Karl Sigfrid

Den som följer fildelningsdebatten vet säkert att musikbranschens intresseorganisationer genom historien har gjort många försök att stoppa teknisk innovation. Syftet har alltid varit att försvara marknaden mot upplevda hot. På 1920-talet hotade musikradion försäljningen av noter. På 1970- och 80-talet skulle kassetterna radera ut både musik- och tv-branschen. 1998 stämde den amerikanska musikbranschen tillverkare av mp3-spelare, som var ett tekniskt hjälpmedel för kriminella. I dag är det som bekant P2P-nätverken som kommer att sätta stopp för allt kreativt skapande.

Nu har jag, efter ett tips från Mattias på skivbolaget Hybris, tvingats konstatera att listan kan kompletteras med fler exempel. Vad sägs om diskomusiken som dödar dansbanden? Diskoavgift, kan det vara lösningen?

På Hybris blogg finns ett rapportinslag från 1979 som är helt fantastiskt. Debatten ägde rum för 30 år sedan, och vad de säger kunder lika gärna ha kommit från IFPI eller STIM år 2008.

För två år sedan gav Chris Anderson på Wired ut succeboken The Long Tail. Boken lanserade en teori om hur tillgänglighet via nätet och allt mer försumbara lagringskostnader förändrar marknaden för digitala verk. När lagringskapacitet inte längre är en knapp resurs kan digitala skivbutiker sälja all musik som görs, inte bara hitmusiken som står på butikshyllorna. Utbudet blir i stort sett obegränsat, och det finns en efterfrågan på nischprodukter. Smala verk som vart och ett säljer blygsamt utgör tillsammans en enorm marknad som Amazon, Google och iTunes drar nytta av.

Billig lagringskapacitet, i kombination med billig processorkraft och billig bandbredd, spelar en avgörande roll även i Chris Andersons nya bok Free. Free as in free beer, not as in free speech skulle kanske Richard Stallman ha sagt för att förtydliga titeln. Andersons tes är att marginalkostnaden för att lagra och distributera digitala produkter går mot noll, och därmed kommer produkternas marknadsvärde att bli noll. Eller åtminstone så litet att transaktionskostnaden överskrider nyttan av att ta betalt för dem.

Varje sökning kostar Google en liten summa pengar och varje Hotmail-konto kostar Microsoft åtminstone något. Det vore naturligtvis möjligt för både Google och Microsoft att ta betalt för sina tjänster, men även om tjänsterna bara kostade en krona i månaden att använda skulle enorma mängder kunder försvinna. Det är mer rationellt att låta kunderna använda tjänsten gratis och att hitta andra intäktskällor, som annonsering.

När kostnaden för en resurs närmar sig noll har vi ett överflöd och behöver inte ransonera resursen. Transistorerna i en processor är Andersons historiska exempel. När processorkraft var en knapp resurs koncentrerad i händerna på ett fåtal institutioner tvingades programmerare skriva kod som minimerade belastningen på processorn. När resurserna inte längre var begränsade kunde programmerarna slösa processorkraft på grafiska animationer, muspekare och fönster. Därigenom fick vi de moderna gränssnitt som gjorde datorer tillgängliga för en bredare allmänhet, vilket i sin tur möjliggjorde ytterligare innovation. Att prismekanismen faller samman för en produkt betyder att den istället uppstår i nya branscher, som fortfarande styrs av de knappa resursernas logik.

Läs mer av Chris Anderson i Wired, gratis.

Den senaste veckan har det uppdagats att poliser i flera fall har anställts av upphovsrättsindustrin i samband med utredningar. I minst ett fall tycks en polis ha löneförhandlat med antipiratbyrån samtidigt som en polisutredning pågick i ett ärende som rörde just piratkopiering.

Det är naturligtvis inte rimligt att myndighetsutövare tillåts försätta sig i jävssituationer, och därför har jag skickat en fråga till justitieministern:

Poliser som har ansvarat för och genomfört utredningar inför åtal mot bland annat fildelare har enligt uppgifter i tidningar kort efter och i en del fall till och med innan avslutad utredning anställts av målsägaren i fallet. De aktuella fallen rör poliser som gjort utredningar i rättsprocesser som upphovsrättsindustrin inlett mot fildelare. Efter att utredningarna slutförts har poliser tagit anställning hos upphovsrättsindustrin och samtidigt deltagit i rättegång som ”oberoende” utredare.

