Tar Piratpartiet lätt både på sanningen och på barns rättigheter?

Med viss förvåning läser jag i Svenska Dagbladet en debattartikel av Anna Troberg. Artikeln är en replik på ett par partikollegors tankar om ett nytt verktyg som kan användas mot nätmobbning. Verktyget i fråga är polisens nya rätt att begära ut abonnemangsuppgifter för att utreda mindre allvarliga brott. Mindre allvarliga brott – eller brott som inte är “av viss svårhet” som det heter i propositionen – betyder i det här sammanhanget brott som inte förväntas ge fängelse.

Utan att ge mig in i diskussionen om hur lagstiftningen borde väga förmågan till brottsbekämpning mot integritet noterar jag två saker. För det första att Piratpartiet ger en vilseledande bild av verkligheten och för det andra att de tycks ha en väldigt tillåtande attityd till mobbning.

På sin blogg skriver Troberg att Moderaterna lanserar datalagringsdirektivet som en anti-mobbingslag. Detta hade naturligtvis varit en kraftig ändamålsglidning med tanke på att direktivet tillkom som en anti-terrorlag strax efter tågbombningen i Madrid 2004. Men nu är det inte datalagringsdirektivets lagringskrav som mina partikollegor vill använda mot mobbning utan enbart den utökade möjligheten för polisen att få ut abonnemangsuppgifter. Detta ligger helt vid sidan av EU:s datalagringsdirektiv även om det hanterades i samma proposition. Piratpartiet brukar vara ganska noggranna med fakta när de ger sig in i den Internetpolitiska debatten, men tydligen inte den här gången.

Anna Troberg förvränger verkligheten ytterligare när hon i sin SvD-replik skriver att polisen numera helt utan brottsmisstanke kan hämta ut information om enskildas kommunikation. Den lagändring som mina partikollegor hänvisar till ger polisen rätt att vid misstanken om brott – alla typer av brott – begära ut en bredbandsabonnents identitet, men någon rätt att hämta ut uppgifter utan brottsmisstanke ger den inte.

När Anna Troberg sedan sträcker sig bortom sitt partis kärnfrågor och resonerar om mobbning i allmänhet blir det ännu märkligare. Brottslighet som begås av barn mot barn motiverar inte polisingripanden, verkar hon anse. I stället ska vi fokusera på “sociala faktorer” som storleken på skolklasserna och skolpersonalens kvalifikationer. Det här visar att hon – liksom många andra, tyvärr – betraktar brott mot barn som mindre allvarligt än brott mot vuxna. För vem skulle få för sig att ifrågasätta om polisen ska utreda andra typer av brott?