Den utrikespolitiska hemlighetskulturen är farligare än Wikileaks

Wikileaks-affären har främst handlat om ett fåtal dokument som avslöjar bland annat nya sidor av motsättningarna i Mellanöstern och amerikanska diplomaters syn på omvärlden. En till synes enad internationell diplomatkår fördömer publiceringen och hävdar att den försvårar deras jobb.

Mindre fokus har riktats mot den överväldigande majoritet av dokumenten som sannolikt är helt harmlösa men ändå har belagts med utrikessekretess.

Även korrespondens mellan Sverige och andra stater är hemlig, och sekretessen kräver inte att ett utlämnande riskerar orsaka verklig skada. Det räcker att ett dokument härstammar från ett annat land för att det ska sekretesstämplas av ren slentrian.

Jag har tagit del av en hel del hemliga dokument både i Konstitutionsutskottet och i EU-nämnden. Det är ytters sällan som hemligstämpeln är motiverad. Istället framstår det mesta som ren okynnessekretess. Exempelvis är det hemligt vilka EU-länder som driver en viss linje på ministerrådets möten, vilket innebär att ett lands egna medborgare hålls ovetande om hur de folkvalda representerar dem.

Den utrikespolitiska hemlighetskulturen är betydligt skadligare än vad Wikileaks verksamhet någonsin kan bli.