Till exempel har en av poliserna som haft ansvar för undersökningen av the Pirate Bays servrar numera anställning hos filmbolaget Warner Brothers. Samma polisman ska enligt uppgift ha ansvarat för Pirate Bays anmälan mot upphovsrättsindustrin med anledning av dataintrång och sabotage som de utsatts för. Utredningen lades ner. Upphovsrättsindustrin har alltså i ett antal fall anställt fildelningsutredare på ett sätt som gör att det inte helt kan uteslutas att det rör sig om belöning för utfört arbete.

Enbart misstanken om jäv eller mutor kan påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. I näringslivet är det vanligt förekommande att nyckelpersoner som kan byta jobb till en konkurrerande verksamhet får gå med på att vänta ett antal månader innan ett sådant byte får ske (karantän). Något liknande kanske bör införas för anställda i offentlig sektor?

Med anledning av ovanstående undrar jag vad statsrådet avser vidta för åtgärder för att personer i myndighetsutövande ställning inte försätter sig i situationer som kan innebära jäv och därmed kränka den åtalades rättighet att få en rättvis prövning?

PS. Justitiedepartementet har svarat på min tidigare fråga om utlämnande av personuppgifter till privata intressen. Eftersom det inte framkom något nytt har jag inte kommenterat svaret. DS.

I onsdags anordnade centerpartiets riksdagsgrupp med Annie Johansson i spetsen ett seminarium om upphovsrätten år 2030. Tanken var alltså att lyfta blicken från dagens integritetskränkande lagförslag för att istället reflektera över vilka långsiktiga reformer av upphovsrätten som vi kan ha framför oss. Även om några av deltagarna höll sig till det dagsaktuella var det ett lyckat seminarium där vi fick ta del av tankar som sällan lyfts i mediedebatten. Framförallt Nicklas Lundblad, som är Europeisk policychef på Google, förde fram flera tänkvärda förslag om hur internationella upphovsrättskonventioner kan kompletteras för att minska kostnaden för innovation. STIM och antipiratbyrån framstod som nöjda med den nuvarande ordningen medan upphovsrättsjuristen Monique Wadsted ville bygga ut upphovsrättsbyråkratin ytterligare.

När vi i publiken fick komma in i debatten försökte jag lyfta frågan om att formalisera upphovsrätten genom ett registreringskrav, en fråga som drivs av framför allt den amerikanske juridikprofessorn Lawrence Lessig. Så fungerade systemet tidigare i USA. Sedan upphovsrättsskyddet började uppstå med automatik har kostnaden för innovation ökat genom att det ofta är svårt att lokalisera upphovsrättsinnehavaren till verk som ligger till grund för nytt skapande. Även för bibliotek och andra arkiverande institutioner medför den automatiska upphovsrätten administrativa kostnader. Monique Wadsteds svar var att när hennes klienter ville använda material av okänt ursprung så fick de helt enkelt bestämma sig för om de ville ta risken för att upphovsmannen ger sig tillkänna i efterhand. Det är knappast en tillfredsställande ordning. Dels innebär det att potentiellt användbara verk blir liggande till ingen nytta och dels innebär det att innovatörer tvingas agera i en osäker juridisk miljö. Nicklas Lundblad pekade på Creative Commons-rörelsen som erbjuder lösningar för den som vill befria sitt verk från upphovsrättsbyråkratin, men eftersom detta kräver en aktiv insats kommer genomslaget sannolikt att bli begränsat.

Den ofta diskuterade frågan om upphovsrättens relation till äganderätten kom naturligtvis upp. Ett problem är att de som säger att kreatörer har rätt till sin immateriella egendom sällan har en klar syn på vad ägande är. Däribland Dick Erixon, vars nisch annars tycks vara att hylla Bushregimens krig mot rättssäkerheten. Erixon blev upprörd när jag påpekade att upphovsrätten var ett monopol. Lite märkligt kan man tycka för detta faktum är okontroversiellt. Att upphovsrätten inte är detsamma som äganderätt är även det okontroversiellt i seriösa kretsar, även om upphovsrättslobbyn gärna jämställer kopiering med stöld i sina reklamfilmer.

