Nej, det blir inte kommunism den här gången heller

Vänsterpartisten Mikael von Knorring skriver att immateriell produktion inte är som att fabricera brödrostar. Medan varje ny brödrost kostar pengar är det i stort sett gratis att mångfaldiga en film eller ett musikaliskt verk. Av detta följer, enligt Knorring, att immateriella verk ska släppas fria och att kulturen ska finansieras med skattemedel.

Knorring har har skrivit ett antal uppmärksammade motioner om informationsproduktion till vänsterpartiets kongress, och motionerna har tagits väl emot av partistyrelsen. Motionerna argumenterar för att vänsterpartiet ska ta ställning för fri icke-kommersiell kopieringsrätt, för fri programvara, mot DRM och mot mjukvarupatent. Knorring vill dessutom att vänsterpartiet byter fot i frågan om bredbandsskatt och tar avstånd från en sådan. Istället ska kulturen ska finansieras genom generella skattehöjningar.

Representanter för piratpartiet har uttryckt stor entusiasm för Knorrings förslag. Det är något svårbegripligt, för Knorring gör precis samma analys som den stelbenta upphovsrättslobbyn: Utan den kontroll över kopieringen som upphovsrätten ger faller marknadsekonomin ihop, och staten måste ta över ansvaret för att försörja kulturarbetare.

Skillnaden mellan von Knorring och upphovsrättslobbyn är inte att de bedömer utvecklingen på olika sätt. Skillnaden är att medan upphovsrättslobbyn varnar för marknadsekonomins kollaps välkomnar Knorring densamma, och ser fram emot att ersätta marknaden med ett statligt ersättningssystem. Biblioteken står som förebild. Kulturarbetaren skapar, konsumenten har gratis tillgång och skattebetalarna tar notan.

En bieffekt av biblioteksmodellen blir att staten bestämmer vilka som ska ha betalt, hur mycket betalt de ska ha och vilken kulturproduktion som ska gynnas. Det är knappast en modell som uppmuntrar självständigt skapande. I teorin går det kanske att bygga ett system som simulerar marknaden, men i praktiken skulle de politiker och tjänstemän som administrerar betalningarna använda sin makt till att styra kulturskapandet.

Knorrings agument för fri tillgång till immateriella verk är delvis korrekt. I hans exempel med brödrostarna kostar varje brödrost tio arbetstimmar att producera. Prismekanismen gör att utbudet anpassas till efterfrågan. Om priset sätts under marknadspriset blir efterfrågan större än utbudet, och den som vill ha en brödrost får ställa sig i kö. Om priset sätts till noll tillverkas inga brödrostar, annat än någon enstaka för eget bruk.

För redan existerande immateriella verk är marginalkostnaden för att framställa nya exemplar noll, och därför är noll också det pris som ger störst samhällsnytta. För att det ska skapas ny kultur behövs drivkrafter, men det krävs inga ekonomiska drivkrafter för att uppmuntra arbete som redan är utfört. Milton Friedman lär på detta tema ha sagt att det är hål i huvudet att förlänga upphovsrätten för redan existerande verk. När verket väl finns är det tillgängligheten som är intressant. Större tillgänglighet ger konsumenterna bättre möjligheter att ta del av verket samtidigt som andra kreatörer till lägre kostnad och med mindre byråkratiskt krångel kan använda verket i skapandet av nya verk.

Ovanstående gäller alltså för redan existerande verk. För att det ska skapas nya verk är det däremot viktigt med ekonomiska drivkrafter som komplement till mer personliga drivkrafter. Eftersom Knorring inte ser en fri marknad för kreativt skapande som möjlig i IT-samhället måste staten i hans ögon tillhandahålla dessa ekonomiska drivkrafter i form av skattefinansierad ersättning till kreatörer.

Som marknadsliberal hade jag oroat mig för den utveckling som både Knorring och upphovsrättslobbyn förutspår, om jag hade trott att analysen var riktig. Nu är den lyckligtvis inte det. Marknaden är redan på god väg att anpassa sig till en verklighet där upphovsmän inte kan kontrollera hur deras verk sprids. Så tyvärr, Knorring. Den kriminaliserade fildelningen är inte startskottet för det socialistiska samhället.

När Knorring säger att ”högern kan ta sina brödrostfabriker och lägga sig på historiens hatthylla” kanske han med ”höger” syftar på de konservativa krafter inom alla partier som värnar rådande affärsmodeller. I så fall är han inte helt fel ute. Det finns visserligen ingenting som tyder på att klassisk exemplarförsäljning av bilar, datorer eller för den delen brödrostar kommer att försvinna, men immateriella verk blir svårsålda när informationen flödar fritt.

Att affärsmodeller omprövas betyder inte att marknadsekonomin som sådan förändras i någon större utsträckning. Grunden för informationssamhällets marknadsekonomi är inte upphovsrätten eller de affärsmodeller som baserar sig på den. Grunden för marknadsekonomin är innovatörernas frihet, konkurrensen och den spontana ordning som uppstår när var och en får pröva sina idéer.

Öppna affärsmodeller förutspås växa på mjukvarumarknaden medan brödrostmodellen är på tillbakagång. Öppen källkod, eller fri programvara som det kallas i motionen till vänsterkongressen, har länge funnits både som ett ideellt fenomen och som en kommersiell affärsidé. Det fria databassystemet MySQL är ett exempel på det senare. Inom upplevelseindustrin ser vi ett växande antal kommersiella gratistjänser växa fram. Youtube och Yahoo Launchcast är bara två exempel. Inom dataspelsindustrin visar World of Warcraft och andra onlinespel att spelföretag kan tjäna mer pengar på prenumerationstjänster än på exemplarförsäljning av spel. En fördel som kommer alla berörda branscher till del är de väsentligt lägre distributionskostnaderna.

Betyder då detta – nya och framtida affärsmodeller i kombination med lägre kostnader – att ingen som skapar kultur kommer att få problem? Naturligtvis inte. Precis som i andra utvecklingsfaser kommer somliga att tjäna massor av pengar medan andra tvingas lägga ned sin verksamhet. Så fungerar en marknadsekonomi till skillnad från en biblioteksekonomi – eller planekonomi som det vanligen kallas.