Spekulationerna om Mona Sahlins efterträdare har kommit i gång på riktigt, och på tidningarnas hemsidor kan läsarna rösta på sina favoriter.
Listan över tänkbara kandidater är ganska tunn, vilket säker glädjer en och annan av mina allianskollegor. En svag opposition är ju bekväm för den sittande regeringen.
Socialdemokraterna kunde länge regera ostört, med ett fåtal avbrott som 1991 när de ställt till med en ekonomisk kris, tack vare en borgerlighet som saknade relevans för en majoritet av väljarna. Inför valen 1998 och 2002 förstod de flesta borgerliga kampanjarbetare – även om det sällan sades öppet – att vi nog skulle förlora. En liknande insikt fanns nog hos de rödgröna de sista veckorna före valet 2010.
Ser vi nu början på en era då det rödgröna blocket inte ens själva tror sig kunna vinna val? För den sittande regeringen vore det som sagt bekvämt, men för landet vore det mindre bra. Problemet med den tidigare ohotade socialdemokratin var att de kunde glida allt längre i från medborgarna utan att straffas. Om motståndaren inte anses regeringsduglig behöver du inte vara så lyhörd för att klamra dig fast vid makten. Då finns inte incitamenten för att hela tiden lyssna, analysera de frågor som väljarna vill ha svar på och förnya politiken. Istället blir den interna kampen om positioner överordnad och makten går till dem som bäst tilltalar partiets aktiva kärna, som sällan är representativ för medborgarna. I en socialdemokratisk enpartistat blir ambitionen att sätta fler i arbete underordnad ambitionen att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser.
Oavsett vem som för tillfället sitter på makten vinner vi på en valbar opposition som identifierar och presenterar lösningar på verkliga problem. Politikmarknaden fungerar i många avseenden som vilken marknad som helst. Om det bara finns en Konsumbutik på orten – eller om den lokala ICA-butiken är så dålig att bara ett fåtal kan tänka sig handla där – resulterar det sannolikt i att Konsum-butiken ställer lägre krav på sig själv. Prispåslaget blir allt högre, köerna till kassorna allt längre och personalen allt mindre hjälpsam. Åtminstone till dess att ICA-butiken skärper sig eller en ny entreprenör etablerar sig. Då måste Konsum bättra sig för att behålla sin marknadsandel.
På samma sätt som de boende förlorar på att ha en monopolbutik på orten förlorar väljarna på att bara ha ett valbart alternativ till regeringsmakten. Omvänt vinner väljarna på en skicklig opposition eftersom det tvingar regeringen att behålla kontakten med verkligheten. Jag hoppas att Alliansen vinner även framtida val, men jag vill att vi vinner mot en bra konkurrent. Inte mot en opposition i förfall som ger anledning att börja tala om fyrpartistaten Sverige.
Många säger att det ännu inte skymtar något ljus i den socialdemokratiska tunneln. Så är det nog. Att Ibrahim Baylan efter sin insats som partisekreterare förs fram som en möjlig partiledarkandidat visar att det är dåligt med tänkbara efterträdare. Troligen skulle inte heller partiets drömkandidat Margot Wallström kunna göra några underverk. Wallström har som EU-kommissionär kunnat flyta ovanpå den svenska politiska debatten, men om hon ger sig in i vardagspolitiken och tvingas svara på frågor om karensdagar och fastighetsskatt kommer glansen snabbt att avta. Kanske är det därför hon inte var intresserad av att ta över efter Göran Persson, och förmodligen inte är intresserad den här gången heller. (Uppdatering: Nu har hon bekräftat att hon inte står till förfogande.)
Miljöpartiet skulle nog gärna vilja ta över som det dominerande rödgröna alternativet, men det skulle kräva en omdaning av ett slag som skulle ta många år och hårda strider med partiets gräsrötter. I sin nuvarande form åtnjuter partiet ett enormt förtroende i miljöfrågorna, men har inte så mycket mer att erbjuda. Deras budskap attraherar studenter och Södermalmsbor, men vinner inget bredare stöd bland väljarna. Personligen tycker jag att Miljöpartiets arbete för stärkt medborgarinflytande är ett bra inslag i svensk politik, liksom deras nyfunna intresse för ett fritt Internet, men den typen av frågor intresserar en ganska liten – om än hängiven – väljargrupp.
Vänsterpartiets mest effektiva bidrag till det rödgröna samarbetet vore att hålla ett lågt tonläge, släppa anspråken på att sitta med i regeringen och återgå till att bli ett snällt stödparti.
Inget annat parti kan med andra ord ta över Socialdemokraternas ansvar för att vara det stora, trygga, stabila huvudalternativet i en rödgrön allians.
Jag hoppas att socialdemokraterna med sin nya ledning misslyckas med att vinna regeringsmakten 2014, men att de erbjuder ett alternativ som är så pass bra att regeringen tvingas göra sitt yttersta för att förtjäna fortsatt förtroende.
Läs mer:
Thomas Böhlmark, Mary X
