Karl Sigfrid

Sami, intresseorganisationen för svenska artister och musiker, har ställt frågor till kandidaterna i Europavalet.

Även om flera av frågorna är felaktigt formulerade ger svaren en någonlunda bild av vad kandidaterna anser om fildelning och upphovsrätt.

Jag noterar ett par saker.

Miljöpartiets kandidater, som försöker framställa sig som framtidsoptimister, resonerar i själva verket utifrån premissen att fildelning är ett stort problem. Problemet vill de lösa genom nya statliga ersättningssystem.

Om någon från miljöpartiet läser den här bloggen rekommenderar jag Chris Andersons artikel Everything in the music industry is up! (except those plastic discs).

Pia Kinhult, som står på plats nio på moderaternas valsedel, ger det bästa svaret på frågan om hur fildelningsfenomenet ska betraktas.

Det handlar om att modernisera upphovsrätten och se till vad som egentligen är affärsidén. Spridningen på nätet är av godo och har samtidigt gett många nya aktörer en möjlighet som skivbolag och andra aldrig gett dem. Att tekniken ger nya möjligheter måste accepteras. Det är bara en tidsfråga för de gamla strukturerna att stå emot en strukturomvandling som nu sker i musikvärlden igen och det kommer inte att vara sista gången. Musikbranschen måste tänka igenom vad som verkligen är syftet med verksamheten. Inte annorlunda än det som fordonsindustrin går igenom.

Obama har meddelat att amerikanska staten ska bli mer restriktiv med att sekretessbelägga dokument. Redan sekretessbelagda handlingar ska i ett högre tempo bli offentliga.

Under Bush-åren gick det i motsatt riktning, mot ökad sekretess.

I Sverige har vi en stark offentlighetsprincip, men frågor om öppenhet har på senare tid inte prioriterats tillräckligt högt av vare sig partierna eller väljarna. Kanske är den pågående debatten om friheten på internet ett tecken på att det kan komma att förändras. Här kommer ett konkret förslag: Allianspartierna borde lova att vid en valseger 2010 tillsätta en öppenhetsminister som ansvarar för att den nya tekniken utnyttjas fullt ut för stärkt medborgarinflytande och bättre tillgång till statlig information.

Ephone är den första internetleverantör som efter IPRED:s ikraftträdande tagit emot en begäran om att lämna ut identiteten på en kund. Begäran kommer från ett antal bokförlag som hävdar att kunden olagligt tillgängliggör ljudböcker.

Ephone har redan tidigare motsatt sig att lämna ut kundens identitet. Förlagen säger att kunden genom en ftp-sajt gör ljudböckerna tillgängliga för allmänheten, men i själva verket är ftp-sajten lösenordsskyddad.

Nu för Ephone in datalagringsdirektivet i diskussionen, och säger att detta förhindrar utlämning av abonnentsuppgifter till en privat aktör. Uppgifter lagrade enligt datalagringsdirektivet ska enbart lämnas ut till brottsbekämpande myndigheter när ett brott av viss allvarlighetsgrad misstänks.

Artikel 4

Tillgång till uppgifter

Medlemsstaterna skall anta åtgärder för att säkerställa att uppgifter som lagras i enlighet med detta direktiv endast görs tillgängliga för behöriga nationella myndigheter, i närmare angivna fall och i enlighet med nationell lagstiftning. De förfaranden som skall följas och de villkor som skall uppfyllas för att erhålla tillgång till lagrade uppgifter i enlighet med nödvändighets- och proportionalitetskraven skall fastställas av varje enskild medlemsstat i den nationella lagstiftningen och följa tillämpliga bestämmelser i EU-lagstiftningen och folkrätten, särskilt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i enlighet med den tolkning som görs av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Datalagringsdirektivet

Jag har svårt att tro att Ephone får rätt på den här punkten. När EG-domstolen prövade IPRED mot reglerna om dataskydd var även datalagringsdirektivet beslutat. Om domstolen ansett att Datalagringsdirektivet stod i motsatsställning till IPRED hade sannolikt även den aspekten prövats.

Den tolkning som troligen kommer att göras i regeringens proposition om trafikdatalagring är att information som internetleverantörerna tvingas lagra för brottsbekämpningsändamål bara kan lämnas ut till myndigheter. Men internetleverantörerna kan vid sidan av detta, precis som tidigare, lagra uppgifter om ip-tilldelning för egna administrativa ändamål.

Ephones tolkning skulle inte bara innebära att IPRED faller utan även att den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet faller. Tolkningen skulle också innebära att samtliga svenska internetleverantörer förlorar möjligheter att spara informationen för egna ändamål. Att det blir så är ytterst osannolikt.

