Karl Sigfrid

Ett nytt, omförhandlat datalagringsdirektiv blir sämre än det vi har i dag. Det står klart efter att vi i Konstitutionsutskottet har granskat Kommissionens planer. I en rapport som utvärderar det gamla datalagringsdirektivet säger sig Kommissionen vilja minska medlemsstaternas möjligheter att själva välja lagringstid. De vill också skapa gemensamma EU-regler som anger under vilka omständigheter staten ska kunna begära ut uppgifter, vilket för Sveriges del lär innebära att uppgifter lämnas ut mer frikostigt än vad som sker enligt den nu liggande propositionen.

Om detta skriver nu Svenska Dagbladet.

Moderaten Karl Sigfrid, ledamot i KU, går samtidigt längre i sin kritik.

– Ett omförhandlat datalagringsdirektiv riskerar att bli betydligt sämre för Sverige än det vi har idag. Vi riskerar att tvingas förlänga lagringstiden och införa ett regelverk där polis och andra myndigheter kan få ut uppgifter även för mindre allvarlig brottslighet, säger han.

Svenska Dagbladet

Ett folkpartistiskt kommunalråd i Sollentuna föreslår bonusar till socialarbetare som når bra resultat.

Vi vill även pröva möjligheten att ge ekonomisk stimulans till de hem som är lyckosamma. Ekonomiska incitament har visat sig verkningsfulla i andra verksamheter, till exempel sjukvården, och den finns inget som säger att det inte även skulle fungera inom socialtjänsten. Bonus skulle kopplas till mätbara mål, till exempel skolresultat, rymningar och missbruk.

SvD

Kommentarerna under artikeln är mindre entusiastiska. En kommentator jämför med polisens målstyrda verksamhet och ger exempel på hur det ger incitament till kreativ statistikföring.

Svårigheten med bonusar och resultatbaserad lönesättning ligger i att mäta produktivitet på ett rimligt sätt. Om det går att åstadkomma inom socialtjänsten vet jag inte, men sambandet mellan ekonomisk vinning och ambitionsnivå finns naturligtvis där precis som inom andra verksamheter.

Stellan Welin från Linköpings Universitet och Julie Gold från Chalmers Tekniska Högskola skriver i dag på SvD Brännpunkt om utvecklingen av odlat kött, det vill säga kött som inte kommer direkt från djur utan från odlade muskelceller. Tekniken är ännu inte tillräckligt utvecklad för att kunna användas kommersiellt, men det är sannolikt bara en tidsfråga innan odlat kött är normen och djuruppfödning undantaget. Fördelarna i form av en lägre resursåtgång och mindre lidande för djur som annars föds upp i en allt mer industrialiserad miljö är så uppenbara att ju snabbare vi kommer dit desto bättre. Därför borde vi, som artikelförfattarna skriver, prioritera forskning som syftar till att möjliggöra storskalig köttodling.

Det huvudsakliga hindret mot den här utvecklingen är matkonservatismen som snarare tycks vara tilltagande än på tillbakagång. Mat ska vara närodlad, och det finns en föreställning om att ju mer naturligt desto bättre. Det tar sig uttryck i bland annat ett utbrett motstånd som genmodifierad mat, både bland medborgare och politiker. Om den här attityden hade tillåtits styra skulle vi i dag både sakna effektiva läkemedel och ha en kronisk brist på mat.

Vi som inte anser att naturligt – vad det nu betyder – är detsamma som bra måste börja bilda opinion för mer teknisk utveckling inom matindustrin. De som vill livnära sig på egenodlade äpplen och annat de hittar i sin närmiljö får så klart göra det – och när forskningen visar att en tillsats i maten är ohälsosam ska det tas på allvar – men vi får inte låta en irrationell rädsla för det nya stå i vägen för matproduktion som är både bättre ur djurskydssynpunkt och mer resurssnål.

SvD:s toppnyhet nu är att Sveriges nettobidrag till EU är 11 miljarder kronor om året. Vi betalar med andra ord 11 miljarder mer än vad som kommer tillbaka i form av jordbruksstöd och andra EU-bidrag.

I själva verket är Sveriges nettokostnad betydligt större. Om de pengar som nu kommer tillbaka från EU i form av jordbruksstöd i stället hade stannat i Sverige skulle de användas på ett mer effektivt sätt. En miljard i EU-bidrag är värd betydligt mindre än en miljard i statsbudgeten som vi kan använda till att sänka skatter och stärka välfärden.

Nu tycker inte Socialdemokraterna i Europaparlamentet att 11 miljarder räcker, utan vill att svenska medborgare dessutom ska betala en skatt på finansiella transaktioner. Förespråkarna av transaktionsskatten beskriver den som en skatt för de stora finansinstituten. Men när bankerna skickar kostnaden vidare är det slutkonsumenten – vanliga medborgare och företag – som får betala i form av högre avgifter, högre räntor på lånen och lägre ränta på sparkontot.

Huvudargumentet för en transaktionsskatt – att svängningarna på börsen beror på för låga transaktionskostnader vid värdepappershandel – är naturligtvis trams. Svängningarna på börsen beror på att allt för många politiker runt om i Europa är oförmögna att balansera en budget, och när länder står på randen till konkurs är det fullt rationellt att som investerare känna osäkerhet.

Den verkliga anledningen till att Europaparlamentariker vill ha en transaktionsskatt är att det skulle ge EU en egen inkomstkälla. Därmed skulle EU:s beroende av medlemsstaterna minska, och det skulle bli omöjligt att se hur mycket svenska skattepengar som går till att subventionera Grekland och Italien. Då kan politikerna göra av med våra pengar utan att behöva mötas av folkliga protester.