Datalagringsdirektivet: Bättre för sent än för snabbt

EU-kommissionen har skickat in en ansökan om att stämma Sverige i domstolen. Anledningen är att datalagringsdirektivet, som beslutades 2005 på Thomas Bodströms initiativ, skulle ha varit infört i svensk lag 2007.

Eftersom lagrådsremissen är på gång och propositionen ska läggas före sommaren är det sannolikt att processen mot Sverige läggs ned, men även om vi tvingas betala böter är detta bättre än en forcerad process.

Camilla Lindberg och Erik Josefsson tycker att stämningen mot Sverige ger ett bra tillfälle att gå till botten med datalagringsdirektivets rättsliga status. Är det till exempel förenligt med Europakonventionen, frågar de sig?

Jag delar helt deras skepsis mot direktivet, men konstaterar att de inte har så mycket juridisk substans. Vad i Europakonventionen är det till exemepl som de hänvisar till? Den enda ledtråd de ger är:

Vi tror att Sverige just nu har ett unikt tillfälle att gå till botten med frågeställningen om införandet av allmän datalagring är förenligt med vad som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det är just den formuleringen, “nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”, som är grundbulten för alla inskränkningar i våra medborgerliga fri- och rättigheter som de definieras i Europakonventionen.

Syftar de på artikel 8, som ger rätt till skydd för privat- och familjeliv?

Så här är den formulerad:

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Artikeln ger alltså utrymme för integritetsinskränkningar även när det inte är nödvändigt för försvaret av ett demokratiskt samhälle, utan enbart syftar till att – som i detta fall – förebygga brott.

En mer intressant prövning var den som Irland begärde i EG-domstolen. Bakgrunden var att EU inte har rätt att fatta beslut med kvalificerad majoritet på det rättsliga området. Där krävs enhällighet. När datalagringsdirektivet beslutades med kvalificerad majoritet – bland annat Irland röstade emot – krävde Irland att få detta prövat i domstolen.

Domstolens besked blev att trafikdatalagring är en fråga om konkurrensneutralitet på den inre marknaden, och beslut om den inre marknaden kan fattas utan enhällighet. Om teleoperatörer i vissa länder tvingas införa kostsamma system för lagring medan andra slipper så snedvrids konkurrensen.

Att datalagringsdirektivet i första skulle vara en marknadsfråga och inte en rättfråga är naturligtvis absurt, men EG-domstolen har gjort sig känd för att gärna döma till förmån för ökad överstatlighet.