Centerseminarium, externaliteter och free riders

I onsdags anordnade centerpartiets riksdagsgrupp med Annie Johansson i spetsen ett seminarium om upphovsrätten år 2030. Tanken var alltså att lyfta blicken från dagens integritetskränkande lagförslag för att istället reflektera över vilka långsiktiga reformer av upphovsrätten som vi kan ha framför oss. Även om några av deltagarna höll sig till det dagsaktuella var det ett lyckat seminarium där vi fick ta del av tankar som sällan lyfts i mediedebatten. Framförallt Nicklas Lundblad, som är Europeisk policychef på Google, förde fram flera tänkvärda förslag om hur internationella upphovsrättskonventioner kan kompletteras för att minska kostnaden för innovation. STIM och antipiratbyrån framstod som nöjda med den nuvarande ordningen medan upphovsrättsjuristen Monique Wadsted ville bygga ut upphovsrättsbyråkratin ytterligare.

När vi i publiken fick komma in i debatten försökte jag lyfta frågan om att formalisera upphovsrätten genom ett registreringskrav, en fråga som drivs av framför allt den amerikanske juridikprofessorn Lawrence Lessig. Så fungerade systemet tidigare i USA. Sedan upphovsrättsskyddet började uppstå med automatik har kostnaden för innovation ökat genom att det ofta är svårt att lokalisera upphovsrättsinnehavaren till verk som ligger till grund för nytt skapande. Även för bibliotek och andra arkiverande institutioner medför den automatiska upphovsrätten administrativa kostnader. Monique Wadsteds svar var att när hennes klienter ville använda material av okänt ursprung så fick de helt enkelt bestämma sig för om de ville ta risken för att upphovsmannen ger sig tillkänna i efterhand. Det är knappast en tillfredsställande ordning. Dels innebär det att potentiellt användbara verk blir liggande till ingen nytta och dels innebär det att innovatörer tvingas agera i en osäker juridisk miljö. Nicklas Lundblad pekade på Creative Commons-rörelsen som erbjuder lösningar för den som vill befria sitt verk från upphovsrättsbyråkratin, men eftersom detta kräver en aktiv insats kommer genomslaget sannolikt att bli begränsat.

Den ofta diskuterade frågan om upphovsrättens relation till äganderätten kom naturligtvis upp. Ett problem är att de som säger att kreatörer har rätt till sin immateriella egendom sällan har en klar syn på vad ägande är. Däribland Dick Erixon, vars nisch annars tycks vara att hylla Bushregimens krig mot rättssäkerheten. Erixon blev upprörd när jag påpekade att upphovsrätten var ett monopol. Lite märkligt kan man tycka för detta faktum är okontroversiellt. Att upphovsrätten inte är detsamma som äganderätt är även det okontroversiellt i seriösa kretsar, även om upphovsrättslobbyn gärna jämställer kopiering med stöld i sina reklamfilmer.

Men Erixon tycker att det är obehagligt att få sin förenklade världsbild rubbad, och i sin upphetsning hittar han på ståndpunkter att tillskriva fildelningsvänliga marknadsliberaler. Bland annat påstår han att en moderat riksdagsman – förmodligen syftar han på mig – ansåg att allt immateriellt skapande skulle vara allmänt tillgängligt. Det har jag aldrig hävdat, och skulle heller aldrig hävda. Den som skapar har naturligtvis all rätt att inte tillgängliggöra sitt verk. Om upphovsmannen ändå väljer att låta allmänheten ta del av verket genom exempelvis radio och någon väljer att spela in sändningen så är det en annan sak. Som en bekant uttryckte det: ”Du kan inte både sälja kakan och ha den kvar.” Med dagens teknik är detta en marknadsförutsättning som kreatörer får leva med. Informationsflöden kan inte kontrolleras.

