear-cut, time-resistant frame defining what the government should protect as property. Neither is there empirical evidence that copyright laws need to be preserved in their current form. Therefore, I strongly react against the suggested efforts to raise “awareness on the importance of copyright for the availability of content.” Such effort could not be described as education, if education is defined as spreading information based on science.

Karl Sigfrid
Member of the Swedish Parliament representing the Moderate party

Jag skrev nyligen om STIM:s föreslagna bredbandsavgift, och en intervju om detta i Washington Internet Daily. Artikeln finns inte allmänt tillgänglig på nätet, men jag har nu fått tillstånd att publicera den:

Rights Group Plan Would Allow File-Sharers to Pay ISPs More for Legal Downloads

A Swedish rights body is mulling legal file-swapping if ISP subscribers pay more. The plan, first reported by the English-language paper The Local, would license file-sharing and was unveiled Friday, a Swedish Performing Rights Society (STIM) spokeswoman confirmed, providing no more details by our deadline.

Moderate Party legislator Karl Sigfrid, who favors decriminalizing file-sharing, said a modest fee would be more palatable to ISPs and users than tougher enforcement of intellectual property rights, but STIM’s plan won’t work until the international copyright regime is changed.

STIM wants to talk to ISPs about enabling customers to pay for music streaming over networks, The Local quoted the group as saying. The regime would raise an average user’s monthly Internet charge in proportion to the total amount of music downloaded, allowing users to access and download all tracks available online at a given time. The system would entail licensing agreements between STIM and other rights owners.

STIM reportedly noted several technical, financial and legal barriers, such as negative effects on existing legal music services. But Sigfrid said the proposal raises other issues as well.

Sigfrid’s chief criticism is that “Sweden can’t solve the file-sharing/copyright conflict in a way that’s radically different” from how it’s done elsewhere. To decriminalize file-swapping, with or without the Internet fee STIM suggests, Sweden must work within the EU, the World Intellectual Property Organization, and other international bodies, he said. But nationally, Sweden can resist setting harsher penalties on file-sharers, Sigfrid said. Uploading and downloading copyrighted content is illegal, but that need not be countered with means many people find overly invasive, he said.

And collecting and distributing user fees could lead to arbitrary distribution of the money, Sigfrid said. Someone collecting money for copyright owners will put it to other uses, he said. If charges are mandatory, non-downloaders would be paying for others’ music. If voluntary, who would pay the fee, he asked.

If international terms can be reached, a monthly fee for downloads would be preferable to more enforcement, said Sigfrid, adding that STIM’s proposal can’t work unless the international copyright regime changes. “Still, the change has to start somewhere, so I think the STIM proposal is a good initiative to start an international debate,” he said. Sweden’s national recording industry association didn’t respond to a request for comment. — Dugie Standeford

Reproduced by permission of Warren Communications News, Inc., 800-771-9202, [ http://mail.warren-news.com/exchweb/bin/redir.asp?URL=http://www.warren/ ]www.warren-news.com

Los Angeles Times recenserar på sin ledarsida mina resonemang om fildelning, ägande och immateriella monopol.

In essence, Sigfrid is saying that something in unlimited supply can’t be stolen. His position is a variation on a theme advanced by Mike Masnick of Techdirt.com, among others: that the entertainment industry’s aggressive copyright-enforcement efforts spring from an outdated, analog-era notion of scarcity. Under this view, copyright holders are helped, not harmed, by file sharing and other online distribution pipelines; they just haven’t adapted their business models to take advantage of the new opportunities. Supporters of this view include musicians, authors and filmmakers who say that that file sharing helped bring the exposure they needed to sell their works.

[...]

As Sigfrid noted, there’s a fundamental difference between intellectual property (copyrights, patents, trademarks) and real property (houses, cars, plasma TVs): The latter is tangible and limited in supply, the former is not. “Copyright infringement is not ‘theft’ in the same way that taking a CD from a store is theft,” said Mark Lemley, a copyright expert at Stanford University Law School. “If I take your physical property, I have it and you no longer do. If I copy your song, I have it, but so do you.”

