Karl Sigfrid

De senaste veckorna har bloggarna blivit en maktfaktor i debatten om integritet och yttrandefrihet. Förr kunde någon enstaka bloggpost snappas upp av traditionell media och i bästa fall fått ett litet omnämnande i en artikel. Nu talas det om en “bloggbävning”, och nätupproret ger stora tidningsrubriker. Bloggarna kan tvinga traditionella makthavare att se den opinion som finns. Denna information om vad medborgarna intresserar sig för är en resurs att ta tillvara – inte ett problem som ska motarbetas.

De politiska partierna tappar medlemmar men intresset för politik är bevisligen stort. Folk vill vara med och påverka genom att komma med förslag och följa beslutsprocessen. Vissa makthavare ser bloggare och andra ocertifierade medborgare som ett hot. Men det är i själva verket tvärt om. Ju fler som granskar makten, kommer med idéer och ställer krav desto bättre. När var och en själv kan publicera sina tankar och idéer utan andras godkännande kan idéer och kunskap spridas trots att det blir obekvämt för makthavarna.

Hemliga förhandlingsdokument som läckts och lagts ut på nätet gav upphov till en intensiv debatt om det fildelningsfientliga ACTA-avtalet.
Håller EU och USA i hemlighet på att göra upp om att trappa upp jakten på fildelare, bland annat genom att låta gränsvakter inspektera resenärers mp3-spelare? En sådan inskränkning av den personliga friheten och integriteten vore mycket allvarlig, särskilt i kombination med andra åtgärder mot det fria informationsflödet. Hemliga internationella ACTA-möten har därefter uppmärksammats i traditionella medier som når en större del av allmänheten. Bloggarna är med i diskussionen redan innan besluten fattas, vilket de etablerade nyhetsredaktionerna ofta misslyckas med när politiken bedrivs i internationella organ som EU.

Om bloggarna står för öppen diskussion står EU ofta för
motsatsen. När EU:s medverkan i ACTA-avtalet blev allmänt känt hade ärendet redan passerat två kommittéer, blivit godkänt av bland annat Sverige, och utan diskussion klubbats på ett ministermöte för jordbruks- och fiskefrågor. Med en sådan ogenomskinlig process är det inte förvånande att förslag som saknar folklig förankring produceras. Utan läckta dokument och bloggare hade allt varit klubbat och klart innan väljarna fått veta något.

I stället för att gömma sig i Bryssels mörka korridorer borde makthavare både i Sverige och i EU lyssna på den opinion som finns. Istället för att enbart tillfråga intressegrupper när förslag arbetas fram borde man ta till vara på idéer från exempelvis bloggsfären, även om bloggarna enbart företräder sig själva. Om bloggsfären fortsätter att flytta fram sina positioner så att deras engagemang online ger avtryck i form av röster i val, människor som kontaktar politiker och demonstrationer på gatorna kan de påverka på riktigt. En sådan utveckling är jag övertygad om skulle vara bra för både den europeiska och svenska politiken.

Publicerad den 15 juli i Gotlands Allehanda

Krafter inom EU-parlamentet vill införa skatt på hemsidor som Youtube, och de vill dessutom registrera alla bloggare. Förslagen är i sig anmärkningsvärda, men än allvarligare är den verklighetsbild som många EU-parlamentariker tycks ha. I Bryssel, på säkert avstånd från väljarna, sitter de och förhandlar fram regleringar som få utöver de själva uppskattar. I processer utan insyn hinner förslag beredas och beslut fattas innan medborgare och journalister kan reagera.

EU:s kulturutskott har behandlat ett förslag om att bloggare ska registreras och att anonyma blogginlägg ska förbjudas. I september tar Europaparlamentet ställning och sätter förhoppningsvis stopp för detta förslag. Alla som vet vad en blogg är förstår det orimliga i att göra ett bloggregister. Att dessutom föreslå en replikrätt på bloggar visar hur dålig förståelse de har av modern kommunikation.

När dagstidningen var den enda kanalen till allmänheten var det kanske rimligt med att få rätt till en replik. EU-politikerna måste kunna inse att en blogg inte är en webbaserad tidning utan något helt annat.

Att sådana här förslag kan arbetas fram beror på EU:s slutenhet. I en offentlig debatt överlever inte vansinniga idéer. EU:s kultur av hemlighetsmakeri fortlever dock, och blir allt värre. För ett par veckor sedan offentliggjordes idén om att EU ska använda 40 miljoner kronor till en egen community. Bara politiker får vara med i detta EU-Facebook men notan går till allmänheten.

I stället för att europeiska politiker ger sig ut i verklighen där människorna finns, på riktiga Facebook och på bloggar, bygger Brysseletablissemanget en egen värld. I denna politikerbubbla finns det mängder av forum för diskussion men medborgarna släpps inte in.

