Fildelning och äganderätt

En uppfattning som ofta uttrycks i fildelningsdebatten är att vi har två klassiskt moderata värden som står mot varandra. I den ena vågskålen ligger rätten till fri informationsspridning och rätten att inte bli övervakad. I den andra vågskålen ligger äganderätten, påstås det.

Riktigt så enkelt är det inte. Om vi på allvar värnar äganderätten – och det tycker jag att vi ska göra – måste vi också visa att vi förstår vad äganderätten är, varför den finns, hur den fungerar, vad den omfattar och vilken roll den spelar i fildelningsdiskussionen.

Äganderätt är inget enkelt begrepp som definieras på samma sätt i alla sammanhang, utan ett paraplybegrepp under vilket det ryms en mängd olika rättigheter. Varje enskild form av ägande utgörs av en alldeles egen uppsättning rättigheter och omgärdas av begränsningar.

Huruvida upphovsrätten ska anses vara en del av äganderätten diskuteras intensivt. Något entydigt svar kommer vi aldrig att få. Eftersom frågan är semantisk är det delvis godtyckligt om vi väljer att kategorisera upphovsrätten som en äganderätt eller om vi väljer att beskriva den som en rättighet sid sidan om äganderätten. Vilket alternativ vi väljer har ett stort symbolvärde – en rättighet som beskrivs som en del av äganderätten får en högre status – men i sak har det ingen större betydelse vilka etiketter vi använder.

Det finns i praktiken stora skillnader mellan å ena sidan den konventionella äganderätten av materiella ting och å andra sidan upphovsrätten. Äganderätten är en sedvana som har funnits så långt tillbaka i tiden att den inte kan överblickas. Ägandet har uppstått av nödvändighet för att vi behöver tydliga regler som avgör vem som ska förfoga över en resurs som är begränsad. Ägandet är också en förutsättning för personlig frihet och företagande eftersom nästan all aktivitet förutsätter rätten att förfoga över verktyg.

Det grundläggande argumentet för äganderätt – behovet av att fördela knappa resurser – gäller inte upphovsrätten och andra immateriella rättigheter. Tillgången till ett immateriellt verk är obegränsad, såvida politiker inte med hjälp av upphovsrättslagstiftning skapar en begränsning. Ekonomer brukar därför beskriva upphovsrätten som ett lagstadgat monopol. Monopolet, som är tidsbegränsat, omfattar bland annat rätten att sprida och framställa kopior av ett verk. Detta ger upphov till den fildelningskonflikt som vi har att förhålla oss till.

Syftet med att skapa ett monopol för upphovsrättsinnehavare var att förbättra drivkrafterna förskapande. Huruvida monopolet är effektivt kan ifrågasättas vilket bland annat Hayek gjorde. En av de senaste mottagarna av Riksbankens ekonomipris, Eric Maskin, har studerat de mjukvarupatent som infördes på 1980-talet och konstaterat att detta monopol inte alls har ökat mjukvarubranschens satsningar på forskning och utveckling. Med detta vill jag inte säga att immateriella rättigheter som upphovsrätt borde avskaffas, utan bara att vi inte kan ta för givet att lagstiftning ger de avsedda resultaten.

Stora delar av upphovsrätten fungerar väl och kan upprätthållas med rimliga medel. Däribland ensamrätten till det kommersiella nyttjandet av ett immateriellt verk. Eftersom kommersiell verksamhet bedrivs av färre aktörer och i relativt stor skala går det att hålla efter dem som exempelvis säljer kopior av en film utan upphovsrättshavarens tillstånd. Åtminstone inom landets gränser.

Den del av upphovsrätten som förbjuder icke-kommersiell kopiering och spridning fungerar däremot inte alls. Till skillnad från äganderätten, som har uppstått genom den spontana ordningen och är en självklar del i vårt tänkande, är upphovsrättens kopieringsförbud resultatet av politisk planering. Planerade ekonomier fungerar sällan särskilt väl, och kopieringsförbudet är inget undantag. Medborgarna har alltid kopierat information i den mån det har varit möjligt.

Även om vi är överens om att upphovsrätten ska upprätthållas med rimliga medel – precis som andra lagar ska upprätthållas – kvarstår frågan om vad upphovsrätten ska omfatta. Upphovsrättens omfattning har förändrats många gånger tidigare och det är ingen självklarhet att dagens utformning är optimal. Det vore snarast märkligt om en upphovsrättslag från 60-talet fungerade i dagens informationssamhälle.

Vid teknikskiften kan det uppstå konflikter mellan upphovsrätten och den materiella äganderätten. Så skedde när videobandspelar kom för 30 år sedan. Tidigare var det självklart att tv-bolagen bestämde vad som skulle visas när. Med hjälp av videon kunde nu plötsligt tittarna kopiera innehållet i tv-sändningarna. Därmed fråntogs tv-bolagen en ensamrätt som de tidigare hade haft.

Hade politiker bestämt sig för att förbjuda människor att kopiera tv-sända program och filmer kunde tv-bolagen ha behållit sin ensamrätt – åtminstone i teorin. Ett videoinspelningsförbud hade samtidigt varit en kraftig inskränkning i medborgarnas rätt att förfoga över sin egen tekniska utrustning. Upphovsrätt stod mot den konventionella äganderätten, och resultatet blev att upphovsrätten begränsades.

Nu står vi inför en liknande valsituation, om än med större implikationer. I den ena vågskålen ligger delar av upphovsrätten. I den andra vågskålen ligger, förutom den fria informationsspridningen, väsentliga delar av äganderätten.