EU-kommissionen har skickat in en ansökan om att stämma Sverige i domstolen. Anledningen är att datalagringsdirektivet, som beslutades 2005 på Thomas Bodströms initiativ, skulle ha varit infört i svensk lag 2007.

Eftersom lagrådsremissen är på gång och propositionen ska läggas före sommaren är det sannolikt att processen mot Sverige läggs ned, men även om vi tvingas betala böter är detta bättre än en forcerad process.

Camilla Lindberg och Erik Josefsson tycker att stämningen mot Sverige ger ett bra tillfälle att gå till botten med datalagringsdirektivets rättsliga status. Är det till exempel förenligt med Europakonventionen, frågar de sig?

Jag delar helt deras skepsis mot direktivet, men konstaterar att de inte har så mycket juridisk substans. Vad i Europakonventionen är det till exemepl som de hänvisar till? Den enda ledtråd de ger är:

Vi tror att Sverige just nu har ett unikt tillfälle att gå till botten med frågeställningen om införandet av allmän datalagring är förenligt med vad som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det är just den formuleringen, “nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”, som är grundbulten för alla inskränkningar i våra medborgerliga fri- och rättigheter som de definieras i Europakonventionen.

Syftar de på artikel 8, som ger rätt till skydd för privat- och familjeliv?

Så här är den formulerad:

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Artikeln ger alltså utrymme för integritetsinskränkningar även när det inte är nödvändigt för försvaret av ett demokratiskt samhälle, utan enbart syftar till att – som i detta fall – förebygga brott.

En mer intressant prövning var den som Irland begärde i EG-domstolen. Bakgrunden var att EU inte har rätt att fatta beslut med kvalificerad majoritet på det rättsliga området. Där krävs enhällighet. När datalagringsdirektivet beslutades med kvalificerad majoritet – bland annat Irland röstade emot – krävde Irland att få detta prövat i domstolen.

Domstolens besked blev att trafikdatalagring är en fråga om konkurrensneutralitet på den inre marknaden, och beslut om den inre marknaden kan fattas utan enhällighet. Om teleoperatörer i vissa länder tvingas införa kostsamma system för lagring medan andra slipper så snedvrids konkurrensen.

Att datalagringsdirektivet i första skulle vara en marknadsfråga och inte en rättfråga är naturligtvis absurt, men EG-domstolen har gjort sig känd för att gärna döma till förmån för ökad överstatlighet.

I dagens Expressen skriver jag om hur nya tekniska förutsättningar gör tv-licensen till en ohållbar konstruktion.

En normalsnabb dator kan utan vidare fungera som en tv. Samtidigt har mobiltelefonerna i praktiken blivit till minidatorer, och även de kan användas som portabla små tv-apparater. Den här tekniska utvecklingen innebär att systemet för tv-licens är på väg att kollapsa helt. Sambandet mellan tv-tittande och betalningsskyldighet har suddats ut, en förödande licensplikt för datorer är på väg att införas och konsumenter kan framöver tvingas betala upphovsrättsorganisationer flera gånger om för samma material.

Jag har tidigare klagat över att Obama inte har levt upp till sina löften om att förbättra insynen i statsförvaltningen.

Men nu händer det saker.

För några dagar sedan lanserade Obama-administrationen webbplatsen data.gov, som tillgängliggör statlig information i form av rådata. Format som erbjuds är exempelvis XML och text/csv(kommaseparerade värden). Än så länge innehåller inte webbplatsen någon enorm mängd information, men tanken är att den ska fyllas på.

Poängen med att släppa rådata – något som vi bör göra även i Sverige – är att programmerare enklare kan använda informationen i nya projekt. Den svenska sajten Citizen’s Intelligence Agency presenterar till exempel information om riksdagsledamöters omröstningar på ett sätt som riksdagen egen webbplats inte gör. Projektet hade underlättats om riksdagsdministrationen hade tillhandahållit voteringsdata i format som är lätthanterliga för en dator. Men den hjälpen gavs inte så Pether Sörling, som står bakom sajten, fick skrapa informationen från riksdagen.se.

Att släppa rådata är ett naturligt steg mot en starkare offentlighetsprincip. Det ska inte bara vara enkelt att få ut information från staten, utan det ska också vara enkelt att bearbeta informationen för att presentera den på nya, innovativa sätt.

Obama-administrationen organiserar även ett interaktivt brainstorming-möte där alla som vill kan bidra med idéer om hur öppenheten kan öka ytterligare.

I första fasen kan allmänheten skicka in förslag och rösta om andras förslag. I ett andra steg ska förslagen diskuteras på en blog-plattform. I ett tredje steg ska de mest intressanta förslagen vidareutvecklas och preciseras på en wiki-sajt.

Socialdemokraternas partisekreterare attackerar planerna på politisk tv-reklam med argumentet att tv-reklam inbjuder till ett negativt debattklimat.