Erixon avslutar med att han är jordnära och inte gillar intellektuella resonemang. Sedan framför han den jordnära ståndpunkten att kreatörer har rätt att tjäna pengar på sitt arbete. Precis som andra yrkesgrupper kan tilläggas. Så är det naturligtvis, om rätten att tjäna pengar tolkas som friheten att bedriva sin verksamhet och ta betalt. Däremot finns det ingen rätt till betalande kunder, vare sig för artister eller för IT-konsulter. Motsvarande villkor gäller inom politiken. Det är en rättighet att kandidera, men det är ingen rättighet att bli vald.

Den naturliga invändningen mot ovanstående resonemang är att visserligen har konsumenten rätt att inte köpa musik från en viss artist, men om du väljer att konsumera musiken ska du betala. Precis som du ska betala IT-konsulten som installerar en server.

Varför har du då en skyldighet att betala? IT-konsulten betalar du för att ni har en överenskommelse. Någon överenskommelse finns dock inte mellan den enskilde konsumenten och dem vars material finns tillgängligt via radio, tv och fildelningsnätverk. Man kan hävda att lagstiftningen är ett samhällskontrakt, men det är inget argument mot att liberalisera lagarna.

Är det då inte, oavsett eventuella avtal, omoraliskt att dra nytta av andras arbete utan att betala? Free riding kallas beteendet inom nationalekonomin. Ett exempel på free rider-beteende kan vara att gå till en butik som har lockpriser på en viss produkt och köpa enbart den produkten. Om alla gjorde så skulle lockpriserna inte finnas, eftersom syftet är att attrahera kunder som sedan köper andra varor till fullt pris. På marknaden för e-mailtjänster finns det enorma mängder free riders. För att e-mailtjänster som hotmail och Yahoo mail ska vara lönsamma måste en andel av kunderna skaffa sig premium-konton som kostar pengar eller åtminstone klicka på annonserna. De allra flesta gör dock inget av detta, utan använder tjänsten utan någon form av återbetalning (Låt oss bortse från att du kan anses betalar bara genom att se reklamskyltarna och koncentrera oss på principen.) Ytterligare ett free rider-beteende är att gå med kompisar till en bar och beställa enbart ett glas vatten. Det kostar baren pengar att du fyller en plats som någon annan kunde ha suttit på, men baren tar inte hyra, utan utgår från att en tillräckligt stor andel av kunderna köper något att dricka. Ett free rider-beteende inom musikbranschen är att stå och lyssna på en gatumusikant utan att ge honom eller henne några pengar.

En ofta föreslagen affärsmodell för musiker, som är oberoende av kopieringsförbud, är att sprida inspelad musiken gratis och sedan tjäna pengar på den växande live-marknaden. (Nej, detta drabbar inte låtskrivare. Med en kommersiell upphovsrätt måste artisterna betala för den musik de använder.) Eftersom den inspelade musiken i sig ger lyssnarna ett mervärde som inte prissätts blir det frågan om en positiv externalitet. Den relevanta frågan blir alltså hur stor en positiv externalitet ska tillåtas vara, vilket kom fram tydligt i en diskussion som jag hade med vänsterpartisten Micke von Knorring. Ska vi acceptera att en artist som försörjer sig på live-spelningar och avtal med företag skapar en biprodukt -inspelad musik – som ibland är värd mer än den produkt som prissätts och säljs?

I första hand är det upp till marknadens aktörer att hitta affärsmodeller som omvandlar värden för konsumenter till intäkter. Annonsering är den mest uppenbara och på internet vanligast förekommande modellen för att göra icke-betalande användare till en ekonomisk tillgång. De som annars skulle vara renodlade free riders hos hotmail ger intäkter genom att titta på annonser. Denna modell är direkt tillämpbar för de flesta typer av immateriella verk.

I vissa fall får producenter acceptera free riders som enbart köper lockprodukter, dricker vatten på en bar eller lyssnar på en gatumusiker utan att skänka en slant. Den enda skillnaden mellan detta och gratis fildelning är att upphovsrättsindustrierna tidigare hade kontroll över distributionen och ännu inte har vant sig vid att den inspelade musiken går från att vara en prissatt produkt till att bli en biprodukt som kan nyttjas både av betalande kunder och av free riders.