Karl Sigfrid

Ibland frågar sig folk hur kulturskapare ska kunna försörja sig om det är fritt fram att kopiera material. Frågan antyder att kulturen i dag står inför ett hot att gå under om inget händer. Så är det naturligtvis inte, och svaret på frågan om hur marknaden ska anpassa sig är att anpassningen till stor del redan har skett.

Dataspelsföretagen är en snabbt expanderande bransch som har växt i takt med fildelningen. Online-spel har redan funnits i ganska många år, och är relativt okänsliga för piratkopiering. I dag kan vi läsa om spelutvecklare som tar ytterligare steg och låter kunderna ladda hem spel gratis. Intäkterna förväntas komma från mikrotransaktioner.

Jag brukar inte göra samma analyser som dataspelsbranschens Pär Strömbäck, men i Svenska Dagbladet uttrycker han sig väl:

Det finns en gratiskultur på nätet, och på gott och ont har den kulturen skapat beteenden som spelutvecklare måste förhålla sig till, säger Per Strömbäck, talesperson på intresseorganisationen Dataspelsbranschen.

Kan vi hoppas att dataspelsbranschen tar saken i egna händer och slutar ropa på nya statliga åtaganden framöver?

Det franska parlamentet röstade för några veckor sedan nej till att stänga av fildelare från nätet. En upprörd majoritetsledare har nu förklarat varför förslaget föll.

UMP-ledamöterna var så säkra på sin sak att större delen av dem inte ens brytt sig om att masa sig till omröstningen. Det var ju mitt i påskveckan.
Men när rösterna räknats i den glest besatta kammaren kom chocken: oppositionspartiet Socialisterna hade vunnit omröstningen. Hadopilagen hade fallit med 21 röster mot 15.
UMP:s gruppledare Jean-Francois Copé beskyllde indignerad oppositionen för att ha kuppat bort lagen genom att låta ett gäng ledamöter “gömma sig bakom en pelare” och hoppa fram till omröstningen.

DN

Ännu märkligare blir det när man läser vidare hos Anais. Att ledamöter inte är på plats i tid till voteringarna förekommer frekvent även i Sveriges riksdag, men att gömma sig i kammaren och hoppa fram i sista sekunden inför en omröstning är en taktik som Sahlin hittills inte har använt.

Ministerrådet tycks ha nått en kompromiss om hur tilläggen 138/46 och 166 i telekompaketet ska hanteras.

Kompromissen som framförhandlades i går kväll mellan Europaparlamentet, EU-kommissionen och ministerrådet och antogs av medelsstaternas EU-ambassadörer idag, om EU:s nya telekompaket, betyder att den som blivit avstängd från exempelvis sin internetleverantör kan få sin sak prövad av domstol. Det förhållandet gäller redan idag men syftet med kompromissen från Europaparlamnetet sida var att stoppa ett kommande franskt lagförslag som skulle ge en speciell myndighet och inte en domstol möjligheten att stänga av en person från Internet.

Europaportalen

Så kompromissen går alltså ut på att i efterhand få avstängningen av ett internetabonnemang prövad i domstol, något som redan är möjligt i dag?

Vid första anblicken ser det ut som ett ganska obetydligt skydd, samtidigt som EU etablerar sin rätt att styra detta politikområde. Ett försumbart plus och ett stort minus.

Förhoppningsvis kommer snart mer detaljerad information.

När Bahnhof meddelade att de inte lagrar uppgifter om tilldelning av IP-adresser skrev Sveriges Radio att de hade hittat ett kryphål i IPRED-lagen. Nu skriver en rad tidningar att Tele 2, genom att följa Bahnhofs exempel, kringgår lagen. IFPI:s Peter Danowsky beskriver det som domstolstrots.

Att IFPIs advokat agerar oseriöst är kanske inte så förvånande, men att tidningarna beskriver internetleverantörernas agerande som civil olydnad är märkligt.

I sak är det klarlagt att internetleverantörerna inte har någon skyldighet att lagra tilldelning av IP-adresser.

De flesta bredbandsoperatörer sparar loggar som gör det möjligt att avgöra vilken kund som hade en viss ip-adress vid en viss tid. Men enligt Post- och Telestyrelsen står det företagen i princip fritt att låta bli. Därmed blir det i praktiken omöjligt att begära ut personuppgifter, vilket är precis vad lagen handlar om.

– Någon generell skyldighet att spara den här typen av uppgifter för alla abonnenter föreligger inte, säger Peder Cristvall, jurist på PTS.

Daniel Westman, doktorand i juridik vid Stockholms universitet, är inne på samma spår. De flesta operatörer vill kunna spara loggar för att utreda missbruk som utskick av skräppost eller överbelastningsattacker, säger han.

– Av det skälet har man tyckt att det behövs en viss lagring. Men rent rättsligt finns det inget krav på att lagra den här typen av information, säger han.

Computer Sweden

Jag har skickat ett mail till Bredbandsbolaget och bett dem att upphöra med lagringen av IP-nummer. Den som känner sig manad är välkommen att kopiera brevet och skicka det till sin internetleverantör.

