Republikanerna och centerpartisterna väljer sina frontfigurer

Michele Bachman vann gårdagens Straw Poll i Iowa, en traditionsenlig miniomröstning där främst ditbussade aktivister röstar om vem de vill se som republikanernas presidentkandidat. Tvåa med bara ett par hundra röster färre kom Ron Paul.

Nu säger inte omröstningen så mycket om den allmänna opinionen. Att rösta kostar $30 och kandidaterna betalar ofta sina sympatisörers inträde vilket (lyckligtvis) skiljer det från ett riktigt primärval. De två främsta kandidaterna, Texas-guvernören Rick Perry och tidigare guvernören i Massachussetts Mitt Romney, deltog dessutom inte aktivt. Ändå är det anmärkningsvärt att en person som Michele Bachman kan tas på tillräckligt allvar i det republikanska partiet för att vinna omröstningen.

För den som inte är bekant med Bachman representerar hon Minnesota i representanthuset och säger med regelbundenhet saker som får Jan O Karlsson att framstå som en försiktig tråkmåns.

Hon vill att det ska utredas vilka ledamöter i den amerikanska kongressen som är anti-amerikaner.

Hon har påtalat att det är ett “intressant” samband att utbrott av svininfluensa både den där gången och på 70-talet inträffade under demokratiska presidenter.

Hon anser att införandet könsneutrala äktenskap får allvarligare konsekvenser än något annat som inträffat under de senaste 30 åren.

Hon hävdar att det inte finns en enda studie som talar för att koldioxdidutsläpp kan vara skadligt.

Hon säger att det finns hundratals vetenskapsmän belönade med nobelpriset som tror att världen skapades genom intelligent design.

I omröstningen för någon vecka sedan om att höja skuldtaket röstade hon nej till den partiöverskridande kompromissen, vilket i praktiken betyder att hon anser att USA ska ställa in återbetalningarna av sina lån.

Hon är med andra ord precis den motståndare som Barack Obama behöver för att bli omvalt trots en ekonomi i fritt fall.

Tvåan Ron Paul brukar gå bra i Straw Polls. Han har de mest entusiastiska anhängarna, vilket i de här sammanhangen är viktigare än att ha ett brett stöd bland allmänheten. Ron Paul borde ha en starkare ställning inom partiet i en tid då statliga utgifter blivit den främsta frågan. Han är den enda amerikanska kongressledamot som konsekvent har röstat mot ökade utgifter – även när förslagen slagts av republikanska presidenter och även när det handlar om militära interventioner. I praktiken är dock Ron Paul chanslös eftersom han är en usel kommunikatör. Det budskap som han borde hamra in är att han, till skillnad från sina motkandidater som säger vad som för tillfället är populärt, har arbetat för minskade offentliga utgifter under hela sin politiska bana. Nu flaxar han åt alla håll och använder sina tv-minuter till att prata om inflation och guld som betalningsmedel. I den senaste primärvalsdebatten stod han och resonerade fritt om att det kanske inte gjorde så mycket om Iran utvecklade kärnvapen, vilket knappast är en valvinnare.

Tim Pawlenty som kom på tredjeplats borde vara en stark kandidat. Han har större trovärdighet än Mitt Romney som konservativ kandidat, men utan att som Michele Backmann vara galen. Han har svårt att ta sig fram i mediabruset, men lyckas han med det kommer nog väljarna gilla det de ser. Han framstår som mer begåvad och vältalig än någon annan kandidat, även utan ett manus framför sig. Han ger också intrycke av att vara uppriktig och rakt på sak.

Här hemma ser vi inom Centerpartiet för första gången i svensk politik något som påminner om amerikanska primärvalskampanjer, och det i positiv bemärkelse. Miljöpartiet ställde visserligen upp ett antal kandidater inför valet av språkrör, men vi såg inte några intressanta positioneringar. Det gör vi däremot i centern, på Anna-Karin Hatts initiativ.

SvD Brännpunkt gör hon EMU och frågan om blocköverskridande ansvarstagande till partiinterna valfrågor. Den fråga hon indirekt ställer till Centerpartiets medlemmar är huruvida Centerpartiet ska sträva efter att bli Mini-moderaterna eller om de ska stå fast vid sin position som ett självständigt mittenparti. Det här är något helt annat än det fluff hon skrev på DN-debatt när hon drog i gång sin kampanj för fyra månader sedan.

Om vi som i USA hade haft tuffa politiska reportrar i Sverige som tvingar kandidater att öppet ta ställning till kontroversiella sakfrågor hade Hatt:s approach varit effektiv. Utspelet hade då tvingat motkandidater att berätta vad de tycker om ett svenskt euromedlemskap inom de närmaste 10 åren och om de kan tänka sig uppgörelser över blockgränserna.

Med den partikultur vi har är det svårare än i USA att basera en partiledarkampanj på politiska sakfrågor, men det ska bli kul att se hur IT-ministerns försök faller ut.