Men Erixon tycker att det är obehagligt att få sin förenklade världsbild rubbad, och i sin upphetsning hittar han på ståndpunkter att tillskriva fildelningsvänliga marknadsliberaler. Bland annat påstår han att en moderat riksdagsman – förmodligen syftar han på mig – ansåg att allt immateriellt skapande skulle vara allmänt tillgängligt. Det har jag aldrig hävdat, och skulle heller aldrig hävda. Den som skapar har naturligtvis all rätt att inte tillgängliggöra sitt verk. Om upphovsmannen ändå väljer att låta allmänheten ta del av verket genom exempelvis radio och någon väljer att spela in sändningen så är det en annan sak. Som en bekant uttryckte det: ”Du kan inte både sälja kakan och ha den kvar.” Med dagens teknik är detta en marknadsförutsättning som kreatörer får leva med. Informationsflöden kan inte kontrolleras.

Erixon avslutar med att han är jordnära och inte gillar intellektuella resonemang. Sedan framför han den jordnära ståndpunkten att kreatörer har rätt att tjäna pengar på sitt arbete. Precis som andra yrkesgrupper kan tilläggas. Så är det naturligtvis, om rätten att tjäna pengar tolkas som friheten att bedriva sin verksamhet och ta betalt. Däremot finns det ingen rätt till betalande kunder, vare sig för artister eller för IT-konsulter. Motsvarande villkor gäller inom politiken. Det är en rättighet att kandidera, men det är ingen rättighet att bli vald.

Den naturliga invändningen mot ovanstående resonemang är att visserligen har konsumenten rätt att inte köpa musik från en viss artist, men om du väljer att konsumera musiken ska du betala. Precis som du ska betala IT-konsulten som installerar en server.

Varför har du då en skyldighet att betala? IT-konsulten betalar du för att ni har en överenskommelse. Någon överenskommelse finns dock inte mellan den enskilde konsumenten och dem vars material finns tillgängligt via radio, tv och fildelningsnätverk. Man kan hävda att lagstiftningen är ett samhällskontrakt, men det är inget argument mot att liberalisera lagarna.

Är det då inte, oavsett eventuella avtal, omoraliskt att dra nytta av andras arbete utan att betala? Free riding kallas beteendet inom nationalekonomin. Ett exempel på free rider-beteende kan vara att gå till en butik som har lockpriser på en viss produkt och köpa enbart den produkten. Om alla gjorde så skulle lockpriserna inte finnas, eftersom syftet är att attrahera kunder som sedan köper andra varor till fullt pris. På marknaden för e-mailtjänster finns det enorma mängder free riders. För att e-mailtjänster som hotmail och Yahoo mail ska vara lönsamma måste en andel av kunderna skaffa sig premium-konton som kostar pengar eller åtminstone klicka på annonserna. De allra flesta gör dock inget av detta, utan använder tjänsten utan någon form av återbetalning (Låt oss bortse från att du kan anses betalar bara genom att se reklamskyltarna och koncentrera oss på principen.) Ytterligare ett free rider-beteende är att gå med kompisar till en bar och beställa enbart ett glas vatten. Det kostar baren pengar att du fyller en plats som någon annan kunde ha suttit på, men baren tar inte hyra, utan utgår från att en tillräckligt stor andel av kunderna köper något att dricka. Ett free rider-beteende inom musikbranschen är att stå och lyssna på en gatumusikant utan att ge honom eller henne några pengar.

