Så flyttar staten fram sina positioner och monterar ned rätten till ett privatliv

Svenska Dagbladet skriver om planerade lagändringar som baserar sig på Polismetodutredningen.

Polismetodutredningen föreslår att polisen ska kunna begära ut bland annat uppgifter om vem som har tilldelats en viss IP-adress, i stort sett utan restriktioner. I dag krävs misstanke om ett brott som är tillräckligt allvarligt för att ge ett fängelsestraff eller villkorlig dom. Förslaget innebär att polisen i framtiden ska kunna bryta anonymitetsskyddet hos den som misstänks ha lyssnat på en enstaka låt på nätet utan tillstånd.

Förslaget är orimligt men ännu orimligare är utredarens argumentation, som jag har berört i ett tidigare inlägg.

Kortfattat skriver utredaren att det främst är polisen som ska utreda brott, och att polisen därför inte kan ha sämre möjligheter än rättighetshavare att begära ut information om misstänkta fildelare.

Anledningen till att rättighetshavare i vissa fall kan få ut mer information om internetabonnenter än vad polisen kan är IPRED. När IPRED-bestämmelserna tillkom skrev regeringskansliet att det i första hand är rättighetsinnehavarna själva som ska bevaka sina rättigheter och använda civilrättsliga verktyg. (Citat och länkar)

Med andra ord: När Justitiedepartementet vill öka upphovsrättsindustrins makt säger de att fildelning främst är en civilrättslig angelägenhet. När de vill öka statliga myndigheters makt pekar de på upphovsrättsindustrins nya befogenheter och säger att polisens makt inte kan vara mindre långtgående.

Och i en PM skriver Justitiedepartementet så här.

Förslagen innebär att de bestämmelser som gör det möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att få uppgifter om elektroniska meddelanden utlämnade till sig enligt lagen om elektronisk kommunikation upphävs och ersätts med en mer rättssäker reglering. Den nuvarande inskränkningen i fråga om tillgång till abonnemangsuppgifter till vissa brott slopas. Det blir även möjligt att inhämta lokaliseringsuppgifter avseende påslagen elektronisk kommunikationsutrustning som inte vid det aktuella tillfället används eller har använts för kommunikation.