Telekompaketet, friheten på nätet och nationellt självbestämmande

Henrik Alexandersson har de senaste dagarna funderat över hur han ska ställa sig till tilläggen 138/46 och 166 i telekompaketet. Farmor Gun har kämpat med samma dilemma.

Å ena sidan är förslagen i sig bra. Ingen ska kunna stängas av från nätet utan en rättslig prövning och varje åtgärd som begränsar tillgången till information måste vara proportionerlig. Å andra sidan slår tilläggen fast att det här är ärenden som hör hemma på EU:s bord. I frågor som vi nu beslutar om själva i Sverige skulle vi framöver bli beroende av EU-majoriteten.

Det råder inga tvivel om att Sveriges riksdag är lämpligare än Europaparlamentet att fatta beslut på området. Även om det under denna mandatperiod har tillkommit lagar som medför ökad övervakning på nätet har Sverige fortsatt en mer liberal yttrande- och informationsfrihetsreglering än större delen av omvärlden. När EU fattar beslut om att straffbelägga vissa yttranden, exempelvis sådana som anses främja rasism eller terrorism, kräver Sverige som regel undantag. Svenska politiker har en tendens att lägga sig platta för EU-majoriteten , men är noggranna med att bevaka grundlagsskyddade rättigheter.

Det har framförts två huvudsakliga argument för att Sverige bör driva tilläggen 138/46 och 166 även om det vidgar EU:s inflytande på området. Det ena argumentet är att internet är gränsöverskridande och därför bör regleras överstatligt. Det andra argumentet är att EU redan reglerar det här politikområdet, och att vi som vill se ett öppet internet måste våga gå lika hårt fram som internetmotståndarna gör.

Det första argumentet för överstatlighet kan vi avfärda direkt. Internets gränsöverskridande karaktär är så värdefull just därför att detta gör nätet svårreglerat. På ett internet som styrs av en lång rad nationella regleringar kan den som söker yttrandefrihet flytta sin verksamhet till länder som har en liberal lagstiftning. Får du inte kritisera din regering från en server i Kina kan du göra det från Europa och ändå nå kinesiska läsare som surfar via en amerikansk eller svensk proxy-server. Försöker svenska staten förbjuda pokerspel på nätet kan vi spela genom att ansluta till en server i Malta. Kombinationen av öppenhet och frånvaro av en central reglering låter marknaden utvecklas med minimal negativ påverkan från politiker.

Vi har en öppen marknad inom EU, men skatterna sätts nationellt. Det medför skattekonkurrens och lägre skatter på företagande än vad vi skulle ha om EU bestämde en gemensam skattenivå. För ett enskilt medlemsland blir det i praktiken omöjligt att göra stora skattehöjningar. På samma sätt blir det på ett öppet internet omöjligt för ett enskilt land att överreglera. Med en mer centraliserad internetpolitik kommer regleringstakten att accelerera.

Ett snarlikt argument för EU-centralism är att internettillgång (på marknadsmässiga villkor) är en fundamental rättighet. Jag instämmer i att tillgången till internet är fundamental för yttrande- och informationsfriheten, men ska vi därav dra slutsatsen att EU bäst förvaltar den rättigheten? Ju viktigare vi anser att rätten till internettillgång är desto mer skeptiska bör vi vara till att överlåta frågan till EU.

Det andra argumentet är svårare att bemöta. EU har redan reglerat närliggande områden genom att anta IPRED, datalagringsdirektivet, rambeslutet mot terrorism och mycket mer. Varför ska vi säga nej så fort EU är på väg att reglera bort något dåligt, som att stänga av internetanvändare utan rättegång?

Jag instämmer i att 138/46 och 166 vore åtminstone kortsiktiga framgångar. Och som jag skrev i en tidigare bloggpost:

Frankrike och andra internetskeptiska krafter kommer inte att respektera Sveriges rätt att fatta självständiga beslut i frågan oavsett vad vi nu säger om tillägg 138. Frågan om three strikes ligger redan på EU:s agenda, och givet det bör vi på EU-nivå arbeta fram spärrar mot avstängning.

I valet mellan 138/166 och ingenting alls bör Sverige stödja tilläggen. Men om det är möjligt att skydda Sverige från EU-regleringar utan att därigenom utöka EU:s mandat bör det övervägas först. Risken för att Renforsutredningen kommer tillbaka på eget svenskt initiativ är obefintlig, så det enda realistiska hotet om avstängning är det som kommer från EU.

Om vi till detta lägger att Åsa Torstensson är låst i sitt motstånd mot 138/46 och 166 i nuvarande form måste den som vill påverka henne hitta en annan väg framåt.

En konstruktiv kompromiss vore därför att skriva om 138:an så att tillägget slår fast att inga EU-regleringar ska tolkas som krav på medlemsländerna att stänga av internetanvändare. Då handlar det om att EU reglerar sig självt och inte om att EU reglerar medlemsländerna.

Fransmännen får i sina nationella val ta ställning till hur de vill reglera tillgången till nätet.