Karl Sigfrid

För ett par dagar sedan publicerade DN Debatt en tänkvärd artikel av min riksdagskollega Anne-Marie Pålsson. Enligt riksdagens utredningstjänst är Sverige det enda OECD-landet som saknar horisontell maktdelning. Istället har vi ordningen att medborgarna delegerar all makt till riksdagen som sedan – i praktiken – delegerar all sin makt till regeringen. Regeringen med stöd i riksdagsmajoriteten får därigenom en makt som mellan valen inte balanseras av någon annan institution.

I teorin ligger makten hos riksdagen, men riksdagsledamöter utses av partierna och regeringspartierna styrs i allmänhet av personer som ingår i regeringen. Det är alltså inte hos regeringsföreträdare som sådana som makten är koncentrerad utan hos ledningarna för de partier som ingår i riksdagsmajoriteten. Systemet innebär inte bara att riksdagen så gott som alltid godkänner regeringens förslag utan även att majoriteten av dem som är satta att granska regeringen tillsätts av regeringspartierna eller av stödpartier.

Det finns mycket som skulle kunna förbättras i det svenska systemet. Anne-Marie Pålsson föreslår tre åtgärder som ganska enkelt skulle kunna genomföras. För det första behöver vi en författningsdomstol som fråntar riksdagen uppgiften att granska sina egna beslut. För det andra bör vi möjliggöra medborgarinitiativ till folkomröstningar. För det tredje behöver vi ökade inslag av personval och resurser som går direkt till de folkvalda snarare än till partierna.

Att vi bör inrätta en författningsdomstol och stärka personvalet är ståndpunkter som vi moderater står för sedan tidigare. När Anne-Marie Pålsson föreslår större självständighet för enskilda riksdagsledamöter och möjligheten för medborgarna att driva fram folkomröstningar så flyttar hon däremot fram positionerna. Det är bra. Vår representativa demokrati är en långt ifrån perfekt kompromiss mellan å ena sidan medborgarnas demokratiska inflytande och å andra sidan systemets förutsättningar att fungera rent praktiskt.

Det är tänkbart att den renodlade representativa demokratin tidigare har varit en praktisk nödvändighet. I takt med att den tekniska utvecklingen ger större möjligheter till elektronisk kommunikation – som kan användas både för diskussion och för beslutsfattande – behöver vi inte längre begränsa medborgarnas insats till att rösta vart fjärde år. I dag är det tekniskt möjligt att utforma system som till en rimlig ekonomisk kostnad låter medborgarna behålla beslutanderätten i politiska frågor som de anser är särskilt viktiga.

Politiker prisar ofta nya kommunikationsmöjligheter och säger sig vara angelägna om att utnyttja dem. Alltför ofta begränsar sig detta utnyttjande till att skapa informationssidor på nätet eller att anordna diskussionsforum. Att låta medborgarna delta i skarpa beslut kommer sällan på tal.

Vi moderater borde vara angelägna om att stärka medborgarnas direktdemokratiska inflytande. Undersökningar visar nämligen att direktdemokratiska institutioner bidrar till att begränsa de offentliga utgifterna. Detta är fullt logiskt. Valda representanter i parlamentet och regeringen kommer alltid vilja styra en större del av samhällsekonomin, medan enskilda medborgare har ett intresse av att få fatta beslut själva.

Björn Ulveus säger att han blir ilsken på oss moderata riksdagsledamöter som vill begränsa upphovsrätten. Jag tvivlar inte på att Ulveus har goda avsikter och att han är uppriktigt bekymrad över vilka effekter fildelningen får för dagens låtskrivare. En förutsättning för allt skapande är att det finns drivkrafter. Så långt har Ulveus rätt, men när han utgår från att försäljning av skivor – eller nedladdningsbara låtar på iTunes – är den enda möjliga affärsmodellen för musikbranschen har han fel.

I tidningen Economist kunde vi nyligen läsa att samtidigt som skivbranschen har halverat sin omsättning är musikbranschen som helhet större än någonsin. Den som väljer skivförsäljningen som ett mått på hur musikbranschen mår ser mer andra ord bara en liten del av verkligheten. Varför hör vi så sällan musiker uttrycka sig positivt om att nya distributionskanaler som Youtube och Yahoo Launchcast växer fram samtidigt som konsertintäkterna exploderar?

Men låtskrivarna som inte själva turnerar då? Så länge vi har en upphovsrätt som omfattar ensamrätten till kommersiellt bruk måste artisterna naturligtvis betala för den musik som de framför och tjänar pengar på. Det är en enkel fråga om att utforma kontrakt som är anpassade till den nya verkligheten.