Vilket tonläge anser då socialdemokraterna att debatten ska ha?

Så här säger Mona Sahlin om nivåerna i a-kassan:

Det är bara ett uttryck för hur misslyckad och satanisk som regeringens så kallade arbetslinje är. Färre omfattas. Färre har råd. Färre får en rimlig nivå. Färre får del av aktiva åtgärder. Det är sataniskt, elakt och väldigt konservativt.

Ekot den 11 november 2008

Ja, hon säger faktiskt exakt så i radiointervjun.

Forskare vid Swinburne University of Technology har utvecklat en skiva som rymmer 1,6 terabyte data. Med förfinad teknik kan skivan, som har samma dimensioner som en cd-skiva, rymma 7,2 terabyte. En skiva på 7,2 terabyte kan innehålla 1 600 dvd-filmer. Den som nöjer sig med traditionell divx-kvalité får plats med ungefär 7 200 filmer på en skiva.

På en enda skiva går det alltså snart att lagra en betydligt större filmsamling än vad som erbjuds hos filmbutiker som Film2home.

Kanske slår detta nya skivformat igenom om några år. Kanske är det förlegat redan innan det når marknaden. I vilket fall som helst påminner det oss om vad som komma skall – en verklighet där praktiskt taget obegränsat digitalt lagringsutrymme kan köpas till en försumbar kostnad.

1956 kostade en hårddisk på 5 megabyte omkring 400 000 kronor. Det blir 80 000 kronor per megabyte. 1980 kostade 26 megabyte 40 000 kronor, det vill säga 1 500 kronor per megabyte. 1990, tio år senare, kostade varje megabyte drygt 70 kronor. År 2000 fick du en megabyte för 8 öre. En typisk hårddisk kostade mellan 2 000 och 2 500 kronor och rymde 30 gigabyte. Ytterligare fyra år senare kunde du för samma pris köpa en hårddisk på 250 gigabyte.
(Historical Notes about the Cost of Hard Drive Storage Space)

I dag kostar en hårddisk på 1 terabyte lite mer än 700 kronor. Alltså 0,07 öre per megabyte.

Eventuellt kommer vi till en punkt där vi inte längre bryr oss om att kolla hur mycket den nya hårddisken rymmer – vi förutsätter att den aldrig blir full hur mycket vi än lagrar. Detsamma gäller minnet i mobiltelefonen.

Plötsligt är inte internet som distributionskanal lika viktig. Istället för att leta på nätet efter en film letar du upp den lokalt på din telefon – där du har alla filmer som någonsin spelats in. De miljontals fildelare som söker material på internet är utbytta mot ett mindre antal personer som anonymt och krypterat utbyter enorma mängder kulturella verk på nätet. Den stora massan fildelar vid sidan av nätet genom bluetooth-liknande protokoll.

På gatorna, i tunnelbanevagnarna och på skolgårdarna patrullerar Antipiratbyråns kontrollanter för att avlyssna medborgarnas trådlösa närkommunikation.

Eller så reformerar vi upphovsrätten.

I dag skriver tidningarna om de moderata “skräcksiffrorna” inför Europaparlamentsvalet. Visst låter det dramatiskt med “ett tapp på över 12 procentenheter sedan förra veckans mätning”, som SvD skriver. Men vad det i själva verket handlar om är att moderaterna har fått exceptionellt höga siffror i tidigare Demoskopmätningar. Den 4 april hade vi ökat med 9 procentenheter från 26,5 till 35,5 procent. “Nu är Reinfeldt störst”, skrev Expressen. Den 15 maj var rubriken i samma tidning “Nu rycker Reinfeldt”. I den Demoskopmätningen hade vi 36,4 procent. De tidigare osannolikt höga Demoskopsiffrorna har nu sjunkit och stämmer bättre överens med vad andra mätningar visar.

Målet är att öka från fyra till fem mandat, och det har vi goda möjligheter att lyckas med.

Junilistans toppkandidater har upptäckt att fildelningsfrågan engagerar många väljare, och har nu skrivit en debattartikel.

Tyvärr har de inget att tillföra.

Först kommer de dragande med förslag om en upphovsmannafond som ska finansieras genom bredbandsskatt. Sedan anser de att marknaden för distribution ska monopoliseras genom att webbplatserna för laglig nedladdning ska ägas att upphovsmännen själva.

Hur hade de tänkt hantera det faktum att internetanvändarna kanske föredrar andra webbplatser än de upphovsmannaägda? Och att människor även fortsättningsvis lär skicka filer mellan sig genom e-mail, chattprogram och mobiltelefoner?

Debattartikeln avslutas med påståendet att fildelning är stöld.

Om junilistan trodde att det här skulle rädda dem kvar i Europaparlamentet blir de nog besvikna.