Kommissionen försöker överskrida befogenheter

I dag har ett antal tidningar rapporterat att Sverige säger nej till att anta IPRED2-direktivet, som syftar till att harmonisera straffsatser inom immaterialrättens område. Media har ibland svårt att hålla isär IPRED2, som harmoniserar straffrättsliga regler, Sanktionsdirektivet, som harmoniserar civilrättsliga regler och Renforsutredningen, som inte alls är någon EU-harmonisering.

Nyheten har sin grund i en fråga till justitieministern som jag har ställt angående formerna för IPRED2. Enligt svaret ansluter sig Sverige till de länder som anser att EU inte har rätt att anta straffrättsliga regler inom ramen för första pelaren. Sådana beslut måste tas inom ramen för EU:s tredje pelare, vilket i praktiken innebär att alla länder ska vara överens.

Så var det med formaliteterna. Utöver dessa finns det all anledning att vara skeptisk till innehållet i IPRED2. Direktivet vill skärpa straffen för dem som begår brott mot upphovsrätten “i kommersiell skala”. Begreppet “kommersiell skala” finns det ingen definition av. Är det ett brott som begås i kommersiell skala att tillgängliggöra en fil så att vem som helst kan ladda hem den? I så fall träffar direktivet helt vanliga fildelare som inte har något som helst kommersiellt uppsåt.

IPRED2 kriminaliserar även “medverkan” till upphovsrättsbrott. Vad det innebär att medverka till brott mot upphovsrätten är inte heller det klart. Blir det olagligt att utveckla fildelningstekniker? Skulle betamaxfallet ha resulterat i ett förbud mot inspelningsutrustning om fallet avgjorts inom EU med IPRED2 som grund? I så fall lägger direktivet en våt filt över den tekniska utvecklingen.