En ofta föreslagen affärsmodell för musiker, som är oberoende av kopieringsförbud, är att sprida inspelad musiken gratis och sedan tjäna pengar på den växande live-marknaden. (Nej, detta drabbar inte låtskrivare. Med en kommersiell upphovsrätt måste artisterna betala för den musik de använder.) Eftersom den inspelade musiken i sig ger lyssnarna ett mervärde som inte prissätts blir det frågan om en positiv externalitet. Den relevanta frågan blir alltså hur stor en positiv externalitet ska tillåtas vara, vilket kom fram tydligt i en diskussion som jag hade med vänsterpartisten Micke von Knorring. Ska vi acceptera att en artist som försörjer sig på live-spelningar och avtal med företag skapar en biprodukt -inspelad musik – som ibland är värd mer än den produkt som prissätts och säljs?

I första hand är det upp till marknadens aktörer att hitta affärsmodeller som omvandlar värden för konsumenter till intäkter. Annonsering är den mest uppenbara och på internet vanligast förekommande modellen för att göra icke-betalande användare till en ekonomisk tillgång. De som annars skulle vara renodlade free riders hos hotmail ger intäkter genom att titta på annonser. Denna modell är direkt tillämpbar för de flesta typer av immateriella verk.

I vissa fall får producenter acceptera free riders som enbart köper lockprodukter, dricker vatten på en bar eller lyssnar på en gatumusiker utan att skänka en slant. Den enda skillnaden mellan detta och gratis fildelning är att upphovsrättsindustrierna tidigare hade kontroll över distributionen och ännu inte har vant sig vid att den inspelade musiken går från att vara en prissatt produkt till att bli en biprodukt som kan nyttjas både av betalande kunder och av free riders.

Vänsterpartisten Mikael von Knorring skriver att immateriell produktion inte är som att fabricera brödrostar. Medan varje ny brödrost kostar pengar är det i stort sett gratis att mångfaldiga en film eller ett musikaliskt verk. Av detta följer, enligt Knorring, att immateriella verk ska släppas fria och att kulturen ska finansieras med skattemedel.

Knorring har har skrivit ett antal uppmärksammade motioner om informationsproduktion till vänsterpartiets kongress, och motionerna har tagits väl emot av partistyrelsen. Motionerna argumenterar för att vänsterpartiet ska ta ställning för fri icke-kommersiell kopieringsrätt, för fri programvara, mot DRM och mot mjukvarupatent. Knorring vill dessutom att vänsterpartiet byter fot i frågan om bredbandsskatt och tar avstånd från en sådan. Istället ska kulturen ska finansieras genom generella skattehöjningar.

Representanter för piratpartiet har uttryckt stor entusiasm för Knorrings förslag. Det är något svårbegripligt, för Knorring gör precis samma analys som den stelbenta upphovsrättslobbyn: Utan den kontroll över kopieringen som upphovsrätten ger faller marknadsekonomin ihop, och staten måste ta över ansvaret för att försörja kulturarbetare.

Skillnaden mellan von Knorring och upphovsrättslobbyn är inte att de bedömer utvecklingen på olika sätt. Skillnaden är att medan upphovsrättslobbyn varnar för marknadsekonomins kollaps välkomnar Knorring densamma, och ser fram emot att ersätta marknaden med ett statligt ersättningssystem. Biblioteken står som förebild. Kulturarbetaren skapar, konsumenten har gratis tillgång och skattebetalarna tar notan.

En bieffekt av biblioteksmodellen blir att staten bestämmer vilka som ska ha betalt, hur mycket betalt de ska ha och vilken kulturproduktion som ska gynnas. Det är knappast en modell som uppmuntrar självständigt skapande. I teorin går det kanske att bygga ett system som simulerar marknaden, men i praktiken skulle de politiker och tjänstemän som administrerar betalningarna använda sin makt till att styra kulturskapandet.

Knorrings agument för fri tillgång till immateriella verk är delvis korrekt. I hans exempel med brödrostarna kostar varje brödrost tio arbetstimmar att producera. Prismekanismen gör att utbudet anpassas till efterfrågan. Om priset sätts under marknadspriset blir efterfrågan större än utbudet, och den som vill ha en brödrost får ställa sig i kö. Om priset sätts till noll tillverkas inga brödrostar, annat än någon enstaka för eget bruk.

