Josef, har det någon betydelse i sammanhanget på vilket sätt vi delar in kultur i olika konstformer? Om vi istället för “konstformer” använder den mer generella termen produkttyp så finns det inom många branscher exempel på att företag tvingas förse människor med en typ av produkt gratis för att kunna tjäna pengar på en annan produkttyp.

Som ofta påpekas kan en affärsmodell för artister kan vara att sprida inspelad musik gratis och tjäna pengarna på exempelvis live-spelningar. Vad du då påpekar är att live-musik och inspelad musik är två olika konstformer, och jag tolkar påpekandet som att du menar att musiker ska kunna tjäna pengar på båda dessa konstformer var för sig.

Låt oss då vända på affärsmodellen och anta att en musiker spelar på gatan och sedan tjänar pengar på att sälja skivor till lyssnare som gillar musiken. Då gäller samma förhållande, nämligen att srtisten i fråga kan ta betalt för en konstform (inspelad musik) men utövar en annan konstform (live-spelning på gatan) utan att få ersättning. Vi kan anta att många av dem som lyssnar på live-spelningen vare sig skänker en slant eller köper skivan. Är det omoraliskt?

Videoinspelning från “Upphovsrätten 2030″ finns nu även att se live på;
http://dennisstartrek.blip.tv/

Björn Felten skriver:
Det enda våra lagstiftare lyckas åstadkomma i dagens läge, när de löper i den USA-baserade mediamaffians ledband och skapar allt hårdare lagar som skall försäkra bolagens fortsatta miljardvinster, är att det blir allt svårare för nya kulturskapare att göra vad deras kollegor har gjort ända sedan Hedenhös, nämligen att förvalta, förädla, förbättra, vidareutveckla föregångarnas bidrag till mänsklighetens mångtusenåriga kulturarv.

Att Björn Felten uttalar sig om nya “kulturskapare” och deras bidrag till ett “mångtusenårigt kulturav” är direkt pinsamt. Du kan lika gärna vända på problemet och exempelvis diskutera frågor som fragmentering av kulturyttringar, nedladdningen som ett steg i kommersialiseringen av kulturen och de inom denna sektor växande ekonomiska problem för oss småföretagare.

Däremot är det för länge sedan dags att montera ner kopieringsrätten (copyright), som så gärna förväxlas med upphovsrätten av alla parasitorganisationer som bara vill suga blodet ur alla kreatörer.

Alla kulturskapare vet (eller borde i alla fall veta) att de inte helt plötsligt spricker ut som vårblomster ifrån ingenting. Allt de skapar baserar sig på tidigare skapande.

Det enda våra lagstiftare lyckas åstadkomma i dagens läge, när de löper i den USA-baserade mediamaffians ledband och skapar allt hårdare lagar som skall försäkra bolagens fortsatta miljardvinster, är att det blir allt svårare för nya kulturskapare att göra vad deras kollegor har gjort ända sedan Hedenhös, nämligen att förvalta, förädla, förbättra, vidareutveckla föregångarnas bidrag till mänsklighetens mångtusenåriga kulturarv.

Jag instämmer i att den ideella upphovsrätten gärna kan fortsätta att vara automatisk.

Dagens ideella upphovsrätt tycks inte heller stå i konflikt med vare sig den tekniska utvecklingen eller det allmänna rättsmedvetandet. Nicklas Lundblad nämnde på seminariet att en överväldigande majoritet är mot plagiat, dvs att säga sig vara upphovsman till ett verk som skapats av någon annan.

Angående ett registreringskrav tycker jag att tanken är intressant, även om jag kanske inte tycker att det är bäst eller nödvändigt om man ser till att kort skyddstiden till några år. Men det tål att diskuteras, absolut!

Dock vill jag påpeka att det är viktigt att det är den kommersiella ensamrätten som i sådana fall skall vara registreringskrav för att få. De ideella rättigheterna som att bli erkänd som upphovsman av sitt verk är något som man skall få automatiskt i och med att verket skapas. Enligt min ödmjuka uppfattning i alla fall. :-)

Du kan inte både sälja kakan och ha den kvar. Med dagens teknik är detta en marknadsförutsättning som kreatörer får leva med. Informationsflöden kan inte kontrolleras.

Här någonstans börjar du komma ned till pudelns kärna. Man kan inte behålla en hemlighet samtidigt som man publicerar den. Om hemligheter brukar man ju säga: Om fler än en känner till den, så är det oftast en för mycket. Publicerar man då något till massorna, då kan man inte längre förvänta sig att informationen inte får en vidare spridning, i synnerhet inte i en värld där kostnaden för informationsspridning närmar sig noll.

Skall vi då störa marknaden och artificiellt påföra en kostnad för att begränsa informationsspridningen? Det tycker jag låter misstänkt likt de tankegångar som inte gillade Gutenbergs tryckpress. Ett strålande exempel på hur man utvecklingsmässigt skjuter sig i foten. Information har defenitivt ett högt värde, och dess värde för samhället och utvecklingen ökar ju mer fri och lättrörlig och lättillgänglig den är. Motsatsen hittar vi på medeltiden före tryckpressen när kunskap var dyrt, svårt att sprida, och därmed koncentrerad till de ytterligt få.

Följande fråga tycker jag är tänkvärd och ställer saken på sin spets:
Skall staten regelmässigt göra intrång i medborgares privata kommunikation för att kontrollera att inte redan publicerad information kommuniceras?