Björn Ulveus tycker att det måste gå att försvara dagens upphovsrätt utan att ta till kränkande övervakning. Detta är den vanliga uppfattningen även inom det politiska etablissemanget. Man vill inte riktigt acceptera den verklighet som den tekniska utvecklingen har gett oss, eller de val som vi tvingas göra. Detta är om något en populistisk linje – att utlova skydd för dagens upphovsrätt men utan att vilja stå för de ingrepp som skulle krävas.

Det är i så fall ärligare att ta ställning till de alternativ som faktiskt finns. Ska vi övervaka människors internetkommunikation eller ska vi begränsa upphovsrättens omfattning? Jag väljer det senare, och är ärligt talat inte särskilt bekymrad för musikens, filmens eller litteraturens framtid. Marknaden kan anpassa sig, och vi ser redan hur den processen pågår. Samtidigt inser allt fler hur upphovsrättsindustrin blir ett allt större hot mot det fria Internet, och motståndet mot antipiratbyråns aggressiva metoder växer.

Motgångarna för dem som vill jaga fildelare har varit många på senare tid. Skivbolag efter skivbolag har tvingats överge den kopieringsskyddade musik som innebär att betalande kunder får en sämre produkt än vad de olagliga fildelarna får. Samtidigt kan mp3-spelaren fira tio-årsjubileum trots att skivbolagsbranschen på 90-talet försökte förbjuda tillverkningen. Idag finns mp3-spelarna inbyggda i nästan varje mobiltelefon.

Angeppen mot fildelningen och det fria internet kommer dock att fortsätta. I sin årliga rapport om musik på internet skriver John Kennedy, vd för skivindustrins globala lobbyorgansation (IFPI), att högsta prioritet för 2008 är att driva igenom lagstiftning som gör internetleverantörer ansvariga för vad deras kunder gör.

Den franska modellen där stat och kapital har gått ihop för att övervaka fildelare ser han som en förebild. Kennedy nämner Sverige och Renforsutredningen som ett annat positivt exempel, och rundar av med att frågan inte längre är om internetleverantörerna ska hållas ansvariga, utan när och hur.

Enligt upphovsrättsindustrin ska privata Internetleverantörer inte bara tvingas kontrollera de digitala motorvägarna. Om IFPI får bestämma införs dessutom nätcensur. All fildelning skulle blockeras och särskilda filter skulle stoppa nätanvändare från att besöka hemsidor med upphovsrättsskyddat material.

Det är glädjande att regeringen har avvisat Renforsutredningen, som innehåller vissa av de skadliga förslag som upphovsrättsindustrin önskar sig. Framför allt föreslår Renforsutredningen att alla Internetanvändare ska övervakas av sina nätoperatörer.

Ett svenskt nej till internetövervakning signalerar att vi i Sverige bejakar tekniken, och att vår roll i världen är att bekämpade allt skadligare effekter som dagens upphovsrätt för med sig. Utan hotet om Renforsutredningens extrema förslag kan vi nu föra en mer nyanserad diskussion om hur vi går vidare med att avkriminalisera fildelningen.

Publicerad i Aftonbladet den 22 mars 2008

Eftersom regeringens förslag kring fildelningen ännu inte är helt klart råder viss förvirring kring vad som faktiskt ska gälla, och somliga gör sin egen tolkning. Kristina Lidehorn, chefsjurist på TV4, skrev nyligen att det är “härligt” att fildelare ska stoppas. Lyckligtvis har Lidehorn inte förstått innebörden av regeringens uttalande, som framför allt är en uppgörelse med Renforsutredningens förslag om att hålla internetleverantörer ansvariga för kundernas kommunikation. Sverige väljer en annan, mer teknikvänlig väg än vad bakåtsträvande länder som Frankrike gör. Regeringens beslut är därmed en signal till EU om att lägga ner arbetet med att skapa gemensamma Europeiska fildelningslagar.

Fredrik Reinfeldt har sedan länge varit tydlig med att vi inte kan ha en lagstiftning som går emot rättsmedvetandet hos både en hel ungdomsgeneration och hos alltfler äldre. Han har helt rätt. Nu har statsministern återigen förklarat att enbart den som i stor skala tillgängliggör upphovsrättsskyddat material ska kunna få sina personuppgifter utlämnade. Justitieministern bekräftar att det finns en enighet om att uppgifter bara ska lämnas ut om det kan bevisas att allvarliga lagöverträdelser har ägt rum. Målet är alltså inte att komma åt enskilda fildelare.

