Moderat jämställdhetsdebatt – en ny omgång

Med jämna mellanrum återkommer inom moderaterna debatten om jämställdhet och kvotering. Det ena lägret anser att samhället är ojämställt till dess att vi får en jämn könsfördelning i alla yrkesgrupper och styrelser. Det andra lägret anser att kompetensen ska avgöra vid varje enskild tillsättning, oavsett hur könsfördelningen blir. Utfallet är acceptabelt så länge alla individer gör ett fritt val och behandlas lika.

SvD Brännpunkt driver två moderata riksdagsledamöter uppfattningen att vi ska sträva efter ett 50/50-samhälle där könsfördelningen är jämn inom varje styrelse och varje yrkeskategori. Varje avvikelse från mönstret – för många manliga brandmän eller för många kvinnliga sjuksköterskor – betraktas som uttryck för bristande jämställdhet.

Lidingömoderaten Paul Lindqvist tycker det är olyckligt att moderater köper den radikalfeministiska världsåskådningen, och betonar att det är möjligheten till fria livsval som ska stå i centrum. Inte statistiken.

Frågan vi ska ställa oss är inte om de båda excelstaplarna är lika höga, utan om det finns hinder som gör att vissa kategorier av människor blir underrepresenterade.

Anta att det finns lika många kvinnliga som manliga villiga kandidater till en styrelse, och att kompetensen är jämnt fördelad mellan de båda grupperna. Då tyder en sned könsfördelning i styrelsen på att det finns ett problem. Men verkligheten är sällan så enkel. Det är svårt att objektivt mäta kompetens, och preferenser är vanligtvis ojämnt fördelade mellan olika grupper.

Om det faktiskt finns fler män som vill bli brandmän och fler kvinnor som vill bli sjuksköterskor, ska vi acceptera det eller ska vi även betrakta preferensskillnader som ett uttryck för dålig jämställdhet? Kanske, beroende på vilken sorts preferenser det handlar om. Det kan ju vara så att en man väljer bort sjuksköterskeyrket av fri vilja, inte för att han föredrar en annan typ av arbete utan för att vi lever i en kultur där män inte förväntas bli sjuksköterskor.

Om vi vill ha de mest kompetenta yrkeskårerna bör vi minska samhällets förväntningar på att medlemmar av en viss yrkesgrupp också tillhör ett visst kön. På så vis breddas rekryteringsbasen. I första hand ska det ske genom information. Alla ska veta vilka alternativa vägar som finns att gå.

Viss positiv särbehandling av det underrepresenterade könet kan vara ett verktyg för att bryta onda cirklar. Om alla brandmän är män kan det – korrekt eller felaktigt – tolkas som att kvinnor inte är välkomna. Då blir det bara män som söker sig dit även fortsättningsvis.

Målet behöver inte vara en jämn könsfördelning, men det är bra om det finns tillräckligt många representanter av vardera könet för att det inte ska uppfattas som konstigt att just en man eller just en kvinna söker ett jobb eller en styrelseplats.

I näringslivet ska dock kontraktsfrihet gälla. Om jag startar ett företag är det jag själv och inte staten som ska bestämma vilka anställningskontrakt jag skriver under. Om staten överhuvud taget ska ta sig an jämställdheten i det privata näringslivet bör det ske med stor försiktighet – till exempel genom att erbjuda incitament som är frivilliga att utnyttja.