För redan existerande immateriella verk är marginalkostnaden för att framställa nya exemplar noll, och därför är noll också det pris som ger störst samhällsnytta. För att det ska skapas ny kultur behövs drivkrafter, men det krävs inga ekonomiska drivkrafter för att uppmuntra arbete som redan är utfört. Milton Friedman lär på detta tema ha sagt att det är hål i huvudet att förlänga upphovsrätten för redan existerande verk. När verket väl finns är det tillgängligheten som är intressant. Större tillgänglighet ger konsumenterna bättre möjligheter att ta del av verket samtidigt som andra kreatörer till lägre kostnad och med mindre byråkratiskt krångel kan använda verket i skapandet av nya verk.

Ovanstående gäller alltså för redan existerande verk. För att det ska skapas nya verk är det däremot viktigt med ekonomiska drivkrafter som komplement till mer personliga drivkrafter. Eftersom Knorring inte ser en fri marknad för kreativt skapande som möjlig i IT-samhället måste staten i hans ögon tillhandahålla dessa ekonomiska drivkrafter i form av skattefinansierad ersättning till kreatörer.

Som marknadsliberal hade jag oroat mig för den utveckling som både Knorring och upphovsrättslobbyn förutspår, om jag hade trott att analysen var riktig. Nu är den lyckligtvis inte det. Marknaden är redan på god väg att anpassa sig till en verklighet där upphovsmän inte kan kontrollera hur deras verk sprids. Så tyvärr, Knorring. Den kriminaliserade fildelningen är inte startskottet för det socialistiska samhället.

När Knorring säger att ”högern kan ta sina brödrostfabriker och lägga sig på historiens hatthylla” kanske han med ”höger” syftar på de konservativa krafter inom alla partier som värnar rådande affärsmodeller. I så fall är han inte helt fel ute. Det finns visserligen ingenting som tyder på att klassisk exemplarförsäljning av bilar, datorer eller för den delen brödrostar kommer att försvinna, men immateriella verk blir svårsålda när informationen flödar fritt.

Att affärsmodeller omprövas betyder inte att marknadsekonomin som sådan förändras i någon större utsträckning. Grunden för informationssamhällets marknadsekonomi är inte upphovsrätten eller de affärsmodeller som baserar sig på den. Grunden för marknadsekonomin är innovatörernas frihet, konkurrensen och den spontana ordning som uppstår när var och en får pröva sina idéer.

Öppna affärsmodeller förutspås växa på mjukvarumarknaden medan brödrostmodellen är på tillbakagång. Öppen källkod, eller fri programvara som det kallas i motionen till vänsterkongressen, har länge funnits både som ett ideellt fenomen och som en kommersiell affärsidé. Det fria databassystemet MySQL är ett exempel på det senare. Inom upplevelseindustrin ser vi ett växande antal kommersiella gratistjänser växa fram. Youtube och Yahoo Launchcast är bara två exempel. Inom dataspelsindustrin visar World of Warcraft och andra onlinespel att spelföretag kan tjäna mer pengar på prenumerationstjänster än på exemplarförsäljning av spel. En fördel som kommer alla berörda branscher till del är de väsentligt lägre distributionskostnaderna.

Betyder då detta – nya och framtida affärsmodeller i kombination med lägre kostnader – att ingen som skapar kultur kommer att få problem? Naturligtvis inte. Precis som i andra utvecklingsfaser kommer somliga att tjäna massor av pengar medan andra tvingas lägga ned sin verksamhet. Så fungerar en marknadsekonomi till skillnad från en biblioteksekonomi – eller planekonomi som det vanligen kallas.

Som många redan har berättat vann Christofer Fjellner i går över Frankrike med 314 röster mot 297. Frågan gällde huruvida det ska anses proportionerligt att stänga av fildelare från internet. Det tycker Nicolas Sarkozys Frankrike, men alltså inte en majoritet av Europaparlamentarikerna.

Nyhetsbrevet Realtids artikel om Europaparlamentets beslut domineras av en intervju med socialdemokraternas talesperson i fildelningsfrågan. Hon heter Eva-Lena Jansson och brukar enligt sin blogg läsa tidningens horoskopsida. Det senaste horoskopet måste ha varit otydligt, för hon vet inte riktigt vad som ska tycka om det föreslagna franska internetförbudet. Man kan ju i alla fall sänka uppkopplingshastigheten, resonerar hon. Då kan inte användaren ta del av information i videoformat, vilket ligger väl i linje med den tidigare socialdemokratiska idén om att förbjuda parabolantenner.

