Karl Sigfrid

De senaste veckorna har bloggarna blivit en maktfaktor i debatten om integritet och yttrandefrihet. Förr kunde någon enstaka bloggpost snappas upp av traditionell media och i bästa fall fått ett litet omnämnande i en artikel. Nu talas det om en “bloggbävning”, och nätupproret ger stora tidningsrubriker. Bloggarna kan tvinga traditionella makthavare att se den opinion som finns. Denna information om vad medborgarna intresserar sig för är en resurs att ta tillvara – inte ett problem som ska motarbetas.

De politiska partierna tappar medlemmar men intresset för politik är bevisligen stort. Folk vill vara med och påverka genom att komma med förslag och följa beslutsprocessen. Vissa makthavare ser bloggare och andra ocertifierade medborgare som ett hot. Men det är i själva verket tvärt om. Ju fler som granskar makten, kommer med idéer och ställer krav desto bättre. När var och en själv kan publicera sina tankar och idéer utan andras godkännande kan idéer och kunskap spridas trots att det blir obekvämt för makthavarna.

Hemliga förhandlingsdokument som läckts och lagts ut på nätet gav upphov till en intensiv debatt om det fildelningsfientliga ACTA-avtalet.
Håller EU och USA i hemlighet på att göra upp om att trappa upp jakten på fildelare, bland annat genom att låta gränsvakter inspektera resenärers mp3-spelare? En sådan inskränkning av den personliga friheten och integriteten vore mycket allvarlig, särskilt i kombination med andra åtgärder mot det fria informationsflödet. Hemliga internationella ACTA-möten har därefter uppmärksammats i traditionella medier som når en större del av allmänheten. Bloggarna är med i diskussionen redan innan besluten fattas, vilket de etablerade nyhetsredaktionerna ofta misslyckas med när politiken bedrivs i internationella organ som EU.

Om bloggarna står för öppen diskussion står EU ofta för
motsatsen. När EU:s medverkan i ACTA-avtalet blev allmänt känt hade ärendet redan passerat två kommittéer, blivit godkänt av bland annat Sverige, och utan diskussion klubbats på ett ministermöte för jordbruks- och fiskefrågor. Med en sådan ogenomskinlig process är det inte förvånande att förslag som saknar folklig förankring produceras. Utan läckta dokument och bloggare hade allt varit klubbat och klart innan väljarna fått veta något.

I stället för att gömma sig i Bryssels mörka korridorer borde makthavare både i Sverige och i EU lyssna på den opinion som finns. Istället för att enbart tillfråga intressegrupper när förslag arbetas fram borde man ta till vara på idéer från exempelvis bloggsfären, även om bloggarna enbart företräder sig själva. Om bloggsfären fortsätter att flytta fram sina positioner så att deras engagemang online ger avtryck i form av röster i val, människor som kontaktar politiker och demonstrationer på gatorna kan de påverka på riktigt. En sådan utveckling är jag övertygad om skulle vara bra för både den europeiska och svenska politiken.

Publicerad den 15 juli i Gotlands Allehanda