Karl Sigfrid

I dag skriver bland annat DN att George W Bush har spenderat motsvarande 6,6 biljoner kronor på sina krig i Irak och Afghanistan.

Även om siffrorna är exceptionella är det inte särskilt förvånande att en republikansk president ökar de militära utgifterna. Desto mer förvånande är det att Bush – som år 2000 gick till val som marknadsliberal – har ökat statens utgifter inom i stort sett alla områden.

Redan för fem år sedan konstaterade Cato Institute att Bush påminner mer om Jimmy Carter än om Ronald Reagan. Vill republikanerna åter attrahera frihetsvänner måste de göra upp med den neokonservativa big government-ideologi som tagit över i takt med att partiet växt samman med staten.

På Newsmill har jag skrivit ett par rader om det socialdemokratiska alternativet till alliansens internetpolitik, baserat på en tidigare bloggpost om spelutredningen.

UNT rapporterar att den moderata fullmäktigeledamoten Kristian Persson från Tobo hoppar av sina uppdrag och lämnar partiet, i protest mot FRA och IPRED. Det är tråkigt. Min erfarenhet är att de som påverkar är de som stannar kvar och fortsätter att opinionsbilda.

Trycket från dem som vill bevara det öppna nätet har resulterat i en rad beslut som går i rätt riktning. Dessa försvinner ofta i mediabruset. Några exempel är:

- Renforsutredningen skrotades. Därmed sa regeringen nej till Thomas Bodströms utredningsföreslag om att internetleverantörer ska övervaka, varna och stänga av abonnenter.

- Den moderata Europaparlamentarikern Christofer Fjellner har fått Europaparlamentet att säga nej till avstängning av internetanvändare som misstänks för olovlig fildelning.

- Sverige lyckades i ministerrådets version av Telekompaketet rensa bort de formuleringar som kunde ha gett internetleverantörer ansvaret för kundernas kommunikation.

- Anders Borg har slagit fast att spelutredningens planer på censur av webbplatser är oproportionerliga. Socialdemokraterna har förklarat att med dem vid makten skulle censuren förverkligas.

Det råder inga tvivel om att vi har fler utmaningar framför oss. Wired rapporterar att Recording Industry Association of America(RIAA) byter strategi i kampen mot fildelningen. Istället för att stämma enskilda – de har i USA hunnit med 30 000 internetanvändare – vill de lägga ytterligare förpliktelser på internetleverantörerna enligt fransk ”graduated response”-modell.

RIAA:s plan är att skicka listor till internetleverantörerna med IP-adresser som misstänks ha använts för olovlig fildelning. Internetleverantörerna, som kan koppla IP-numren till abonnenter, ska sedan skicka varningsbrev. Vid upprepad fildelning ska abonnenter stängas av. Ingenstans i processen tycks en domstol vara inblandad. I stället vill RIAA låta internetanvändare överklaga ett avstängningsbeslut i ”en administrativ procedur”, där RIAA sannolikt själva ska agera domare.

RIAA:s talesperson Cara Duckworth förklarar att människor kommer att förändra sitt beteende på internet när de vet att de är övervakade. Mycket talar för att det stämmer. I Tyskland undviker människor känsliga telefonsamtal när de vet att teletrafikdata lagras.

Upphovsrättsindusrins plan B är att övertyga Obama om att internetanvändares kommunikation måste filtreras. Själv säger Obama att amerikanska staten nu ska förlita sig på vetenskap och på fakta som inte färgats av ideologi. Innebär det att den inkommande administrationen till skillnad från tidigare administrationer tar del av de studier från Harvard och KTH som ifrågasätter fildelningens negativa effekter för kulturen?

Lakes Lakonismer Henrik Alexandersson Scaber Nestor Mikaels blogg

Sedan i våras har EU tillsammans med USA, Kanada, Schweiz och Japan förhandlat om ett nytt antipirat-avtal, det så kallade ACTA-avtalet. Processen präglas av extrem slutenhet, och trots att förhandlingarna kan resultera i nya, hårda lagar mot fildelning i Sverige är det omöjligt för media och för allmänheten att diskutera de förslag som mejslas fram. Protesterna från organisationer och IT-företag som Google har ignorerats av EU. Sverige måste nu säga ifrån och kräva att EU-kommissionen öppet redovisar vilka nya fildelningslagar de förhandlar fram.

