Karl Sigfrid

Jag kandiderar till riksdagen i Stockholms län, och det gör även Thomas Bodström. Min kanidatur i valet 2010 blir på så sätt en folkomröstning.

Genom att be Stockholmarna att ge mig fler kryss än Bodström får var och en möjligheten att skicka en tydlig signal till riksdagen. Medbogarna kan sätta ett kryss för Thomas Bodström och därmed Bodströmsamhället, eller så kan de välja mig och därmed den enskildes frihet och integritet. En sådan signal är viktig inför nästa mandatperiod. Oavsett vem som vinner regeringsmakten tvingas troligen riksdagen att ta ställning till bland annat det hårt kritiserade handelsamarbetet ACTA som hotar medborgliga fri- och rättigheter.

Bloggosfären är full av åsikter, men de bloggare som verkligen gör skillnad är de som gräver fram fakta och synar makthavarnas påståenden. I debatterna om FRA och IPRED var det i stort sett omöjligt för ansvariga politiker att slira på sanningen utan att någon bloggare upptäckte det.

Bloggosfärens begränsning är att bara ett relativt litet antal frågor blir belysta på det här sättet. Därför är det bra att Svenska Dagbladet har startat en faktakoll med lite bredare fokus. De kommer naturligtvis inte att kunna granska alla de påståenden som görs, men risken för att ställas till svars bör ändå leda till en större benägenhet att tala sanning.

Om han visste att SvD skulle kolla upp hans påståenden hade kanske folkpartisten Johan Persson funderat en gång extra innan han motiverade tvångsmässiga drogtester av unga med att allt fler kommer i kontakt med droger allt tidigare, trots att statistiken visar något helt annat.

Vad menar han förresten med att “kontakten via nätet och med droger som inte alltid ännu är narkotikaklassade ökar”? Ska vi tvångstesta ungdomar på grund av att fler kan läsa om droger på Flashback, även om själva användningen inte ökar? Och ska vi dessutom tvångstesta människor som misstänks ha använt lagliga substanser? Hur tänker han då?

Ett utkast till ACTA-avtalet finns att läsa på EU-Kommissionens hemsida.

Jag kommenterar i P3 nyheter.

Spelföretaget Zynga, företaget bakom Farmville och andra Facebookapplikationer, värderas till 35 miljarder kronor.

Det är alltid kul att se när nya affärsmodeller som är förenliga med den tekniska utvecklingen också blir framgångsrika.

Glatt överraskad ser jag att det aktuella utkastet till ACTA-avtal ska släppas offentligt. Trycket från bloggare, it-företagare och ideella organisationer har till slut gett resultet.

Nu kan vi äntligen övergå till en diskussion om innehållet i avtalet. De avtalande länderna försäkrar att de mest kontroveriella punkterna – three strikes och tullinspektioner av mp3-spelare – för närvarande inte diskuteras, men utifrån det material som har läckt vet vi att ACTA-avtalet kan ge internetoperatörerna ett vidgat innehållsansvar.

Uppdatering
Läs mer hos HAX, SvD, Christian Engström

ACTA-förhandlingarna fortsätter, nu i Nya Zeeland. EU-länderna har enats om att förhandlingarna ska ske i större öppenhet. Om större öppenhet betyder full öppenhet eller bara marginella förändringar är oklart, men just nu spelar den saken mindre roll eftersom EU:s krav ändå inte tillgodoses.

USA villkorar ökad öppenhet mot att Europa går med på amerikanska krav om innehållet. Andra länder har sagt kategoriskt nej till öppna förhandlingar, och ingenting talar för att de kommer ändra sig.

Vi får konstatera att EU:s nuvarande strategi har misslyckats. Önskemålen om ökad öppenhet har inte vunnit gehör, och att upprepa önskemålen leder knappast till någonstans.

EU måste nu ta ställning till vad som prioriteras högst. Skärpt immaterialrätt eller öppenhet och demokrati. Värdesätter vi det senare bör vi frysa förhandlingarna till dess att samtliga parter accepterar att medborgarna får full insyn.

Det vore naturligt för Sverige, som offentlighetsprincipens hemland, att ta initiativet till detta. Får vi inte gehör bör Sverige lämna förhandlingarna.

Jan Rosén har lämnat ifrån sig en utredning om hur upphovsrättsskyddade verk kan göras mer tillgängliga. Tyvärr tycks Rosén inte vara beredd att föreslå några begränsningar av upphovsrätten, utan vill istället ge ökad makt till insamlingskollektiv. Om upphovsmannen inte finns tillgänglig ska du som användare tvingas sluta avtal med monopolister som STIM. Det är helt orimligt att rättigheter därigenom i praktiken tillfaller organisationer som helt saknar koppling till upphovsmannen. Finns det ingen identifierbar rättighetshavare att sluta avtal med bör det vara fritt fram att använda ett verk.

De problem som finns i Jan Rosén förslag är dock lyxproblem i ett Europeiskt perspektiv. I Storbritannien har regeringen nu valt att följa efter Frankrike och vill stänga av fildelare från nätet. Det är oklart exakt hur regleringen är tänkt att utformas för att inte bryta mot tillägg 138 i EU:s Telekompaket, som säger att ingen ska kunna stängas av från nätet utan en rättsprocess som lever upp till tydligt fastslagna kriterier. Som om inte det var nog vill Storbritannien dessutom införa nätcensur.

Att stoppa blockering på Internet kommer att bli det här årtiondets stora yttrandefrihetsfråga. Det är oroande att inte heller Cecilia Malmström, som betraktar sig själv som liberal, tycks förstå vilken snöboll hon sätter i rullning när hon lägger fram förslag om censur på EU-nivå.

När staten expanderar är det ofta genom åtgärder som sägs vara tillfälliga, men som sedan blir permanenta. Antingen för att politiker inte vill ta tillbaka dem – som i fallet med värnskatten – eller för att politiker inte klarar av att ta tillbaka dem – som i fallet med statliga utgifter.

Anders Borg ska ha beröm för att de tillfälliga extrapengarna till Sveriges kommuner blev just tillfälliga, trots att socialdemokraterna försöker ta poänger genom att kalla det för nedskärningar.

En liknande princip tycks gälla även regleringar och begränsningar av människors frihet. De är lättare att införa än att avskaffa. Kanske därför att den regering som avskaffar en lag hålls ansvarig för alla de problem som lagen syftade till att bekämpa, medan den regering som stiftar dåliga lagar kan säga att de åtminstone tar problemen på allvar. Som om samhället blev bättre av inkompetenta politikers goda intentioner.

Politikens benägenhet att bevara dålig lagstiftning bör hållas i åtanke när EU nu vill införa statlig censur på Internet. Ett sådant regelverk, om det väl kommer på plats, blir i praktiken omöjligt att avskaffa.