Alliansens överenskommelse säger att fildelares personuppgifter ska kunna lämnas ut. Att få sina personuppgifter utlämnade är den virtuella världens motsvarighet till en husrannsakan. Den som tycker att integritet på nätet är abstrakt och svårbegripligt kan alltså ställa sig frågan: Är det rimligt att en privat organisation ska få bryta sig in i och genomsöka en fildelares lägenhet?

Är regeringens förslag förenligt med vallöften om att inte jaga en hel ungdomsgeneration? frågar sig både medierna och medborgarna. För att så ska vara fallet behövs tydliga spärrar som garanterar att enskilda fildelares integritet och rättssäkerhet inte sätts ur spel.

Publicerad i Expressen den 19 mars 2008

I går uttalade jag mig i Sveriges Radio med anledning av regeringens överenskommelse i fildelningsfrågan. På dagens SvD Brännpunkt ger jag och Margareta Cederfelt ytterligare en kommentar:

Det är glädjande att regeringen skrotar Renforsutredningen (SvD Brännpunkt 14/3). Ett svenskt nej till internetövervakning signalerar att vi i Sverige bejakar ­tekniken.

Sverige tar nu tydligt avstånd från den franska modellen som ger internet­leveran­törerna ansvar för att övervaka kunder­nas kommunikation.

Enligt regerings­förslaget ska privata organisationer kunna begära ut fildelares indentitet­ för att sedan­ kunna dra dem inför rätta. Vilka krav ska då ställas för att internetleverantör ska tvingas lämna ut person­uppgifter? Detta­ tycks fort­farande vara en öppen ­fråga.

Om uppgifter alls ska lämnas ut måste domstolarna göra en proportionalitets­bedömning, som väger rättighetsinnehavarens intressen mot allmän­hetens integritets­intresse.

En rimlig balans skulle kunna uppnås genom att enbart abonnenter som bevisligen har ägnat­ sig åt upphovsrättsbrott i kommer­siellt syfte kan få sin identitet röjd.

Detta vore väl i linje med fildelnings­motståndarnas löften om att det enbart är storskalig, organiserad brottslighet som de vill komma åt med ny lagstiftning.

Det är viktigt att en ny lag utvärderas snabbt, och att vi inte är rädda för att av­skaffa lagar som inte fungerar.

Finland har infört motsvarande lagstiftning, och där har de avsedda resultaten uteblivit. De finska ­nät­operatörernas ­före­ning­ FICIX har ­analyserat internet­trafiken och konstaterar att fildelningen har fortsatt att öka trots nya lagar.

I samband med ett antal uppmärksammade rättegångar minskade fildelningen tillfälligt med en tredje­del. Tre månader senare var trafiken dock lika omfattande som tidigare, och den fortsätter uppåt.

Jag ställde tidigare en fråga till regeringen angående möjligheten att öka användningen av öppen källkod och öppna standarder. Denna fråga, och svaret som jag fick, kommenteras nu av Vivi-Anne Emanuelsson, som är ombudsman för Synskadades Riksförbund:

- Öppen källkod är i sig ingen garanti för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar säger Vivi-Anne Emanuelsson. Ett billigt alternativ kan bli en dyr affär om det visar sig att programmet inte klarar tillgänglighetskraven.

Detta är naturligtvis korrekt i sak. Huruvida källkoden är öppen säger ingenting om mjukvarans funktionalitet, och ibland kan en proprietär applikation vara bättre anpassad för de behov som finns.

Öppen källkod är dock inte främst ett sätt att slippa licenskostnader, utan ett sätt för upphandlaren – den offentliga sektorn i det här fallet – att skaffa sig kontroll över sin programvara. Om en applikation med öppen källkod behöver uppdateras, exempelvis för att öka tillgängligheten, kan denna tjänst upphandlas på en konkurrensutsatt marknad. Är applikationen däremot proprietär har enbart utvecklaren rätten och möjligheten att göra förändringar.

Öppna standarder är en förutsättning för att den offentliga sektorn ska kunna garantera att dokument görs tillgängliga för alla. Med en öppen standard finns förutsättningarna för att utveckla kostnadsfria alternativ. Med öppna standarder kan staten dessutom, om en lämplig produkt inte finns på marknaden, utveckla egna verktyg för att göra dokument tillgängliga för grupper som annars inte skulle kunna ta del av dem. Den möjligheten har inte staten om standarden är sluten och specifikationerna okända.