Hemlig information som påstås ha läckt ut från ACTA-förhandlingarna har startat spekulationer om vad initiativtagarna till avtalet vill uppnå. Kanadensiska tidningar har skrivit att internetoperatörer kan tvingas delge information om sina kunder till upphovsrättsinnehavare, vilket är en kraftig urholkning av integritetsskyddet. Avtalet kan även kriminalisera den som underlättar upphovsrättsbrott, till exempel genom att utveckla effektiva kopieringsverktyg. Ett sådant regelverk skulle lägga sig som en våt filt över den tekniska innovationen och drabba den svenska IT-sektorn särskilt hård. Mest uppseendeväckande är uppgifterna om att tullen ska få genomsöka resenärers mp3-spelare och bärbara datorer i jakten efter olovligt kopierat material. Om detta stämmer är det ytterligare ett exempel på hur politikernas kamp mot fildelningen resulterar i en allt mer omfattande kontrollstat.

Vilka farhågor som saknar grund och vilka som ska tas på allvar vet vi inte, och det är ett resultat av hemlighetsmakeriet. Vare sig allmänhet eller folkvalda representanter vet vad statstjänstemän och lobbyister kommer överens om i sina slutna rum. Att allmänheten inte får granska ett avtal som kan förändra lagen är ett avsteg från den öppenhet som vi svenskar är vana vid i lagstiftningsprocesser.

Ur ett demokratiskt perspektiv är de slutna ACTA-förhandlingarna oacceptabla. Sveriges talan förs av EU-kommissionen som i tysthet fick sitt förhandlingsmandat på ett ministermöte för jordbruks- och fiskefrågor. EU-ländernas ståndpunkter samordnas i den så kallade 133-kommittén, som inte heller den kan granskas av medborgare och journalister. Den enskilde väljaren vet alltså inte vad regeringen säger och har ingen att ställa till svars.

I ett öppet IT-samhälle som Sverige är situationen bekymmersam på mer än ett sätt. För det första kan ACTA bli ytterligare ett steg mot ökad statlig kontroll av medborgarna. För det andra sätter den slutna processen normala demokratiska spelregler ur spel. Sverige måste förklara för EU-etablissemanget att vi inte accepterar det som nu sker, och att vi inte kommer att ansluta oss till en konvention som framarbetas på det här sättet.

Publicerad i Expressen den 17 dec

I går kväll sa Anders Borg på en presskonferens att blockering av webbplatser är en “lite väl långtgående” åtgärd, och ifrågasatte om åtgärden står i proportion till ambitionen att bekämpa spelrelaterade problem.

Därmed får det nog betraktas som klart att den föreslagna webbfiltreringen inte blir av.

Vi får se om socialdemokraterna motionerar om att införa filtreringen i enlighet med sina uttalanden.

Med anledning av den diskussion vi för om enskilda riksdagsledamöters förhållande till partilinjen vore det intressant att höra vad de mer kritiska rösterna tycker om följande scenario:

Alliansen säger nej till blockering av webbplatser. Vänsterblocket säger ja. Fyra stycken kristdemokrater, som gått till val bland annat på att bekämpa spelande på utländska webbplatser, vill följa sitt samvete och rösta för blockering.

Detta är, som ni förstår, inte nödvändigtvis en korrekt beskrivning av verkligheten. Men det är inte heller helt osannolikt att det finns alliansledamöter som skulle vilja filtrera nätet, och som skulle kunna få sin vilja igenom tillsammans med oppositionen.

Ska dessa i så fall uppmanas att följa sitt samvete i kammaren?

I går kom regeringens utredning “En framtida spelreglering”. Som bland annat Henrik Alexandersson, Annie Johansson och Tomas Tobé noterat föreslår utredningen att utländska webbplater för spel ska censureras. Utredningens motivering är att utländska spel på nätet inte bör få konkurrera med spel som följer det svenska regelverket. Motiveringen är märklig med tanke på att all gränsöverskridande handel innebär konkurrens mellan företag som lyder under olika nationella regleringar. Därmed konkurrerar även politiska regelverk med varandra på den globala marknaden, vilket ger en drivkraft för välbehövliga avregleringar.

