Datorspelsbranschen tillbaka till sina rötter?

Till min Commodore 64 rymdes ett spel normalt på ena sidan av en diskett. En diskett var 5 1/4 tum stor, sladdrig och med en lagringskapacitet på 180 kb per sida. För att utnyttja båda sidorna fick man vända på disketten.

Spelen var tekniskt ganska enkla och ofta gjorda av en enda person, som i bästa fall både kunde programmera och utforma enkel grafik.

De tekniska begränsningarna kompenserades genom en enorm innovation. Spel som Wizball, Lemmings och Maniac Mansion hade trots stora pixlar och få färger en atmosfär som få moderna spel kan tävla med.

Sedan blev spelbranschen allt mer lik filmbranschen. Stora studioproducerade 3d-shooters i bleka framtidsmiljöer som man tröttnade på efter fem minuter. Och realtidsstrategispel som blir allt snyggare men utan att erbjuda mer spelglädje än vad Warcraft gjorde på sin tid.

Med webb-baserade plattformar för spel återvänder vi till de små spelen, som konkurrerar med innovativa koncept. Inte minst Facebook-spelen blir spännande att följa. Dagens mest framgångsrika Facebook-spel har drygt fyra gånger som många användare som World of Warcraft.

Affärsmodellen bygger på mikrotransaktioner. Ett fåtal spelare betalar för extra privilegier medan de flesta utnyttjar gratisversionen.

Jag kan inte säga att jag tycker Farmville, som just dominerar på Facebook, är något mästerverk. Men spelet visar att det finns en marknad för den som har spelidéerna.