Vad är Stockholmsprogrammet?

Stockholmsprogrammet väcker allt fler bloggares uppmärksamhet. Detta femårsprogram för EU:s rättsliga samarbete omfattar allt från migration till internetreglering.

Till grund för projektet ligger kommissionens meddelande KOM(2009) 262. Trots mycket Googlande hittar jag inte den svenska versionen av meddelandet på nätet, så jag lägger upp dokumentet på min blogg som en pdf och hoppas att EU-kommissionen inte stämmer mig för upphovsrättsintrång. En engelsk version finns på kommissionens webbplats.

För den som inte orkar läsa hela dokumentet klipper jag in de delar som är av störst intresse – åtminstone för den krets som läser min blogg:

Avsnitt 2.3, som börjar på sid 9, handlar om skydd av personuppgifter och privatliv:

2.3. Skydd av personuppgifter och privatliv
EU står inför flera svåra uppgifter kopplade till det ökade utbytet av personuppgifter och
skyddet av den enskildes privatliv. Både skyddet av personuppgifter och av privatlivet är
inskrivna i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Ett mer heltäckande system behöver inrättas för att skydda enskilda i dessa avseenden. EU bör
därför enas om en förnyad gemensam ansats för att skydda personuppgifter, både internt och i
förbindelserna med länder utanför unionen. Samtidigt behöver EU reglera villkoren för när
offentliga myndigheter, där så krävs och som ett led i sin myndighetsövning, får begränsa
tillämpningen av bestämmelserna i fråga.
Vi lever i en tid av snabb teknisk utveckling, och ny teknik har många gånger revolutionerat
kontakterna mellan privatpersoner, offentliga organ och företag. Mot denna bakgrund är det
särskilt viktigt att befästa ett antal principer: behandlingen av personuppgifter måste vara
förenlig med principerna om ändamål, proportionalitet och berättigande, tidsgräns för lagring,
säkerhet och sekretess vid behandlingen, respekt för den enskildes rättigheter samt kontroll på
ansvar av en oberoende tillsynsmyndighet.
Den nuvarande rättsliga ramen garanterar redan en hög skyddsnivå. Med tanke på de snabba
tekniska förändringarna förefaller dock vissa kompletterande initiativ vara nödvändiga om
man ska kunna fortsätta garantera att ovan nämnda principer tillämpas effektivt. Det kan
handla om ny lagstiftning eller åtgärder i annan form.
Uppgiftskyddet kan också främjas genom utveckling av ny teknik, som kan utvecklas genom
ökat samarbete mellan den privata och offentliga sektorn, inte minst inom forskningen. Man
bör också överväga att införa ett system för europeisk certifiering av teknik, produkter och
tjänster som ”garanterar en god respekt för privatlivet”.
Ett gott skydd förutsätter också att var och en är förtrogen med de rättigheter och risker det
handlar om, inte minst när det gäller Internet. Det finns därför skäl att genomföra kampanjer
för att informera och öka medvetenheten hos allmänheten, där särskilt sårbara grupper bör
prioriteras.
På det internationella planet bör EU spela en ledande roll för utveckling och främjande av
internationella standarder för skydd av personuppgifter och ta initiativ till bilaterala eller
multilaterala överenskommelser inom detta område. Det samarbete om uppgiftsskydd som
bedrivits med Förenta staterna kan tjäna som en referens för liknande avtal i framtiden.

En kampanj för att lära medborgarna vilka rättigheter de har vore en utmärkt idé. Jag föreslog samma sak i DN för en vecka sedan. Skolan bör erbjuda varje elev möjligheten att lära sig hur han eller hon utnyttjar sin rätt att skydda sin privata kommunikation på nätet.

Avsnitt 3.1 och 3.3 handlar om gemensam straffrätt och ömsesidigt erkännande av domar. Det är ett så stort ämne att jag lägger det åt sidan för tillfället, men på sikt kan gemensam straffrätt få betydande konsekvenser. Ska vi få se den dagen då Frankrike kan kräva att de som dömts till internetförbud med hjälp av Hadopi-lagen ska få internetförbud i hela Europa, inklusive Sverige?

Mer direkta konsekvenser kan avsnitten om brottslighet på internet få. Avsnitt 4.3.1 på sid 22:

Kampen mot barnpornografi på internet förutsätter ett nära samarbete med den privata sektorn
för att identifiera och stänga ner eller blockera tillträdet till webbplatser som innehåller
barnpornografiskt material, utan att frångå relevanta förfaranden. Europol kommer här att
behöva spela en drivande roll genom att utveckla en plattform för anmälan på nätet av
webbplatser som innehåller barnpornografi, och därigenom underlätta ett effektivt samarbete
mellan medlemsstaterna. Denna åtgärd kommer att kompletteras av åtgärder som erhåller stöd
inom ramen för programmet för ett säkrare internet för 2009-2013.
Slutligen är en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna
införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och
underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa.

En förklaring till vad som menas med “kriminella internetleverantörer” vore kanske på sin plats. Handlar det om internetleverantörer som inte vill ansvara för innehållet i kundernas kommunikation?

Det väsentliga att bevaka är att filtreringen, som i dag, sker frivilligt. Obligatorisk filtrering skulle snabbt medföra att blockering av webbplatser blir ett juridiskt verktyg som börjar tillämpas i allt fler syften.

I avsnitt 4.3.2 på sid 24 fortsätter det inte helt oväntat med terroristerna. Det är bara fildelarna som saknas för att Oscar Swartz lista ska bli komplett.

Utnyttjandet av Internet för terrorismändamål måste övervakas mer intensivt, bland annat
genom att förstärka de övervakande myndigheternas operativa kapacitet. Lämpliga tekniska
verktyg måste finnas till hands och samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn
behöver ökas. Målet är att minska spridningen av terroristpropaganda och det konkreta stödet
till terroristaktioner. Detta samarbete bör också underlätta att identifiera personer som hör till
terroristnät.

Uppdatering:
Nu har även Expressen uppmärksammat frågan