Äntligen en ekonom i fildelningsdebatten

Upphovsrätten har främst diskuterats av lobbyister och jurister. Den förstnämnda gruppen talar i egen sak och den senare gruppen saknar nationalekonomisk kompetens – och upphovsrätten är en fråga om ekonomiska incitament.

Nu har äntligen ekonomen Magnus Wiberg, som gästforskar vid Hardvard, tagit sig an upphovsrätten och ger en saklig bild av vad upphovsrätt faktiskt är.

Den intellektuella äganderätten syftar till att på konstgjord väg skapa en knapphet som inte fysiskt existerar, och därmed generera ett tidsbegränsat monopol för innehavaren. Avsikten med detta är att innehavaren ska ha ett ekonomiskt intresse av att producera den immateriella produkten.

Wiberg gör också den viktiga distinktionen mellan å ena sidan fysiskt ägande och å andra sidan immateriella monopol.

En viktig distinktion mellan immateriella och materiella tillgångar är att de förstnämnda inte har någon fysisk begräsning. Inom nationalekonomin kan detta fenomen beskrivas på åtminstone två sätt: antingen finns icke-rivalitet i konsumtionen, vilket innebär att en individs konsumtion av en vara inte begränsar en annan individs konsumtion av varan, eller så är kostnaden för att producera ytterligare en enhet av varan noll, vilket innebär att det inte finns någon kostnad för att kopiera varan. Immateriella tillgångar skulle därmed uppfylla Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter.

En rad praktiska exempel i artikeln illustrerar varför upphovsrätt och patent inte alltid gynnar innovation, utan ibland rentav skadar utvecklingen. Särskilt när skapandet förutsätter tillåtelse att manipulera tidigare verk, upptäckter och uppfinningar.

Jag skulle egentligen vilja citera hela artikeln, för varje mening är läsvärd.

Men jag nöjer mig med att skicka en länk.