Datalagringsdirektivet: Rödgrönt hyckleri eller bara allmän förvirring?

Säga vad man vill om Thomas Bodström, men han är i alla fall uppriktig i sin ambition att flytta fram statens positioner. Som justitieminister drev han igenom datalagringsdirektivet, och som riksdagsledamot vill han skyndsamt införa det. En katastrofal politik, men ett konsekvent agerande från Socialdemokraterna. Det är mer än vad man kan säga om vänsterpartiet och miljöpartiet.

När Europaparlamentet för ett antal år sedan röstade om datalagringsdirektivet sa alla svenska partier utom socialdemokraterna nej. Även vänsterpartiet och miljöpartiet röstade alltså mot.

Nu har de rödgröna hittat en kompromiss, hävdar de. Den går ut på att direktivet ska implementeras men att lagringstiden ska vara sex månader – inte ett år som en utredning har föreslagit.

Jag tänker inte kritisera att de rödgröna småpartierna kompromissar bort sina ståndpunkter. Kompromisser är en nödvändighet för båda de politiska block som vill bilda majoritet i riksdagen. Däremot är vänsterpartiets och miljöpartiets retorik värd kritik. Istället för att säga som det är – att de har tvingats förhandla bort vissa av sina ståndpunkter för att kunna samregera med Bodström – slingrar de sig och ljuger.

Vänsterpartiet har gjort en fullfjädrad helomvändning och försvarar inte bara kompromissen. Alice Åström beskriver i Svenska Dagbladet trafikdatalagringen som någonting önskvärt.

Det är också viktigt att poängtera att den här lagringen sker redan i dag. Men den är i dag helt oreglerad och det finns ingen tlllsyn. Så det finns ett klart behov av lagreglerinig, säger Alice Åström, Vänsterpartiets talesperson i rättsfrågor.

Svenska Dagbladet

Budskapet är att vänsterpartiet i och för sig är mot datalagringen, men egentligen är den inte så farlig. Kanske är det rentav bra med lite lagreglering för att råda bot på lagringsanarkin.

Nu stämmer inte Åströms beskrivning av verkligheten. Det finns i dag inte något krav på att trafikuppgifter som tilldelning av IP-nummer ska lagras. Tvärtom finns det ett förbud mot att uppgifterna lagras under en längre tid än vad som krävs för vissa administrativa ändamål. I praktiken är det vanligt att uppgifterna lagras i ett par veckor, och den som vill surfa anonymt kan använda en anonymiseringstjänst som inte sparar några loggar. Med datalagringsdirektivet förlängs lagringen till åtminstone ett halvår och även svenska anonymitetstjänser – i den mån de klassificeras som internetleverantörer – tvingas lagra uppgifter.

Miljöpartiets approach tycks vara att motsätta sig datalagringsdirektivet fram till valet. Om de då vinner regeringsmakten kommer de, enligt överenskommelsen, att byta fot och införa det. De hoppas dock att direktivet före valet kommer att omarbetas.

Det rimligaste förhållningssättet till datalagringen är att först utmana direktivet i Europadomstolen. Det kan en medborgare göra i något av de länder som redan infört datalagringen. En andra försvarslinje är att försöka omförhandla direktivet. Misslyckas allt detta får vi införa minimireglerna.

Miljöpartiets linje – omförhandling men med en beredskap av införa datalagringen – är bra i princip. Frågan är bara hur långt de är beredda att gå för att uttömma alternativen innan de inför reglerna. Vi kommer garanterat inte att ha ett nytt, omförhandlat direktiv i höst så om uppgörelsen innebär att datalagring införs efter valet vid en rödgrön seger är miljöpartiets prat om omförhandling utan betydelse. Vill vi ompröva direktivet måste vi vara beredda att avvakta med implementeringen ett par år.

Eller är det så att miljöpartiet först vill införa datalagringen för att därefter försöka få till ett nytt, mindre långtgående direktiv? En sådan strategi är garanterad att misslyckas. För det första kostar införandet av Bodströms massövervakning många miljarder, som skulle vara bortkastade om systemet i ett senare skede monteras ned. För det andra kommer det att vara politiskt omöjligt att bygga en riksdagsmajoritet för ett avskaffande när systemet väl har införts.

Vänsterpartiet och miljöpartiet skulle kraftfullt förneka det, men allt pekar mot att partierna i praktiken har gett upp sitt motstånd mot trafikdatalagringen.

Piratpartiet, som vill avstå från att införa direktivet oavsett vad EU-domstolen och Europadomstolen säger, måste svara på frågan om hur de vill hantera Sveriges böter. Ska vi betala 30 miljoner plus 300 000 kronor om dagen för all framtid? Ska vi vägra betala, och i så fall på vilken juridisk grund? Ska vi lämna EU?

Rick Falkvinge jämför med euron. Skillnaden är att Sverige vid inträdet i EU öppet deklarerade att vi förbehöll oss rätten att behålla kronan. Något sådant undantag har vi inte i fråga om datalagringen.