En politiker i EU:s ekonomiska utskott som också vill kontrollera bloggandet lämnar en varning till allmänheten: ”Föreställ er påtryckningsgrupper, yrkesmässiga intressen eller andra grupper som använder bloggar för att få fram sina budskap”. Förhoppningsvis har han rätt. Om bloggarna skapar tillräckligt stort tryck kan vi tillsammans stoppa det här EU-förslaget och slippa se vår yttrandefrihet beskäras. Kanske kan vi samtidigt göra EU mer öppet och demokratiskt.

Publicerad i Aftonbladet den 13 juli

Svenska Dagbladet har med FRA-beslutet som utgångspunkt skrivit ett par artiklar om de svenska politiska beslutssystemen. Framför allt intresserar de sig för personvalets betydelse och riksdagsledamöternas självständighet gentemot partiorganisationerna. Det är bra att konstitutionella frågor ibland kommer fram i den offentliga debatten. Det sker alltför sällan. Givet riktigheten i public choice-teorin om att aktörer på den politiska marknaden styrs av egenintresset får maktdelningen – eller bristen på maktdelning i Sveriges fall – långtgående konsekvenser för det sakpolitiska innehållet.

Tyvärr väljer Svenska Dagbladet att bara fokusera på relationen mellan riksdag och regering när den väsentliga frågan är: Hur kan vi utforma det demokratiska systemet på ett sätt som gör att den enskilde medborgarens preferenser i största möjliga utsträckning styr de beslut som fattas? Mer självständiga riksdagsledamöter genom starkare personval kan i och för sig förväntas vara mer lyssnande än dagens partiorganisationer, men det är långt ifrån tillräckligt.

Så länge beslutsprocessen helt saknar inslag av direktdemokratiskt beslutsfattande – exempelvis möjligheten att framtvinga beslutande folkomröstningar – kommer medborgarnas inflytande att begränsas till att gälla det fåtal förändringar som de politiska partierna har valt att öppet söka ett mandat för. I praktiken handlar svenska riksdagsval om att vart fjärde år välja ett budgetalternativ – generösa ersättningssystem eller starkare drivkrafter för arbete. Mycket mer än så är det inte möjligt att kommunicera i en valrörelse. I övriga frågor anser sig partierna ha öppna mandat. Sverige medverkar dessutom till beslut i internationella organ utan att vare sig medborgare eller journalister vet vad som händer. Därför är medborgarnas egen institution – möjligheten att vart fjärde år rösta på ett parti – ett trubbigt verktyg som behöver kompletteras.

Den samlade effekten av det svenska systemets utformning är att vi får en auktoritetsdemokrati. Väljarna kan bara utöva inflytande i ett fåtal centrala stridsfrågor och i övrigt handlar valet om att överlåta makten till någon som inger förtroende. Detta kan ställas mot den sakfrågedemokrati som är betydligt starkare i exempelvis Schweiz och flera amerikanska delstater. Där kan väljarna inte bara ge politikerna ett förtroende att styra, utan även beskära de förtroendevaldas mandat genom att själva fatta vissa beslut i folkomröstningar. Folkomröstningarna utgör en säkerhetsventil när politikerna inte lyckas med uppgiften att representera medborgarna.

Inte minst institutionella beslut om den demokratiska processens utformning bör godkännas direkt av väljarna. Dels därför att beslutssystemet är grunden för alla andra beslut och dels därför att det finns en intressekonflikt mellan medborgare och politiker. Precis som andra yrkesgrupper har politikerna som skrå ett intresse av att stärka den egna maktpositionen medan medborgarna har ett intresse av att kontrollera sina representanter och ställa dem till svars. Att EU:s beslutsprocesser, som utformats långt ifrån medborgarna, är slutna och svåra för väljarna att följa är ingen slump.

Istället för att använda ett digitalt demokratibegrepp – demokrati eller inte demokrati – bör vi tala om samhällen med starkare eller svagare inslag av demokrati. I Sverige har vi genom vår starka yttrandefrihet och offentlighetsprincip i vissa avseenden starka inslag av demokrati. Vad det gäller medborgarnas medverkan i beslutsprocesserna har vi dock svagare inslag av demokrati än vad många andra länder i västvärlden har. Därför måste vi vidareutveckla vår konstitution så att medborgarna bättre kan styra de politiska besluten.

Det finns naturligtvis inget demokratiskt system som är perfekt, och även i ett samhälle där majoritetens vilja genomsyrar varje beslut finns det en minoritet som blir överkörd. Därför bör alla politiska system begränsa sig till att fatta beslut som med nödvändighet är kollektiva. I övrigt är var och en bäst lämpad att fatta sina egna beslut.

Dagens FRA:
DN SvD SvD Ledare