Hej,

Kopplingen mellan IP-nummer och en abonnents identitet är känslig information som bland annat kan användas för att kartlägga enskildas beteende och för att avslöja internetpseudonymer.

Henrik Alexandersson har de senaste dagarna funderat över hur han ska ställa sig till tilläggen 138/46 och 166 i telekompaketet. Farmor Gun har kämpat med samma dilemma.

Å ena sidan är förslagen i sig bra. Ingen ska kunna stängas av från nätet utan en rättslig prövning och varje åtgärd som begränsar tillgången till information måste vara proportionerlig. Å andra sidan slår tilläggen fast att det här är ärenden som hör hemma på EU:s bord. I frågor som vi nu beslutar om själva i Sverige skulle vi framöver bli beroende av EU-majoriteten.

Det råder inga tvivel om att Sveriges riksdag är lämpligare än Europaparlamentet att fatta beslut på området. Även om det under denna mandatperiod har tillkommit lagar som medför ökad övervakning på nätet har Sverige fortsatt en mer liberal yttrande- och informationsfrihetsreglering än större delen av omvärlden. När EU fattar beslut om att straffbelägga vissa yttranden, exempelvis sådana som anses främja rasism eller terrorism, kräver Sverige som regel undantag. Svenska politiker har en tendens att lägga sig platta för EU-majoriteten , men är noggranna med att bevaka grundlagsskyddade rättigheter.

Det har framförts två huvudsakliga argument för att Sverige bör driva tilläggen 138/46 och 166 även om det vidgar EU:s inflytande på området. Det ena argumentet är att internet är gränsöverskridande och därför bör regleras överstatligt. Det andra argumentet är att EU redan reglerar det här politikområdet, och att vi som vill se ett öppet internet måste våga gå lika hårt fram som internetmotståndarna gör.

Det första argumentet för överstatlighet kan vi avfärda direkt. Internets gränsöverskridande karaktär är så värdefull just därför att detta gör nätet svårreglerat. På ett internet som styrs av en lång rad nationella regleringar kan den som söker yttrandefrihet flytta sin verksamhet till länder som har en liberal lagstiftning. Får du inte kritisera din regering från en server i Kina kan du göra det från Europa och ändå nå kinesiska läsare som surfar via en amerikansk eller svensk proxy-server. Försöker svenska staten förbjuda pokerspel på nätet kan vi spela genom att ansluta till en server i Malta. Kombinationen av öppenhet och frånvaro av en central reglering låter marknaden utvecklas med minimal negativ påverkan från politiker.

Vi har en öppen marknad inom EU, men skatterna sätts nationellt. Det medför skattekonkurrens och lägre skatter på företagande än vad vi skulle ha om EU bestämde en gemensam skattenivå. För ett enskilt medlemsland blir det i praktiken omöjligt att göra stora skattehöjningar. På samma sätt blir det på ett öppet internet omöjligt för ett enskilt land att överreglera. Med en mer centraliserad internetpolitik kommer regleringstakten att accelerera.

Ett snarlikt argument för EU-centralism är att internettillgång (på marknadsmässiga villkor) är en fundamental rättighet. Jag instämmer i att tillgången till internet är fundamental för yttrande- och informationsfriheten, men ska vi därav dra slutsatsen att EU bäst förvaltar den rättigheten? Ju viktigare vi anser att rätten till internettillgång är desto mer skeptiska bör vi vara till att överlåta frågan till EU.

Det andra argumentet är svårare att bemöta. EU har redan reglerat närliggande områden genom att anta IPRED, datalagringsdirektivet, rambeslutet mot terrorism och mycket mer. Varför ska vi säga nej så fort EU är på väg att reglera bort något dåligt, som att stänga av internetanvändare utan rättegång?

Jag instämmer i att 138/46 och 166 vore åtminstone kortsiktiga framgångar. Och som jag skrev i en tidigare bloggpost:

Frankrike och andra internetskeptiska krafter kommer inte att respektera Sveriges rätt att fatta självständiga beslut i frågan oavsett vad vi nu säger om tillägg 138. Frågan om three strikes ligger redan på EU:s agenda, och givet det bör vi på EU-nivå arbeta fram spärrar mot avstängning.

I valet mellan 138/166 och ingenting alls bör Sverige stödja tilläggen. Men om det är möjligt att skydda Sverige från EU-regleringar utan att därigenom utöka EU:s mandat bör det övervägas först. Risken för att Renforsutredningen kommer tillbaka på eget svenskt initiativ är obefintlig, så det enda realistiska hotet om avstängning är det som kommer från EU.

Om vi till detta lägger att Åsa Torstensson är låst i sitt motstånd mot 138/46 och 166 i nuvarande form måste den som vill påverka henne hitta en annan väg framåt.

En konstruktiv kompromiss vore därför att skriva om 138:an så att tillägget slår fast att inga EU-regleringar ska tolkas som krav på medlemsländerna att stänga av internetanvändare. Då handlar det om att EU reglerar sig självt och inte om att EU reglerar medlemsländerna.