Läs hela artikeln

För ungefär en vecka sedan ställde jag en fråga till regeringen om hur staten kan använda öppen källkod och öppna standarder i medborgarnas tjänst. Detta är inte en enkel fråga om licenskostnader – totalkostnaden för en proprietär lösning är inte nödvändigtvis högre än totalkostnaden för en öppen lösning. Det är snarare en fråga om kontroll och beroende av enskilda leverantörer. Detta beroende kan medföra sämre flexibilitet. Användaren kan inte själv anpassa en proprietär produkt, och inte heller upphandla tjänsten på en öppen marknad. Möjligheterna att arkivera dokument i tillgängliga format kan dessutom försvåras utan öppna standarder, liksom möjligheterna att byta ut befintliga applikationer.

Kommun- och Finansmarknadsminister Mats Odell tycks hålla med om ovanstående. Här följer hans svar, som även finns att läsa på riksdagens hemsida:

Karl Sigfrid har frågat statsrådet Åsa Torstensson om vilka initiativ statsrådet avser ta för att undersöka vilka förbättringar och kostnads­besparingar öppen källkod och öppna standarder kan innebära för myndigheter och enskilda. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Jag tycker det är bra med öppen källkod i den offentliga förvaltningen. För statsapparatens eget behov kan det sänka kostnaden samtidigt som det ökar konkurrensen på marknaden. Gentemot medborgaren höjer det demokratin och kan i bästa fall öka tillgängligheten och servicenivån. Initiativ har också tagits för att belysa frågor bl.a. om användning av öppen källkod. Vi har bland våra myndigheter goda exempel på att det, under vissa förutsättningar, finns betydande ekonomiska fördelar med att använda öppen källkod. Jag kan lyfta fram Rikspolisstyrelsen som i en upphandling för ca ett år sedan bedömde att en öppen källkodlösning skulle innebära en minskad kostnad på cirka 200 mnkr över fem år.

IT-standardiseringsutredningen hade i sina direktiv att analysera möjlig­heterna till ökad användning av öppen källkod, och vilka rättsliga konse­kvenser det kunde ha. Utredningens resultat presenterades i betänkandet 2007:47 i juni 2007. Utredaren gör bedömningen att produkter med öppen källkod kan, och ska, klara sig av egen kraft på marknaden och inte särskilt gynnas. Utredaren lyfte fram möjligheten att tillse att myndigheter som utvecklar program under öppen källkod bidrar med dessa till ett programarkiv, och vidare att användningen i någon mån kan förenklas genom att skapa en vägledning för den offentliga användningen av öppna källkoder.

Den 17 januari i år tog regeringen beslut om en handlingsplan för den fortsatta utvecklingen av en svensk elektronisk förvaltning. Handlingsplanen är utarbetad av en särskild statssekreterargrupp med ansvar för samordning av arbetet med elektronisk förvaltning. Bl.a. de frågor som lyfts fram i IT-standardiseringsutredningen rörande förvaltningens användning av tillgängliga och öppna standarder samt minimerande av beroendet av enskilda plattformar och lösningar hanteras i det arbete som nu görs inom ramen för handlingsplanen. Jag kommer att noggrant följa detta arbete.

Så här skriver Niklas Andersson på Techworld

Sverige fortsätter att vara pådrivande i den internationella debatten om fildelning och upphovsrätt. Jag har blivit intervjuad av Warren’s Washington Internet Daily med anledning av STIM:s förslag om en bredbandsavgift. Tyvärr kan jag av rättighetsskäl inte publicera artikeln, som inte heller finns offentligt tillgänglig, men resonemangen kan jag i alla fall dela med mig av.

Jag har redan tidigare skrivit om varför jag är skeptisk till en bredbandsavgift. Om problemet som vi står inför är att gamla affärsmodeller fungerar allt sämre är det i första hand upp till berörda branscher att hitta en ny lösning. Det är inte statens uppgift att ersätta tidigare betalningssystem med en obligatoriskt licens.

Med en ny mellanhand drabbas musikskapare av samma problem som författare har med biblioteksersättningen. För varje bok som lånas ut på ett bibliotek betalas 122 öre till Sveriges författarfond. Det rimliga hade naturligtvis varit att dessa pengar sedan betalas ut till författaren, men så är det inte. Författaren får nöja sig med 60 procent av pengarna. Resten använder författarfonden till stipendier och inkomstgarantier för författare som inte klarar sig på marknaden. Man skulle kunna säga att författare betalar en extra författarskatt på 40 procent av sin biblioteksersättning. Det är inte osannolikt att en bredbandsavgift utsätter artister och kompositörer för en liknande byråkrati.

