I dag skriver jag och partikollegan Jimmy Baker på Aftonbladet Debatt att vi bör lägga ner Radiotjänst i Kiruna och finansiera Public Service via skatten.
“Betraktar vi tv-licensen som bara ytterligare en konsumtionsvara vid sidan av andra kan det framstå som rimligt att alla kunder betalar lika mycket – lika rimligt som att kostnaden för ett hekto lösgodis på ICA är densamma oavsett vem du är – men tv-licensen är inte vilken utgift som helst.
Tv-licensen är obligatorisk för alla med en tv-mottagare, oavsett om du tittar på SVT:s kanaler eller inte, och bör betraktas som en skatt. Skatter är normalt inkomstrelaterade för att inte slå oproportionerligt hårt mot dem som har låga inkomster eller pensioner.” Aftonbladet Debatt
Peter Wolodarski på DN:s ledarsida ondgör sig över att Finlands medborgare inte vill bidra till en bailout av Grekland och andra misskötta ekonomier i Sydeuropa. Att kräva säkerhet för sina nödlån är att “hetsa mot Europa”.
Wolodarski har naturligtvis all rätt att propagera för mer finländska skattepengar till Grekland – det är lätt att vara generös med andras medel – men när han hävdar att det inte handlar om bidrag utan om “villkorade lån med god ränta” framstår han som mer än lovligt naiv.
I Wolodarskis värld är alltså lån till Grekland till en ränta långt under marknadsräntan är god affärsmöjlighet som privata aktörer inte tar fasta på. Jag antar att Wolodarski – om han nu tror på det han skriver – investerar sina egna besparingar i grekiska statspapper till en hög, säker ränta.
Socialdemokraterna har gjort en kraftig omsvängning i synen på Sydeuropas ekonomiska kris. Tidigare ställde de upp på regeringens uppfattning om att länder med underskott måste spara. Nu vill de i stället möta krisen med en EU-skatt på transaktioner, ökade subventioner till Grekland genom euro-obligationer och ännu större utgifter för att stimulera ekonomin.
På Newsmill skriver jag om denna omsvängning, som konstigt nog knappt har uppmärksammats i media.
Sambandet mellan en oansvarig ekonomisk politik och skuldkriser kan tyckas elementärt. Dock finns det alltför många politiker som skyller krisen på marknaden och tror att nya regler är lösningen. Det är olyckligt att Socialdemokraterna nu ansluter sig till skaran som anser att det inte är krisländernas regeringar utan finansinstitut som bär skulden för den negativa börsutvecklingen. Göran Färm, som leder den socialdemokratiska delegationen i Europaparlamentet, har intagit en ännu mer extrem position när han säger att problemen inte alls beror på budgetunderskotten utan på “åtstramningsextremismen”. Istället för sparsamhet vill han se ännu större utgifter i tron att det ska stimulera ekonomin.
Michele Bachman vann gårdagens Straw Poll i Iowa, en traditionsenlig miniomröstning där främst ditbussade aktivister röstar om vem de vill se som republikanernas presidentkandidat. Tvåa med bara ett par hundra röster färre kom Ron Paul.
Nu säger inte omröstningen så mycket om den allmänna opinionen. Att rösta kostar $30 och kandidaterna betalar ofta sina sympatisörers inträde vilket (lyckligtvis) skiljer det från ett riktigt primärval. De två främsta kandidaterna, Texas-guvernören Rick Perry och tidigare guvernören i Massachussetts Mitt Romney, deltog dessutom inte aktivt. Ändå är det anmärkningsvärt att en person som Michele Bachman kan tas på tillräckligt allvar i det republikanska partiet för att vinna omröstningen.
För den som inte är bekant med Bachman representerar hon Minnesota i representanthuset och säger med regelbundenhet saker som får Jan O Karlsson att framstå som en försiktig tråkmåns.
Hon vill att det ska utredas vilka ledamöter i den amerikanska kongressen som är anti-amerikaner.
Hon har påtalat att det är ett “intressant” samband att utbrott av svininfluensa både den där gången och på 70-talet inträffade under demokratiska presidenter.
Hon anser att införandet könsneutrala äktenskap får allvarligare konsekvenser än något annat som inträffat under de senaste 30 åren.
Hon hävdar att det inte finns en enda studie som talar för att koldioxdidutsläpp kan vara skadligt.
Hon säger att det finns hundratals vetenskapsmän belönade med nobelpriset som tror att världen skapades genom intelligent design.
I omröstningen för någon vecka sedan om att höja skuldtaket röstade hon nej till den partiöverskridande kompromissen, vilket i praktiken betyder att hon anser att USA ska ställa in återbetalningarna av sina lån.
Hon är med andra ord precis den motståndare som Barack Obama behöver för att bli omvalt trots en ekonomi i fritt fall.