Fransmännen får i sina nationella val ta ställning till hur de vill reglera tillgången till nätet.

Google har en kamerabil som åker runt och fotograferar gatuadresser. Med hjälp av bilderna kan de som använder Google Maps se hur en viss position på kartan ser ut i verkligheten.

Ibland finns det människor med på bilderna – utan byxor. Metro Teknik har samlat ihop bilder på människor som nog önskar att de hade befunnit sig någon annanstans när kamerabilen kom på oväntat besök.

Runt om i världen har folk försökt stoppa kamerabilarna med hänvisning till den personliga integriteten. Integritetsproblemet är dock försumbart i relation till de värden som Google Maps skapar.

I förslaget som lades fram av den svenska integritetsskyddskommittén förbjuds fotografering av människor som befinner sig i privata miljöer, men den som går på gatan får räkna med att bli fångad i ett fotografi. Rätten att dokumentera offentliga miljöer är en självklar del av yttrandefriheten.

Framtida varianter av tjänsten kan bli ett större dilemma. Det är ju inte otänkbart att någon kommer att vilja sätta upp kameror eller skicka upp satelliter som gör det möjligt att följa andras rörelsemönster i detalj.

I dagens SvD skriver jag och riksdagskollegan Göran Pettersson att en bra, genomtänkt politik förutsätter intellektuell öppenhet. Det gäller samhället i stort – vilken är en av anledningarna till att yttrandefriheten på nätet är så viktig – och det gäller Moderaterna som parti. Behovet av att kunna balansera motstående intressen ökar i takt med att Moderaterna vänder sig till en allt bredare väljargrupp.

En förutsättning för att vi som parti ska kunna förnya oss ytterligare är att vi fortsätter frigöra oss från förutfattade meningar och istället är öppna för att förändra vår politik i takt med att omvärlden utvecklas.

Efter Pirate Bay-domen jagar Antipiratbyrån nu fler torrentsajter. Budskapet är att de måste radera samtliga torrentfiler som pekar mot upphovsrättsskyddade verk. Att sociala medier, som torrentsajter eller streamingsajter, inte kan hålla full koll på användarnas bidrag är uppenbart, så Antipiratbyråns linje är i praktiken att torrentsajter som sådana ska stoppas. Så mycket betydde pratet om att de inte vill bekämpa tekniken.

Pirate Bay-vittnet och KTH-professorn Roger Wallis anser i en debattartikel att Student Bay borde vara laglig. Författare till studentlitteratur kan få betalt genom att skolorna som nyttjar deras verk betalar licensavgifter. Licensavgiften betalas antingen inom ramen för skolbudgeten eller av studenterna i form av en kursavgift.

Hökmark summerar läget för telekompaketet:

I kväll har vi i industriutskottet röstat ja till det förhandlade telekompaketet som är färdigt just utom i den fråga som berör den gamla 138:an. Eftersom rådet förslag till kompromiss inte var tillräckligt tydlig eller stark röstade vi på denna punkt för den gamla 138:an.

Förhoppningsvis blir denna fråga klar till i maj med de krav som jag och parlamentet ställer. Jag själv tycker, som jag skrivit åtskilliga gånger likadant som tidigare, och vill se samma resultat som då, även om det inte behöver vara exakt samma ordalydelse.

I sitt veckobrev Frihetens värden utvecklar Hökmark vad han menar med att ordalydelsen inte behöver bevaras:

Det är utomordentligt lätt för rådet att föreslå eller acceptera formuleringar som inte på något sätt strider mot subsidiaritetsprincipen eller EU-kompetens och klargöra det som är syftet med 138/46 och det kommer i vilket fall som helst bli nödvändigt.

Detta vore en mycket bra kompromiss. Näringsdepartementet har en poäng i att vi inte ska ge EU mandat att reglera den här sortens frågor. Oavsett vad man tycker om three strikes-lagar är det rimligt att Frankrike utformar sitt regelverk för internet och att vi i Sverige är fria att utforma vårt.

En konstruktiv kompromiss vore därför att skriva om 138:an så att tillägget slår fast att inga EU-regleringar ska tolkas som krav på medlemsländerna att stänga av internetanvändare. Då handlar det om att EU reglerar sig självt och inte om att EU reglerar medlemsländerna.

Vår moderata partisekreterare Per Schlingmann resonerar i Göteborgsposten om hur vi bättre kan använda tekniken i demokratins tjänst.

Schlingmanns idé om att i Europavalet 2014 tillåta internetröstning och sms-röstning är utmärkt. Det sänker tröskeln, och på sikt innebär billiga internetomröstningar att vi kan göra den svenska demokratin mer aktiv och direkt.

Säkerheten borde vi klara med tanke på att vi redan har ett system för e-legitimation som duger till att deklarera på internet.

Dock måste vi förhålla oss till risken för att den som röstar utsätts för otillåtna påtryckningar. Vallokalen är i viss mån ett skydd från sådant.