Juholt-effekt?

United Minds senaste opinionsmätning tyder på att Socialdemokraterna omedelbart gick upp drygt 8 procent när det stod klart att Håkan Juholt blir ny partiledare. Visserligen är det bara 246 personer som har intervjuats efter att valberedningen tillkännagav sitt förslag, men trots stora felmarginaler kan vi nog utgå från att det ligger viss sanning i statistiken.

Vad är då anledningen till att Socialdemokraterna ökar med valet av en person som få vet vem det är? Vissa skulle kanske beskriva det som en Sahlin-effekt snarare än som en Juholt-effekt.

Är det en Sahlin-effekt så är det en förskjuten sådan. Kanske finns det en väljargrupp som redan efter Sahlins avgångsbesked visste att de sannolikt skulle komma tillbaka till Socialdemokraterna, men utan att vilja sätta ner foten förrän det stod klart att hon får en acceptabel efterträdare.

Jag är tveksam till om Håkan Juholt själv spelar någon större roll. Förmodligen hade vilken kommungubbe som helst som allmänheten har ett neutralt förhållningssätt till åstadkommit samma uppgång.

Jag har under de senaste dagarna hört och läst partikollegor som tror att Juholt blir en svår konkurrent. Det tycks de basera på den presskonferens som han höll. Själv har jag svårt att se Juholts hittillsvarande insatser som särskilt märkvärdiga. Han sa att regeringen bedriver en orättvis politik och att de som står i solsken minsann borde hålla ett paraply över dem som står i regnet. Insatsen var inte direkt dålig, men lite pompös och torgmötesaktig.

Ju mer jag ser av Juholt desto mer får jag bilden av att just torgmöten och första maj-tal är hans kärnkompetens. Det kan säkert vara bra när partiarbetarna ska eldas upp inför kampanjerna, men brandtal imponerar sällan på den stora majoritet som inte tillhör den egna sekten.

Ska Juholt lyckas bör han ägna sig mindre åt agitation och mer åt att visa att han besitter sunt förnuft och en förmåga att resonera. Om han nu gör det.