Eva-Lena Jansson resonerar sedan vidare kring frågan om vad som är en lämpligt straff för den som fildelar:

“– Det vet inte jag. I dag är det böter. Vi får titta på hur ser det ut när du stjäl saker – snatteri, rån, grovt rån och så vidare. Man måste hitta någon form av skala. Branschen hävdar att det är för låg straffskala i Sverige. Vi har inte sett någon utredning på det. Du har ju olika straff som innebär en inskränkning i människors frihet. Fängelse, fotboja och så vidare.”

Fotboja för fildelare är onekligen ett innovativt grepp. Det ska hon ha några stilpoäng för. Sedan var det dock slut på idéerna:

Är du för eller emot sänkt hastighet?
– Det här handlar om vad vi ska göra i vårt parti.

Var står du själv som riksdagsledamot?
– Jag är ambivalent. Jag vet inte vad det leder till.

Följande fråga om integritetsskyddet i den kommande fildelningspropositionen har jag ställt till justitieministern. Svaret kommer någon gång under nästa vecka:

I juli 2007 presenterades utredningsförslaget Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (Ds 2007:19). Utredningen innehöll bland annat ett förslag om att försvaga integritetsskyddet på Internet genom en möjlighet för upphovsrättshavare att via domstol begära ut identiteten på Internetabonnenter. I januari 2008 meddelade EG-domstolen att medlemsländerna med hänsyn till skyddet för enskildas personuppgifter kan avstå från att ge upphovsrättshavarna denna möjlighet.

Fredag den 14 mars 2008 uttalade justitieministern och kulturministern att regeringen trots EG-domstolens beslut avser att ge privata upphovsmannaorganisationer rätten att begära ut integritetskänsliga uppgifter om enskilda. I anslutning till detta förklarade justitieministern att uppgifter bara ska kunna lämnas ut om allvarliga lagöverträdelser har ägt rum, och att målet inte är att komma åt enskilda fildelare. Statsministern sade att enbart de som tillgängliggör material i stor skala ska kunna få sina personuppgifter utlämnade.

I utredningsförslaget från juli 2007 (Ds 2007:19) finns ingen begränsning av vilka upphovsrättsintrång som ger upphovsrättshavaren rätt att begära ut känslig information, vilket skulle innebära att staten i samband med just upphovsrättsbrott frångår de normala kraven på proportionalitet som annars gäller när integritetsintressen vägs mot intresset av information.

Hur avser justitieministern att förverkliga löftet om att endast den som i stor skala tillgängliggör upphovsrättsskyddat material kan få sina personuppgifter utlämnade till upphovsrättshavare?

Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill att fildelare i hela EU ska stängas av från internet. Idén håller redan på att genomdrivas i Frankrike, och är enligt Sarkozy ett steg mot att skapa “ett civiliserat internet” där operatörerna bevakar sina kunder.

Nyligen sa den svenska regeringen nej till att genomföra den franska modellen i och med att Renforsutredningen kastades i papperskorgen. Men om Frankrike får som de vill kan Sverige tvingas att genomföra detta mot regeringens och riksdagens vilja. Därför är det av stor betydelse att min partikollega Christofer Fjellner nu har lagt ett förslag som ska stoppa Sarkozys internetförbud och bevara fildelarnas integritet på nätet. Fjellner föreslår att Europaparlamentet ska värna medborgarnas tillgång till internet och ta avstånd från förslag om att stänga av fildelare.

Att Sverige står upp för sin IT-vänliga befolkning är bra, och det är naturligtvis särskilt kul att det är min egen partikollega som går i spetsen. Fjellners förslag är inte ett ställningstagande för eller mot fildelningen som sådan, men det är ett ställningstagande för att upphovsrätten inte kan motivera vilka ingrepp som helst i medborgarnas frihet och integritet. Om EU-etablissemanget tar till sig Fjellners insikt slipper vi åtminstone de värsta avarterna i upphovsrättsindustrins förslagskatalog.