Men en bredbandsavgift medför även andra problem. Om avgiften blir obligatorisk är det i praktiken en skatt som tvingar vissa abonnenter att betala för andras nedladdning. Om avgiften blir frivillig är frågan hur många som skulle välja att betala.

Sedan har vi internationella avtal som komplicerar situationen. Med detta sagt välkomnar jag ändå att STIM lägger fram ett konstruktivt förslag till hur olika intressen kan balanseras. Trots uppenbara problem vore en bredbandsavgift betydligt mindre skadlig än den kontrollstat som krävs för att upprätthålla dagens kopieringsförbud.

Fri programvara med öppen källkod blir en allt viktigare del av ekonomin. Affärsmodeller som inte bygger på exemplarsförsäljning, och därmed på möjligheten att kontrollera distributionen, blir särskilt intressanta när det står klart att en alltför långtgående kontroll av distributionen är oförenlig med medborgarnas rätt till integritet.

Staten bör vara försiktig med att använda sig av proprietär mjukvara som låser in oss i slutna format och hämmar konkurrensen. Med anledning av detta har jag ställt följande fråga till IT-minister Åsa Torstensson:

Den nederländska regeringen har påbörjat ett arbete med att sänka sina mjukvarukostnader genom att använda öppen källkod och öppna standarder. Genom att kunna välja mellan fler leverantörer vid inköp av programvara och service ökar konkurrensen och priserna kan pressas. Enligt en nyhetsartikel från Techworld Open Source förväntas den nederländska regeringen spara 45 miljoner kronor enbart genom att låta hanteringen av ett fastighetsregister ske med programvara med öppen källkod.

Myndigheter och andra statliga organisationer använder sig av en mängd olika programvaror för att kunna utföra sina uppgifter, lagra resultatet samt kommunicera med medborgarna. I de fall där proprietär programvara används är risken att man låser fast sig i format som blir dyra att ersätta i framtiden, samt indirekt kräver att medborgarna köper dyr programvara för att kunna ta del av informationen. Exempel på detta är när proprietära dokumentformat används eller då webbapplikationer kräver Internet Explorer vilket utelåser alla som använder andra webbläsare, eller operativsystem där Internet Explorer inte är tillgängligt. Risken är att stat och myndigheter snedvrider programvarumarknaden och ensidigt gynnar enskilda företag ifall proprietär programvara används i stor utsträckning.

Med anledning av ovanstående är min fråga vilka initiativ statsrådet avser att ta för att undersöka vilka förbättringar och kostnadsbesparingar öppen källkod och öppna standarder kan innebära för myndigheter och enskilda.

Efter ett datorhaveri, som jag orsakade helt själv, var det bara att ominstallera operativsystemet från grunden. Givet detta bestämde jag mig för att ge Linuxdistributionen Ubuntu en chans. För ett par år sedan gjorde jag ett försök med Linux, men gav upp när jag insåg vilket projekt det var bara att hitta och installera drivrutiner för hårdvaran. Inget plug´n´play. Här var det terminalkommandon som gällde.

Ubuntu är dock överraskande enkelt. Hårdvaran identifieras automatiskt, och applikationer kan intalleras med ett grafiskt användargränssnitt. Media-pluginsen fungerar inte 100-procentigt, och inställningar för att koppla in TV:n via s-videoutgången har jag fortfarande inte hittat. Bortsett från detta fungerar Ubuntu förvånansvärt bra även för mig som helt saknar Linux-erfarenhet.

I takt med sjunkande hårdvarupriser – och därmed en allt större andel av datorpriset som utgörs av licenskostnader – kommer Ubuntu och andra användarvänliga Linuxdistributioner säkert att öka sina marknadsandelar. I hårt kontrollerade datormiljöer som den i riksdagen borde det vara fullt möjligt att fasa ut sluten programvara och istället använda öppna standarder. För användare som ändå är förbjudna att installera egna program spelar det mindre roll att administrationen är mer komplicerad än i Windows.

På IDG kan man läsa att arbete med öppen källkod ger tre gånger så bra betalt som genomsnittsjobbet. Kanske något att fundera över för dem som tror att det immateriella skapandet står och faller med dagens upphovsrättslagstiftning.

Så här säger jag i Techworld