Karl Sigfrid

Efter att svenska medier de senaste dagarna varit fyllda av uttalanden från Sarah Palin och hennes sympatisörer vill jag lyfta fram en klok och sansad röst från det amerikanska representanthuset.

Tack Kim Skerving för Facebook-länken.

Jag och partikollegan Mary Jensen påpekar på SvD Opinion att blockering av nyhetsförmedling på nätet är förkastligt även när det är västländer som Frankrike och USA som ligger bakom.

Efter de senaste veckornas Wikileaks-avslöjanden har det dock inte varit Kina och Iran som stått för försöken att censurera nyhetsförmedlingen, utan västländer som USA och Frankrike. Det finns ingen anledning för Sverige att fördöma dessa övertramp mindre hårt.

SvD

Sarah Palin, som tycks vilja bli republikanernas presidentkandidat 2012, står för ett av de mest häpnadsväckande uttalandena om Wikileaks. I ett angrepp på Obama kritiserar hon presidenten för att USA inte jagar Julian Assange på samma sätt som de jagar Al Qaida och Talibanledare.

Att Palin vill att Amerikanska staten ska leta upp och avrätta grundaren av en nyhetssajt är illa nog, men det verkligt obehagliga är att Wikileaks nu på riktigt behandlas allt mer som som en terrorgrupp.

Assange har fått sitt bankkonto i Schweiz stängt, Paypal har stoppat alla betalningar till Wikileaks och nu slutar Mastercard att förmedla pengar till organisationen. Mastercard hänvisar till en policy som förbjuder betalningar till den som deltar i eller främjar kriminell verksamhet.

Visst kan man hävda att Wikileaks genom att publicera material främjar dem som olagligt läcker hemliga dokument, men det gör i så fall samtliga större nyhetsorganisationer. Skillnaden mellan Wikileaks och SVT:s Rapport är inte större än att Wikileaks är en informationsgrossist medan Rapport förpackar informationen och levererar den till slutkonsumenter.

Våra ministrar behöver skruva upp ambitionerna och se till att vårt kulturarv blir tillgängligt för fler genom digitalisering och publicering där folk letar. Idag är takten så låg att vi kommer att ha flygande bilar innan 10 procent av kulturarvet finns på nätet.

Det säger jag och tolv medförfattare på SvD Brännpunkt.

Ett särskilt tack till Lennars Guldbrandsson, ordförande för Wikimedia Sverige, som har samordnat arbetet med att skriva texten.

Wikileaks-affären har främst handlat om ett fåtal dokument som avslöjar bland annat nya sidor av motsättningarna i Mellanöstern och amerikanska diplomaters syn på omvärlden. En till synes enad internationell diplomatkår fördömer publiceringen och hävdar att den försvårar deras jobb.

Mindre fokus har riktats mot den överväldigande majoritet av dokumenten som sannolikt är helt harmlösa men ändå har belagts med utrikessekretess.

Även korrespondens mellan Sverige och andra stater är hemlig, och sekretessen kräver inte att ett utlämnande riskerar orsaka verklig skada. Det räcker att ett dokument härstammar från ett annat land för att det ska sekretesstämplas av ren slentrian.

Jag har tagit del av en hel del hemliga dokument både i Konstitutionsutskottet och i EU-nämnden. Det är ytters sällan som hemligstämpeln är motiverad. Istället framstår det mesta som ren okynnessekretess. Exempelvis är det hemligt vilka EU-länder som driver en viss linje på ministerrådets möten, vilket innebär att ett lands egna medborgare hålls ovetande om hur de folkvalda representerar dem.

Den utrikespolitiska hemlighetskulturen är betydligt skadligare än vad Wikileaks verksamhet någonsin kan bli.