Är det tillräckligt att var fjärde år få rösta på ett parti?

Till och från får jag hård kritik här på bloggen för att inte agera tillräckligt självständigt i riksdagen. Jag har då förklarat hur riksdagslogiken fungerar givet det svenska valsystemet. De starkt partistyrda nomineringarna av kandidater i kombination med en partifokuserad politisk kultur gör att väljarna anser sig rösta i första hand på ett parti och i andra hand på en enskild kandidat.

Men så här behöver det inte vara, säger historikern Gunnar Wetterberg som i DN kritiserar färglösa riksdagsledamöter. Han kunde lika gärna ha skrivit kommunfullmäktigeledamöter eller landstingsfullmäktigeledamöter, för politiker på alla nivåer utses genom ungefär samma procedur.

De färglösa ledamöterna är enligt Wetterberg resultatet av den proportionella representationen. Medborgarna väljer mellan partilistor med namn på okända kandidater. Med enmansvalkretsar, som i USA och Storbritannien, tvingas istället varje kandidat visa upp sig och berätta vad de tänker kämpa för om de får väljarnas förtroende. Kandidater som inte tänker självständigt har en tendens att sorteras bort i en sådan process.

Även enmansvalkretsar har sina problem. Medan riksdagens ledamöter har tillsatts av de omkring 80 procent av väljarna som röstat på ett riksdagsparti har de amerikanska kongressledamöterna tillsatts av en minoritet av befolkningen. Inte bara på grund av USA:s låga valdeltagande utan också därför att den som röstar på en förlorande kandidat får ett inflytande som är noll.

Enmansvalkretsar betyder också att politiken omgärdas av höga politiska skyddstullar. Med politiska skyddstullar menar jag etableringshinder för nya politiska partier och idéer. I Sverige utgör fyraprocentsspärren en skyddstull genom att partier som inte når upp till fyra procent får svårt att skaffa sig ett fotfästa. Partier utanför riksdagen måste både vinna gehör för sina idéer och övertyga väljarna om att en röst på dem inte är bortkastad. Med enmansvalkretsar förstärks skyddstullarna. I ett amerikanskt val är det meningslöst att ens kandidera för den som inte är demokrat eller republikan. Och inom de två partierna finns det dåligt med utrymme för idéer som stider mot de konventionella.

Med enmansvalkretsar måste all opinionsbildning för det som är nytt ske vid sidan av partipolitiken, medan de politiska institutionerna blir en konserverande kraft.

Som riksdagsledamot ligger det nära till hands att förespråka förändringar som stärker just riksdagsledamöternas roll, och vissa steg i den riktningen skulle vara önskvärda. Starkare inslag av personval kan till exempel göra ledamöterna mer beroende av väljarna och mindre beroende av partiledningarnas välvilja.

Ett annat sätt att förbättra medborgarnas inflytande är att införa möjligheten till beslutande folkomröstningar. Anders Isaksson föreslog i sin bok Den politiska adeln att medborgarna i en folkomröstning ska kunna lägga ett veto mot ett riksdagsbeslut som saknar förankring.