Tvåan Ron Paul brukar gå bra i Straw Polls. Han har de mest entusiastiska anhängarna, vilket i de här sammanhangen är viktigare än att ha ett brett stöd bland allmänheten. Ron Paul borde ha en starkare ställning inom partiet i en tid då statliga utgifter blivit den främsta frågan. Han är den enda amerikanska kongressledamot som konsekvent har röstat mot ökade utgifter – även när förslagen slagts av republikanska presidenter och även när det handlar om militära interventioner. I praktiken är dock Ron Paul chanslös eftersom han är en usel kommunikatör. Det budskap som han borde hamra in är att han, till skillnad från sina motkandidater som säger vad som för tillfället är populärt, har arbetat för minskade offentliga utgifter under hela sin politiska bana. Nu flaxar han åt alla håll och använder sina tv-minuter till att prata om inflation och guld som betalningsmedel. I den senaste primärvalsdebatten stod han och resonerade fritt om att det kanske inte gjorde så mycket om Iran utvecklade kärnvapen, vilket knappast är en valvinnare.
Tim Pawlenty som kom på tredjeplats borde vara en stark kandidat. Han har större trovärdighet än Mitt Romney som konservativ kandidat, men utan att som Michele Backmann vara galen. Han har svårt att ta sig fram i mediabruset, men lyckas han med det kommer nog väljarna gilla det de ser. Han framstår som mer begåvad och vältalig än någon annan kandidat, även utan ett manus framför sig. Han ger också intrycke av att vara uppriktig och rakt på sak.
Här hemma ser vi inom Centerpartiet för första gången i svensk politik något som påminner om amerikanska primärvalskampanjer, och det i positiv bemärkelse. Miljöpartiet ställde visserligen upp ett antal kandidater inför valet av språkrör, men vi såg inte några intressanta positioneringar. Det gör vi däremot i centern, på Anna-Karin Hatts initiativ.
På SvD Brännpunkt gör hon EMU och frågan om blocköverskridande ansvarstagande till partiinterna valfrågor. Den fråga hon indirekt ställer till Centerpartiets medlemmar är huruvida Centerpartiet ska sträva efter att bli Mini-moderaterna eller om de ska stå fast vid sin position som ett självständigt mittenparti. Det här är något helt annat än det fluff hon skrev på DN-debatt när hon drog i gång sin kampanj för fyra månader sedan.
Om vi som i USA hade haft tuffa politiska reportrar i Sverige som tvingar kandidater att öppet ta ställning till kontroversiella sakfrågor hade Hatt:s approach varit effektiv. Utspelet hade då tvingat motkandidater att berätta vad de tycker om ett svenskt euromedlemskap inom de närmaste 10 åren och om de kan tänka sig uppgörelser över blockgränserna.
Med den partikultur vi har är det svårare än i USA att basera en partiledarkampanj på politiska sakfrågor, men det ska bli kul att se hur IT-ministerns försök faller ut.
En tysk domstol har sagt att Samsungs Galaxy Tab 10.1 ska sluta säljas. Apple har nämligen hört av sig och är arga över att hårdvaran och användargränssnittet i Samsungs Android-platta påminner allt för mycket om de egna produkterna.
“Det är ingen tillfällighet att Samsungs senaste produkter ser ut mycket som Iphone och Ipad, från formen av hårdvaran till användargränssnittet och till och med paketeringen. Den här sortens uppenbara kopierande är fel, och vi måste skydda Apples intellektuella egendom när företag stjäl våra idéer”, säger en taleskvinna från Apple till IDG News.
Apples resonemang påminner om idéerna bakom mjukvarupanent. Det är inte bara tekniska innovationer som ska patenteras och mjukvara som ska upphovsrättsskyddas, utan även koncept och visuella stilar ska vara förbjudna att efterlikna.
Apples monopolism är något som EU-Kommissionen snarast bör granska. Monopol på funktioner och design-element är inte i konsumenternas intresse, och EU:s viktigaste uppgift är trots allt att undanröja konkurrenshinder.
För egen del är jag glad att jag aldrig har köpt någonting från Apple och därmed inte heller stött deras affärsmetoder. Jag önskar att Riksdagens IT-avdelning vid nästa upphandling har det goda omdömet att köpa in något annat än Iphone-telefoner.
Bland mina Facebook-vänner dominerar i dag arga kommentarer med anledning av Beatrice Asks utspel om polisiär nätspaning. Det är dock oklart vad kritiken går ut på. Det Beatrice Ask säger att hon vill se är vad jag föreställer mig att polisen gör redan i dag. Polisen behöver inga nya befogenheter för att läsa Flashback-inlägg och bloggkommentarer.