Vad Christofer Fjellner har gjort rent formellt är föreslå ett tillägg till den så kallade Bono-rapporten. Företrädare för samtliga svenska allianspartier har undertecknat tillägget, som lyder:

“Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erkänna att Internet erbjuder en bred plattform för kulturyttringar samt tillgång till kunskaper och demokratiskt deltagande i utövandet av Europas skaparkraft och sammanför generationerna genom informationssamhället. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att avhålla sig från sådana åtgärder såsom avstängning av tillträdet till Internet, eftersom de strider mot de medborgerliga friheterna och de mänskliga rättigheterna och principerna om rimliga proportioner, effektivitet och avskräckande verkan.”

Europaparlamentet röstar om förslaget den 9 april, det vill säga nu på onsdag. Beslutet är inte juridiskt bindande, men har stor betydelse som referens inför framtida ställningstaganden.

I dag anordnade riksdagens närings- och kulturutskott en hearing om “upphovsrätten på internet”. Rubriken är något märklig eftersom ingen föreslår att upphovsrätten på internet ska se ut på ett annat sätt än vad upphovsrätten gör i andra sammanhang.

Hearingen har blivit kritiserad för att enbart ge utrymme åt upphovsrättslobbyn medan fildelarna inte får komma till tals. Även om kritiken är berättigad så fanns det ljuspunkter. Förutom en saklig och bra inledning av Daniel Westman fick Martin Thörnkvist från The Swedish Model möjlighet att representera de artister som välkomnar fri fildelning. De har visat sig vara många. Enligt Sydsvenska Dagbladet vill två av fem musikartister att den i dag olagliga fildelningen ska avkriminaliseras. IFPI kan naturligtvis inte acceptera detta faktum, utan hävdar att artisterna inte förstår vad de själva säger. Samma strategi tog filmbutiken film2home till på riksdagens hearing när de skulle förklara hur filmkonsumenter resonerar. Konsumenterna förstår inte, påstod film2home, att filmskapande medför en kostnad utöver kostnaden för att trycka dvd-skivan. Med den synen på kundernas intellektuella förmåga är det kanske inte så märkligt att film2home har problem.

Till stora delar var diskussionen den vanliga. Upphovsrättslobbyisterna, som fyllde större delen av riksdagens förstakammarsal, hävdade att de bara kan utveckla marknaden om de får ny lagstiftning för att mer effektivt kunna jaga fildelare. Inte heller denna gång förklarade de logiken i detta. Menar de att de inte är intresserade av att sälja mer produkter så länge fildelningen fortgår? Tyvärr har de lyckats övertyga många politiker om att hårdare fildelningslagar och minskad integritet skulle stimulera utvecklingen av legala alternativ, trots att det är precis tvärtom. Stoppad fildelning skulle innebära att förändringstrycket upphör.

Mest intressant i debatten om affärsmodeller var The Swedish Models konstaterande att fildelningen har förändrat människors medievanor. I dag handlar det inte om att köpa enstaka verk, utan om att ladda hem stora mängder material. Att gå tillbaka från överflödsparadigmet till det gamla lågkonsumtionsparadigmet är inget alternativ. En marknad som ska konkurrera med illegal fildelning – för fildelningen kommer inte att upphöra med nya lagar – måste simulera fildelarnas verkliga beteenden.

En centerpartistisk riksdagsledamot tog upp frågan om de föreslagna lagarnas förväntade effektivitet. Experternas svar var att vi inte bör ha för höga förväntningar. Ingen ur upphovsrättslobbyn invände mot detta. Det ger en fingervisning om vad deras verkliga affärsidé är. Inte att driva igenom effektiva åtgärder mot illegal fildelning, för alla som är insatta i debatten vet att detta inte går att åstadkomma med rimliga medel. Affärsidén tycks snarare vara att övertyga uppdragsgivarna – skivbolag, filmproducenter och dataspelsföretag – om att kampen mot tekniken kan vinnas. Och så länge uppdragsgivarna är hoppfulla får lobbyisterna behålla jobbet.