Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet presenterar opinionssiffror som visar att svenska invånare värdesätter frihet från statliga tvångsmedel allt högre. Framför allt är det de välutbildade som ställer krav på att få ha sitt privatliv i fred.
En bidragande orsak till de frihetliga vindarna är att ett antal uppmärksammade terrordåd – framför allt 9/11 – inte längre dominerar medborgarnas bild av verkligheten. Terrordåd har en tendens att skapa kraftigt överdrivna motreaktioner och en acceptans för statliga åtgärder som i normalfallet anses oacceptabla. Förhoppningsvis ser vi nu, efter ett decennium av statliga framryckningar, ett mer frihetligt och rationellt samhällsklimat växa fram.
Ytterligare en faktor som säkert har bidragit till skepsisen mot övervakning är att vanliga medborgare för första gången känner sig drabbade personligen. Det är inte längre bara misstänkta brottslingar och extremister som får sin kommunikation övervakad, utan alla. Miljoner svenskar som har laddat hem en låt på nätet kan plötsligt få sin identitet utlämnad till privata företag och organisationer. Varje internetanvändare och telefonabonnent kommer inom kort att ingå i ett gigantiskt register där det framgår vem de pratar med och till vem de skickar e-post.
Kameraövervakning på stan finns det en större acceptans för, vilket är naturligt. Få människor räknar med att det de gör ute på stan kan ske i hemlighet. Det kamerorna fångar upp är information som finns tillgänglig för vem som helst som råkar befinna sig på just den platsen. Elektronisk kommunikation å andra sidan är något vi ägnar oss åt hemma i vardagsrummet, och som är lika privat som ett samtal inom hemmets väggar.
Bjereld och Oscarsson ser ett statistiskt samband mellan partisympati och krav på statlig återhållsamhet. Märkligt nog är det partierna till vänster vars sympatisörer vill begränsa statens övervakningsmöjligheter.
Bland miljöpartisterna kan jag tänka mig att det finns en genuin frihetsopinion. Att socialdemokrater och vänsterpartister skulle ha blivit mer individualistiska än alliansens sympatisörer har jag svårare att tro. Snarare är det så att väljarna tolererar mer från de partier som de sympatiserar med. Nu är det alliansen som bär ansvaret för lagar som FRA-lagen och IPRED-lagen, och det är lätt att vara extra kritisk för den som redan från början ogillade alliansregeringen. Den som däremot röstat på ett alliansparti är mer försiktig i sin kritik. Om en socialdemokratisk regering hade ansvarat för samma lagstiftning skulle borgerliga väljare vara de mest kritiska.
Från förtroendevalda socialdemokrater kommer vi även fortsättningsvis att se en pliktskyldig kritik mot lagstiftning som urholkar integritetsskyddet. Någon trovärdighet i frågan kommer de aldrig att lyckas bygga eftersom det är uppenbart att de inte är engagerade. I vissa fall vill de dessutom gå längre än regeringen – när det gäller exempelvis lagring av trafikuppgifter. Även i FRA-frågan vill socialdemokraterna gå längre genom att ge fler myndigheter möjlighet att beställa signalspaningsuppdrag.
Hur starkt integreitetsvindarna blåser i valet 2010 återstår att se, och det är en öppen fråga vem som lyckas fånga upp dem.
Frihetliga vindar blåser även bland internetleverantörerna, som på SvD Brännpunkt förklarar att de inte vill ansvara för innehållet i kundernas kommunikation. Nu är det ingen nyhet att internetleverantörerna står för den uppfattningen, men det är en nyhet att de så tydligt säger i från. Det bör de fortsätta att göra.
Internetleverantörerna har fokuserat på det mest väsentliga – förutsättningarna för internets öppenhet. Utan att direkt nämna Black Internet riktar de hård kritik mot det föreläggande som tvingade dem att stänga av uppkopplingen till en kund.
Den senaste tiden har vi haft flera uppmärksammade fall i Norden, där upphovsrättsföreträdare via olika domstolar tvingat operatörer att, i det senaste fallet under hot om vite, stänga av uppkopplingen till en kund. Det är fullkomligt oacceptabelt.