Det viktiga i sammanhanget är att rätten till anonymitet på nätet – som redan skadats genom bland annat IPRED – inte urholkas ytterligare. Peller Snickars och Jonas Andersson förklarar varför på SvD Brännpunkt.
SEB har helt rätt både i att euroländernas försök att rädda Grekland från konkurs tar sig allt skadligare former och i att de strukturer som nu riskerar byggas upp i all hast sannolikt blir kvar även efter att vi har lagt den akuta krisen bakom oss. Många exempel faller in i det mönstret, inte bara värnskatten utan även den amerikanska federala inkomstskatten som först tillkom för att vara en tillfällig skatt under det amerikanska inbördeskriget.
I E24 läser jag att surfplattorna så här långt inte har slagit igenom bland företagskunderna.
Artikeln spekulerar i att de kanske ännu inte har haft tillräcklig tid på sig för att fördelarna ska synas, och jämför med e-post i mobiltelefonen som fanns länge innan det spred sig. Själv tror jag att förklaringen är en annan – nämligen att det är poänglöst att dela ut Ipads eller Androidplattor till sina anställda. Vad ska de använda apparaterna till, mer än att spela Angry Birds? Vad har för den delen vanliga konsumenter för nytta av dem?
Jag köpte själv nyligen en surfplatta från Notion Ink, mest för att jag var nyfiken på den reflexiva Pixel Qi-skärmen som kan användas i solsken. Nu ligger Android-plattan i bokhyllan och skräpar. Antingen plockar jag ur skärmen och sätter den i en netbook eller så säljer jag maskinen på Ebay.
Det är inte så att min surfplatta har några allvarligare tekniska tillkortakommanden, men vad är syftet med att släpa runt på en gigantisk smartphone? Varje gång jag ser den påminns jag om den där Canon-reklamen med Mr. Jim.
Vad kan du göra med en Ipad som du inte lika gärna kan göra med en Iphone? Okej, det är lättare att se webbsidor på en större skärm, och det är lättare att skriva på ett större touch-tangentbord. Men vill du skriva mer än sökord på Google – ett blogginlägg till exempel – är även en större surfplatta oanvändbar. Då behövs en riktig dator.
Den som inte vill beskriva surfplattan som en jättestor mobiltelefon kan istället välja att beskriva den som en netbook utan tangentbord. Oavsett vilket är det osannolikt att surfplattan överlever mer än något decennium. Vinsten i en större skärm än den du har i mobiltelefonen kommer till priset av klumpighet. Vinsten i att vara lite mindre än en netbook kommer till priset av att du inte kan använda den till särskilt mycket.
Det är lite tragikomiskt att se hur politiker i stat och kommuner har bestämt sig för att surfplattor är framtiden. Hur de tänker kan jag bara gissa:
Wow, någon har kommit på att man kan bygga en lite sämre dator utan tangentbord och med ett oanvändbart operativsystem. Det tåget får vi inte missa. Nu måste vi vara i framkant och börja läsa våra dokument elektroniskt. Bra för miljön är det också… antar jag..?
Så nu pågår försök runt om i politikersverige med att byta ut pappersluntorna mot surfplattor. I riksdagen har en ledamot per utskott fått en Ipad 2 att utvärdera. Än så länge har nog inte försökspersonerna kommit på hur de ska använda apparaten i arbetet, men vem vet. Någon kanske får en idé.
Jag håller med dem som tror att pappershandlingar kommer ersättas av elektroniska dokument som vi läser på skärmen, men det blir inte på en touch screen-telefon som får 80-talstelefonerna att framstå som smidiga och som du måste fatta i ett tvåhandsgrepp för att inte tappa i golvet. Snarare blir det på en slimmad netbook.
Svenska fotbollslandslaget ska i framtiden ha EU-flaggan på sina tröjor. Det vill i alla fall Europaparlamentet. Europaparlamentets kulturutskott har redan antagit förslaget om att EU-flaggan ska finnas på medlemsländernas landslagströjor – oavsett vilket idrott det gäller – och nästa vecka förväntas Europaparlamentet ställa sig bakom idén.
Det Europaparlamentet röstar om är ett svar på EU-kommissionens vitbok “Utveckling av idrottens europeiska dimension”. Nästa steg i processen är att EU-kommissionen, som uttalat sig positivt om att tvinga alla landslag att bära EU:s färger, utformar ett skarpt förslag som både Europaparlamentet och medlemsstaterna har att ta ställning till. Eftersom beslutet tas av en kvalificerad majoritet i ministerrådet kan vi i Sverige, om vi motsätter oss förslaget, bli nedröstade.
Det dokument som Europaparlamentet nu ska anta innehåller även förslag om att EU-flaggan ska hissas vid alla större idrottsevenemang och om att EU ska inrätta en Europeisk idrottsdag.
