Upphovsrättens längd och omfattning

I dagens tidningar hittar man flera artiklar om upphovsrättens utformning. På SvD Brännpunkt finns en debattartikel av Lennart Guldbrandsson och Johan Schiff vid Wikimedia Sverige med den något missvidande rubriken “Upphovsrätten är bra för skapande”. Budskapet är snarare att skapandet skulle gynnas av en mindre omfattande upphovsrätt.

Idag har konstnärliga verk skydd till 70 år efter upphovspersonens död. Ett foto av konstnärlig art som togs 1925 av en fotograf som dog 1977 och som inte har något kommersiellt men historiskt värde kommer alltså inte att bli fritt tillgängligt förrän 2047.

En väldigt liten del av det skyddet ger fotografen möjligheter till försörjning och en väldigt stor del av det innebär ett hinder för andras skapande. Att en bättre balans är möjlig finns det gott om bevis för.

Jag har för övrigt fått förtroendet att vara mötesordförande på Wikimedias årsmöte senare i dag, vilket ska bli väldigt kul.

DN har en artikelserie om EU-förslaget att förlänga artisters ensamrätt till inspelningar från 50 år till 95 år. Förslaget får hård kritik från svenska forskare.

– Jag tror inte att det kommer att bidra till ökat skapande bland unga konstnärer. Jag tycker det finns en obesvarad fråga i debatten. Varför skulle man jobba fram ett avtal som inte har legitimitet hos folket? säger Eva Hemmungs Wirthén som är docent vid Uppsala universitet.

[…]

Även Marianne Levin, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, är kritisk. Hon svarar bestämt nej på frågan om det ändå inte finns något gott att plocka ut förslaget.

– Jag tycker det är ett vansinnigt förslag som bara medför ökade kostnader för användarna.

[…]

Roger Wallis är professor emeritus vid KTH, kompositör och tidigare mångårig medlem i Stims styrelse. Han sågar lagförslaget, som enligt honom suddar ut skillnaden mellan upphovsrätt ”som intellektuellt begrepp” och den faktiska produkten – den inspelade musiken.

Bara Jan Rosén, ordförande i svenska föreningen för upphovsrätt, är positiv till en förlängning, eftersom artisternas skyddstid skulle synkroniseras bättre med låtskrivarnas skyddstid.

– Samordning skulle klargöra: produkten är helt och hållet fri på ett visst datum och omvänt helt skyddad fram till det datumet.

Rosén har i och för sig en poäng. Ett problem med upphovsrätten är de juridiska oklarheterna. En enskild eller ett företag som vill nyttja ett verk skulle få det enklare att bedöma rättsläget om alla rättigheterna till ett verk upphörde vid samma tidpunkt.

Frågan är om en synkronisering är möjlig i praktiken. Ingenting hindrar ju en artist från att göra en nyinspelning av en låt som är 80 år gammal.

Om det ändå finns anledning att samordna skyddstiderna för låtskrivare och artister kan det med fördel ske genom att både upphovsrätten och de närstående rättigheterna förkortas till två år.