Parlamentet bör inte ha ensam lagstiftningsmakt

Europaparlamentet är direktvalt till skillnad från medlemsländernas regeringar. Det är ett argument som har förts fram i kommentarsfältet efter min kritik mot Piratpartiets senaste utspel.

Det är visserligen sant att den svenska regeringen inte är direktvald utan utsedd av riksdagen. Riksdagen utser statsministern som i sin tur utser övriga ministrar – efter förhandlingar mellan regeringspartierna om det är en flerpartiregering. Det är också sant att de indirekt valda ministrarna företräder Sverige i ministerrådet, men de gör det på riksdagens mandat. Varje gång Sverige röstar i ministerrådet sker det efter att regeringens position godkänts av en majoritet i riksdagens EU-nämnd.

Andra länder har sina rutiner.

I praktiken vet vi att det finns stora skillnader mellan EU:s medlemsländer, och därför är det bra om huvuddelen av besluten fattas nationellt och inte centralt. Det finns genuint gemensamma frågor, som gränsöverskridande miljöpåverkan, men i de flesta fall är värdet av en gemensam EU-policy begränsat. Det finns till exempel ingen anledning att kompromissa fram en gemensam skattepolitik eller en gemensam familjepolitik.

Med ett Europaparlament som kan stifta EU-lagar på egen hand får vi garanterat en expansiv EU-lagstiftning på bekostnad av det nationella självstyret. Fördragen begränsar visserligen vad EU kan göra, men vi vet att EG-domstolen brukar döma i centralistisk riktning när det uppstår konfliker om EU:s befogenheter. Det är därför svårt att säga var gränsen går för EU:s makt.

När budgeten förhandlas är det alltid Europaparlamentet som vill öka utgifterna och medlemsländerna som håller tillbaka. Med dagens medbeslutandeförfarande, som innebär att parlamentet och rådet måste komma överens, uppstår det en maktbalans mellan EU-nivån och den nationella nivån. Den balansen skulle ersättas av en centraliserande rörelse utan motkraft om parlamentet blev ensam lagstiftare.

Möjligen skulle medlemsstaterna svara med att minska EU:s befogenheter i fördragen, men det kan inte tas för givet.

Med ökad maktkoncentration till Europaparlamentet likriktas medlemsländerna, och därmed försvinner konkurrensen om kapital och produktiva medborgare. I dag kan den som är missnöjd med skattenivåerna i hemlandet enkelt bosätta sig i ett annat EU-land, tack vare den fria rörligheten. Nationella regeringar vet att om de höjer skatterna till orimliga nivåer beger sig medborgare och företag till länder där villkoren är bättre. Tack vare konkurrenstrycket på de enskilda länderna hålls skattenivåerna på en lägre nivå än vad som annars varit fallet.

Samma resonemang kan föras även när det gäller icke-ekonomiska värden. Nationella internetregleringar gör det möjligt för den som lever i ett repressivt land att söka information från webbplatser i länder där yttrandefriheten är starkare (om regimen inte filtrerar bort utländska webbplatser).

Den här mångfalden, som gynnar medborgarnas frihet, minskar med en centraliserad politik. Och att ge Europaparlamentet hela makten över EU-lagstiftningen skulle kraftigt öka den redan allt för långtgående centraliseringen i Europa.

Om Piratpartiet vill se mer frihet och mindre politik bör de ompröva sitt ställningstagande.