Karl Sigfrid

2008 06 19

Riksdagsledamot
Karl Sigfrid
karl.sigfrid@riksdagen.se

Jag vill förtydliga att jag fortfarande anser att den nya FRA-lagen är oacceptabel. Massövervakning av svenska medborgare är en åtgärd som inte står i proportion till de problem som svenska myndigheter är satta att lösa.

Jag vill också betona att mitt engagemang i frågor kring den personliga integriteten kvarstår. Jag kommer att noga följa frågan om signalspaning och att regelverken följs.

I Sverige har det hållits totalt sex folkomröstningar på nationell nivå. Var och en av dem har varit ett projekt av nästan samma omfattning som ett allmänt val. Miljontals människor går till vallokaler och lägger röstsedlar i kuvert. Processen förbrukar enorma resurser så av rent praktiska skäl har det varit nödvändigt att vara sparsam med folkomröstningarna.

I takt med den tekniska utvecklingen blir dessa praktiska överväganden irrelevanta. Om 25 år bör vi ha ett it-system på plats som låter den enskilde medborgaren rösta om vilket riksdagsärende som helst.

Engagerade, välutbildade medborgare kommer inte i längden att acceptera att de utestängs från beslutsprocesserna. Därför måste det skapas ett system som låter aktiva medborgare rösta i sakfrågor, samtidigt som mindre engagerade invånare kan överlåta hela sitt inflytande till representanter precis som i dag. För att tillgodose både aktiva och passiva medborgares önskemål behöver vi ett flexibelt system, som varken är renodlat direktdemokratiskt eller renodlat representativt. Detta är lika naturligt som att en aktieägare antingen kan gå till bolagsstämman och rösta eller överlåta sina röster till ett ombud.

Utan de praktiska invändningarna mot folkomröstningar är det omöjligt att försvara att all makt mellan valen koncentreras till riksdagen och regeringen. Försvaret av den representativa demokratin är detsamma som försvaret av forna tiders elitstyren – en liten grupp i samhället anser sig särskilt lämpad att fatta de stora, komplicerade besluten. Det är en uppfattning utan förankring i verkligheten. Studier har visat att länder med starkare inslag av direktdemokrati har lägre utgifter, mindre budgetunderskott och högre produktivitet.

Inte heller säkerheten är ett avgörande hinder mot en teknikdriven demokratisering av det politiska beslutsfattandet. Bankerna har utvecklat system som betraktas som så säkra att kunderna vågar göra ekonomiska transaktioner över internet. Det går även att starta företag och deklarera över nätet. Staten kan med samma teknik skapa delaktighet i den demokratiska processen. Ge vare medborgare tillgång till ett system som ger möjligheten att direkt delta i de beslut som i dag fattas av riksdagen. Systemet ska självklart bygga på öppen källkod som var och en kan granska.

Exakt hur ett system för it-driven direktdemokrati ska utformas går inte att planera i förhand – det måste få växa fram stegvis – men att vi har en demo­kratiseringsprocess framför oss är ofrånkomligt.

Publicerad i Computer Swedens jubileumsnummer den 4 juni 2008

Det är ibland skönt att komma ifrån partipolitiken och resonera i en mer öppen, stimulerande miljö. Det har jag fått göra under ett par dagar på den Schweiziska orten Steckborn, där Harvad Law School anordnade en workshop med namet ”Building a copyright curriculum for youth”. Deltagarna var bland annat från Harvards Cyberlaw-center och från MIT:s institution för mediastudier.

Min första tanke var att seminariet skulle handla om behovet av mer antipirat-propaganda i skolan. Detta är ju ett ständigt återkommande krav från upphovsrättsindustrin, som även har tagit fram eget material att sprida bland eleverna. Istället visade det sig att jag hamnat i Lawrence Lessigs upphovsrättsreformistiska fanclub.

Syftet med workshopen var att diskutera grunderna för en studieplan som ger elever kunskap om vilka rättigheter de har att använda upphovsrättsskyddat material till kreativt skapande. Ett stort problem, inte minst i länder där det döms ut drakoniska skadestånd, är att människor inte vågar använda sig av lagstadgade rättigheter som fair use.

Stora juridiska gråzoner gör det svårt även för experterna att på förhand säga om en viss återanvändning av ett existerande verk är tillåten. Riskaversiva kreatörer ålägger därför sig själva restriktioner som går långt utöver de uttryckliga förbuden i lagstiftningen. Och även om en dokumentärmakare vågar använda sig av fair use är risken stor att aktörer längre fram i distributionskedjan, till exempel det tv-bolag som ska sända dokumentären, säger nej av rädsla för att hamna i en skadeståndsprocess. En sådan process kan vara jobbig nog även för den som går vinnande ur striden. Lessig lär ha sagt att rätten till fair use i praktiken inte innebär mer än rätten att anlita en advokat.

Bättre kunskaper om var de juridiska gränserna går bör vara prioriterat inom utbildningsväsendet. Lagstiftarens ambition bör vara att minimera de gråzoner som gör kreativt skapande dyrt och riskfyllt. Ett stort steg i den riktningen kan vi ta genom att återformalisera upphovsrätten, alltså att införa ett registreringskrav för verk som ska skyddas. Då slipper vi ett automatiskt upphovsrättsskydd för de verk som inte är avsedda att skyddas, och de rättighetshavare som faktiskt vill skydda sina verk kan enkelt identifieras.