KLYS: 1960-talets upphovsrätt är optimal och ska aldrig förändras

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd(KLYS) går till hårt angrepp mot det moderata förslaget om att modernisera upphovsrätten.

På punkt efter punkt slår lobbyorganisationens förbundssekreterare Ulrica Källén fast att det inte finns några förändringsbehov, utan att upphovsrätten redan är så flexibel som den behöver vara. Kanske lite för flexibel. Om kulturarbetarna får för stor avtalsfrihet kommer de bara att ställa till det för sig själva genom att avtala bort rättigheter som de hade behållit om de varit fullt rationella.

Problemet som vi ser det ligger alltså inte i att det skulle vara ”svårt” för en upphovsman att avstå från sin upphovsrätt. Det är snarare så att det är svårt för upphovsmannen att förhindra alltför långtgående överlåtelser av upphovsrättigheter.

KLYS

I klassisk fackföreningsanda efterfrågar KLYS skyddslagstiftning som inskränker kulturskapares rätt att själva bestämma över sina verk, exempelvis genom att avsäga sig sin upphovsrätt.

Det är lustigt att se hur KLYS först sätter likhetstecken mellan upphovsrätten och den traditionella äganderätten för att sedan vilja förbjuda människor från att förhandla bort rättigheterna. Anser KLYS att en biltillverkare ska förhindras att sälja den fulla äganderätten till sina bilar, och att det ska finnas en lagstadgad rätt att återta en såld bil?

Det går att konstruera många exempel som visar hur absurda konsekvenserna skulle bli om vi försökte likställa upphovsrätt med ägandet av fysiska föremål. Men eftersom få seriösa ekonomer eller jurister hävdar att upphovsrätt är detsamma som äganderätt lämnar jag den diskussionen åt sidan.

Ytterligare KLYS-argument mot frivillig avsägelse av upphovsrätten har tidigare framförts från Piratpartiet. Rätten till avsägelse påstås vara onödig med hänvisning till Creative Commons-licenser och till det faktum att en upphovsman alltid kan tillåta användning utan betalning och utan att utnyttja sin ideella upphovsrätt. Nicklas Lundblad – jurist, tidigare Europeisk policychef på Google och nu vice vd på Handelskammaren – förklarar på sin blogg varför dessa möjligheter är otillräckliga.

Man skulle kunna sammanfatta det på följande sätt: Allt annat än en möjlighet att helt avsäga sig upphovsrätten innebär att potentiella nyttjare kan tvingas spåra rättighetshavaren och försäkra sig om att en viss typ av användning är tillåten. Den byråkratin försvinner om upphovsrättshavaren får möjlighet att en gång för alla deklarera att han eller hon avsäger sig såväl den ekonomiska som den ideella upphovsrätten.

I grunden handlar frågan om frihet och paternalism. Ska staten skydda kulturarbetare från att skriva avtal och bindande deklarationer som staten inte anser är i kulturarbetarens eget intresse?

I en ekonomi där upphovsrättsberoende inkomster spelar en allt mindre roll kan avsagd upphovsrätt mycket väl vara en del av en fungerande affärsmodell. Avsagd upphovsrätt underlättar fri spridning och vidareutveckling av ett verk – i större utsträckning än vad någon CC-licens kan göra.

På entreprenörssidan finns det ett omvänt samband mellan upphovsrättens omfattning och den fria konkurrensen. Enskilda nätentreprenörer som redan har genomgått en avtalsprocess kan gynnas av att konkurrenterna utsätts för byråkratiska hinder, men för konkurrensen i distributionsledet och för kunderna är upphovsrätten en begränsning.

Hur vill då KLYS hantera föräldralösa verk, det vill säga verk vars upphovsman är svår eller omöjlig att identifiera? Även på den punkten förordar de dagens modell.

Problemet med s k orphan works eller på svenska ”föräldralösa verk” kan enkelt lösas genom s k avtalslicenssystem, som vi har här i Norden. Avtalslicensmodellerna är erkända av EU och de förordas nu av EU-kommissionen, särskilt beträffande orphan works.

KLYS

Avtalslicenser är naturligtvis bättre än att helt sakna möjligheten att klarera föräldralösa verk, men de kan medföra onödigt höga kostnader. Särskilt om en enstaka monopolist som STIM får ensamrätten att klarera en viss kategori verk. Vad insamlingssällskapen efterfrågar är en ordning som tvingar användaren att betala för rätten att använda ett föräldralöst verk. Pengarna går till ett insamlingssällskap. Om upphovsmannen ger sig till känna betalas pengarna ut till denne. Om ingen upphovsman ger sig till känna behåller insamlingssällskapet pengarna. Det betyder att organisationer som STIM i praktiken tar över rättigheterna till skyddade verk vars upphovsman inte kan identifieras.

Rimligare är att föräldralösa verk kan användas fritt utan att det gynnar ett insamlingssällskap som på godtyckliga grunder tagit över rättigheterna. Samhällsekonomin och yttrandefriheten vinner på att kostnaden för att använda föräldralösa verk blir så låg som möjligt.

Det finns flera sätt att förhindra insamlingssällskapen från att göra oförtjänta vinster på försvunna musikers arbete. Ett sätt vore att skapa ett regelverk som förbjuder insamlingssällskapen att göra vinst på klareringen av föräldralösa verk. Den avgift de tar från nyttjaren får enbart vara så hög att den täcker kostnaden för administration och för att kompensera försvunna rättighetsinnehavare som ger sig till känna.

En mindre planekonomisk lösning vore att införa konkurrens på marknaden för klarering av föräldralösa verk. Vem som helst som kan garantera betalning till upphittade rättighetsinnehavare får rätten att licensiera ut föräldralösa verk. Med tillräckligt många aktörer som konkurrerar på marknaden sjunker vinstmarginalerna och därmed kostnaderna för den som vill nyttja ett föräldralöst verk.

En tredje variant – som kan kombineras med modellerna ovan – är att införa ett parallellt spår för den som vill klarera rättigheterna till ett föräldralöst verk. Istället för att betala en avtalslicens till ett insamlingssällskap kan det – i linje med det moderata förslaget – vara möjligt att genomföra en standardiserad sökprocess för att hitta upphovsmannen. Misslyckas sökandet trots att en rimlig ansträngning har gjorts kan verket användas fritt och nyttjaren har juridisk immunitet. En upphovsman som i ett senare skede ger sig tillkänna kan enbart kräva ersättning om det visar sig att sökprocessen varit otillräcklig.

Ett parallellt spår till avtalslicenserna gör det möjligt för nyttjaren att själv avgöra vad som är billigast. Att sluta ett licensavtal eller att genomföra en sökning som uppfyller lagens kriterier. Orimliga kostnader för avtalslicenser kan genom denna konkurrens omöjliggöras.

På den tredje punkten kan jag ge KLYS rätt. Moderaterna bör mer aktivt medverka i de diskussioner om rättighetsklarering som förs på EU-nivå, och då driva ursprungslandsprincipen.

KLYS avslutar med att kalla det moderata utspelet populistiskt. Om vi med populism menar marknadsföring av enkla, populära lösningar på svåra problem så skulle jag säga att det är tvärtom. Populisterna är de som lovar upphovsrättsinnehavare oförändrat eller stärkt upphovsrättsskydd, trots att dessa löften inte kan hållas med mindre än att den tekniska utvecklingen motas tillbaka. Konkreta reformförslag för en upphovsrätt som fungerar i den digitala miljön är motsatsen till populism.