Pirater, politik, pengar

Strax före nyår gick piratpartiets Rick Falkvinge ut med en ovanlig begäran. Han bad medlemmar och sympatisörer att finansiera hans partiledarskap genom donationer. Jag välkomnar fler röster i debatten om statens reglering av elektronisk kommunikation, så jag hoppas att insamlingen går bra.

Ett par andra uttalanden gjorde mig mer fundersam. I samma inlägg som Rick ber om donationer skriver han:

“Vi vill inte vara beroende av statsbidrag och riskera att uppslukas av etablissemangets alla system. Genom att stå på egna ben skulle vi kunna visa etablissemanget att det går att leva politik på ett sätt som de aldrig har sett förut.”

Istället vill piratpartiet förlita sig på frivilliga bidrag. På piratpartiets hemsida står det att partiet vill “etablera [sig] som en organisation som är såpass seriös att den agerar lika resursstarkt som de befintliga riksdagspartierna. Det är den här nivån vi siktat på i vår fundraising mot Silicon Valley när vi söker donationer på $10M, men där vi behöver mer resultat att visa först.”

Piratpartiet anser alltså för det första att de utan statsbidrag kan bli en mer självständig aktör. För det andra ser de inga problem med att ta emot enskilda donationer på 100 miljoner kronor från privata företag, om sådana skulle erbjudas.

Min avsikt är inte att kritisera piratpartiets ståndpunkt, men att ifrågasätta den i hopp om en diskussion om pengarnas roll i partipolitiken.

En av mina egna utgångspunkter är att varje spenderad skattekrona ska ifrågasättas. Det gäller inte minst partistödet. Jag förstår den marknadsliberala skattebetalare som tycker det är stötande att behöva finansiera socialdemokraternas valkampanjer. Eller den vänstersympatisör som tvingas betala för moderataffisher i tunnelbanan. Eller den som inte vill ge pengar till någon form av politisk organisation.

När jag var en del av MUF:s ledning hade vi ambitionen att göra oss så oberoende av statsbidragen som vi kunde. Det framstod som logiskt eftersom vi ville avskaffa bidragen. Vi lyckades få viss sponsring, men huvuddelen av pengarna kom alltjämt från skattebetalarna. Syftet med att bli oberoende av statsstöd var rent principiellt. Jag har svårt att se på vilket sätt MUF:s verksamhet utan statsstöd hade bedrivits annorlunda.

I USA spelar privata pengar en större roll i politiken. Det har den uppenbara fördelen att partiernas kampanjer belastar statskassan i mindre utsträckning än vad som annars varit fallet. Men det finns också nackdelar. Stanfordprofessorn och upphovsrättsreformisten Lawrence Lessig hävdar att den till stora delar irrationella upphovsrättslagstiftningen är en konsekvens av privata företags kampanjbidrag. Genom att gå direkt på representanterna i kongressen – istället för att bilda opinion bland medborgarna – kan särintressen få snabbare och bättre avkastning på sina politiska investeringar. Lessig har därför tagit initiativet till Change Congress-rörelsen, som syftar till att minska inflödet av politiska investeringar från särintressen.

I sitt introduktionsanförande på Change Congress-konventet radar Lessig upp policybeslut som borde vara ganska enkla att ta ställning till. Ska vi till exempel förlänga upphovsrätten till redan existerande verk? Det är uppenbart att vi inte behöver stärka incitamenten för skapande som redan ägt rum, och Milton Friedman kallade idén att förlänga sådana upphovsrätter för “brain dead”. Ändå fattar kongressen beslut om att upphovsrätten till gamla verk ska förlängas, och Europa följer efter. Orsaken är enligt Lessig att berörda branscher finansierar återvalskampanjerna för de politiker som fattar besluten. Och även om valda politiker fattade sina beslut oberoende av vilka som finansierar återvalskampanjen så urholkar kampanjbidragen medborgarnas förtroende för att staten agerar för allmännyttan.

Lessig ser framför sig att mindre privata pengar i politiken möjliggör en mindre stat och en mindre sönderreglerad ekonomi. De 2 miljarder dollar i statligt kampanjstöd som Lessig skulle vilja se istället för privata bidrag betraktar han som en liten summa i jämförelse med de skattepengar som går åt för att ge privata kampanjfinansiärer ekonomisk avkastning. Den borgerliga sympatisör som tycker att skattefinansierat direktstöd till socialdemokraterna är stötande bör med andra ord fundera över vad medborgarna får betala för LO:s kampanjbidrag. Vilka förluster i form av statliga utgifter och skadliga regleringar drabbar samhället när LO kräver avkastning på sina politiska investeringar? Förmodligen kostar protektionismen på arbetsmarknaden samhället många gånger mer än vad det statliga partistödet gör.

Även statligt stöd skapar beroende, vilket göra det svårt att minska eller avskaffa ett partistöd som en gång kommit på plats. En direkt, öppen betalning från staten till partierna måste dock bli mycket stor för att kostnaden ska kunna jämföras med kostnaden för att tillfredsställa särintressen som vill ha fördelar på marknaden.

Det är långt i från enkelt att reglera ekonomiska bidrag till politiker och partier. Statliga bidrag innebär att människor tvingas subventionera partier mot sin vilja och medför en direkt belastning av statens budget. Kombineras statsbidrag med förbud mot stora företagsdonationer så har detta även en yttrandefrihetsaspekt. Kan staten förbjuda ett företag eller en organisation att subventionera spridningen av ett politiskt budskap?

Ett privatfinansierat politiskt etablissemang medför å sin sida att särintressen får oproportionerligt stor makt. Allmänheten tvingas betala avkastningen på de politiska bidragsgivarnas investeringar i form av subventioner och regleringar.

Jag har tre frågor till piratpartiet. Frågorna är inte retoriska och de syftar inte till att sätta dit någon, utan är ställda i hopp om genomtänkta svar.

1. Vilka friheter förlorar ett politiskt parti på att söka statsbidrag, givet att bidraget finns?

2. Hur hanterar ett politiskt parti beroendet av ett stort Silicon Valley-företag den dagen företaget inte nöjer sig med ett fritt internet, utan även vill ha subventioner och kanske skyddstullar för sina produkter?

3. Instämmer piratpartiet i Lawrence Lessigs analys om att stora kampanjbidrag från enskilda företag ger särintressen oproportionerligt stort inflytande över exempelvis upphovsrättslagstiftningen?