Voteringsmatematik, partilinje och samvete

Huvuddelen av kommentarerna på min blogg den senaste veckan har handlat fildelningslagen och mitt beslut att acceptera partigruppens ställningstagande. Så här uttryckte jag saken i mitt tidigare inlägg:

”Vi har varit överens om att vi ska landa i en gemensam linje, som vi sedan alla får leva med. Det har riksdagsgruppen nu gjort, och det fanns en tydlig majoritet för det förslag som regeringen har lagt fram. Jag hoppades kunna vinna gehör för en bättre proportionalitet mellan upphovsrätten och respekten för internetleverantörernas tystnadsplikt. Det lyckades jag inte med.”

Varför, undrar då några, försöker jag inte i stället fälla de propositioner som jag ogillar i kammaren?

Alliansen har i riksdagen 178 mandat och oppositionen 171 mandat. Om alla är närvarande och kommer ihåg att trycka på knappen – vilket i och för sig sällan är fallet – har vi sju mandats övervikt. Om oppositionen är enad och fyra alliansledamöter röstar nej vinner oppositionen med 175-174. Om åtta alliansledamöter lägger ned sin röst i motsvarande situation vinner oppositionen med 171-170.

För oss som har gått till val på alliansens program är utgångspunkten självklart att detta program ska genomföras, och att vi ska hitta en gemensam linje i de frågor som inte hanteras i valplattformen. Samtidigt går det i många enskilda frågor att hitta några stycken alliansledamöter som har en avvikande mening. Utan partilinje – eller med en partilinje som inte följs – skulle det snarare vara regel än undantag att oppositionen styr, med en hoppande majoritet bestående av olika alliansledamöter. För den som inte vill ha en alliansmajoritet i kammaren är detta oproblematiskt – eller kanske rentav bra. Men för den som gick till val för ett alliansparti är fri röstning i kammaren en omöjlighet med dagens valsystem, annat än i undantagsfall.

Ett alternativ till fri röstning i kammaren – som ändå ger enskilda ledamöter inflytande – är att ha en intern process i partigruppen. Detta är, såvitt jag vet, den modell som alla riksdagens partier använder sig av. I den interna processen kan varje ledamot efter en diskussion ta ställning, och dessa ställningstaganden resulterar i en gemensam linje. När den gemensamma linjen är fastslagen får den som har en avvikande uppfattning ändå leva med beslutet. Hade jag fått gehör för min linje i IPRED-frågan hade jag förväntat mig att resten av partigruppen skulle acceptera den linjen i kammaren. Det vore inkonsekvent av mig att inte själv följa samma princip.

Jag kan hävda att just mina intresseområden är så viktiga att jag inte behöver följa de överenskomna reglerna, men vad hindrar då andra – centerpartister mot kärnkraft, folkpartister mot vårdnadsbidrag eller kristdemokrater för en konservativ familjepolitik – från att göra detsamma? Det är inte alltid kul att rösta med partilinjen, men valet mellan en stabil alliansmajoritet och en opposition som styr är ändå ganska enkelt.

Jag valdes in i riksdagen på plats 11 för moderaterna i Stockholms län. De väljare som såg till att jag blev vald röstade i första hand för ett starkt moderat parti i en alliansregering. Oavsett vad jag anser i en enskild sakfråga har jag det mandatet att förvalta.

Man kan ha olika uppfattningar om hur riksdagsarbete ska bedrivas. Jag har nu förklarat hur jag agerar, och kommer att agera. Den som tycker att mitt förhållningssätt är fel bör naturligtvis rösta på någon annan.