Men den ekonomiska aspekten av internetcensuren är naturligtvis inte det väsentliga. Det väsentliga är censuren som sådan. 2006 års lotteriutredning tog även den ställning till frågan om blockering av spelwebbplatser och kom fram till att åtgärden var alltför repressiv. Lotteriutredningen konstaterade till exempel att många internetleverantörer filtrerar bort webbplatser som finns på polisens barnporrlista, men att internetleverantörerna inte är skyldiga enligt lag att filtrera.

En lagstiftning som tvingar internetleverantörer att blockera webbplatser med spel skulle bli den första av sitt slag. I praktiken skulle den inte bara förhindra spelande utan även blockera nätforum och annan information som kan hittas på samma webbplats.

“Slutligen finns det en risk att även legitim trafik över Internet kommer att förhindras genom ett förbud av ifrågavarande slag. Utredningen fäster stor vikt vid att ett förbud av detta slag inte har införts i fråga om annan trafik över Internet. Det finns ingen skyldighet för Internetleverantörerna att blockera för trafik till hemsidor med illegalt innehåll, t.ex. sådana som innehåller barnpornografiska bilder. Att överväga en sådan skyldighet när det gäller utländska spelsidor skulle därför kräva mycket starka skäl.”
(Lotteriutredningen, s 293)

Lotteriutredningens slutsats för två år sedan var tydlig:

“Mot bakgrund av det anförda finner utredningen inte heller att ett förbud som riktar sig mot förmedlingstjänster av detta slag kan anses vara proportionerligt i förhållande till förbudets syfte.[...] Ekonomiska hänsyn kan slutligen överhuvudtaget inte motivera en sådan åtgärd.”
(Lotteriutredningen, s 293)

Den sista kommentaren kan för övrigt vara värd att lyfta fram när upphovsrättsindustrin föreslår blockering av utländska webbplatser med streamat material. Censur kan aldrig motiveras av någons vilja att öka sin marknadsandel.

Tyvärr gör gårdagens spelutredning en annan bedömning. Utredningen för först ett resonemang om att installera filterprogram i slutanvändarnas datorer, att filtrera bort webbplatser med nyckelord som “poker” och “kasino”, och att realtidsfiltrera internetanvändarnas data i ett slags FRA-system. Till slut landar de i ståndpunkten att utländska spel ska blockeras genom en kombination av DNS-filtrering och IP-filtrering. Internetleverantörerna ska för det första låta bli att koppla vissa domännamn till rätt IP-adress. De ska för det andra spärra utvalda IP-adresser. Myndigheterna upprättar en lista över vilka domännamn respektive IP-adresser som ska blockeras.

Själva censuren tycker utredaren Jan Nyrén är oproblematisk. Däremot ser han ett annat problem – att stora mängder spelare överbelastar internetleverantörernas kundtjänst.

“Det befaras att om blockering av speltjänster genomförs det kommer att resultera i ett stort antal förfrågningar till Internetleverantörernas kundtjänster om skälen för blockeringen.”
(Spelutredningen, s 422)

Han har dock en lösning på problemet:

“Det är därför viktigt att den abonnent som söker en blockerad speltjänst, inte bara förvägras uppkoppling, utan också kopplas vidare till en för alla gemensam informationssida.”
(Spelutredningen, s 422)

Istället för den information som internetanvändaren söker kommer det alltså ett meddelande från staten om att informationen är förbjuden. Så fungerar det i Italien. Den som försöker nå en utländsk spelsida kommer istället till Lotteriinspektionen. Varje gång en italiensk internetleverantör misslyckas med censuren – och en användare når fram till en otillåten webbplats – tvingas internetleverantören betala en “sanktionsavgift” på 30 000 till 80 000 euro.

Internetcensuren beskrivs i utredningen som ett “förtydligande” av förbudet mot att främja lotterier anordnade utomlands. Detta trots att det handlar om ett helt nytt förbud som saknar motsvarighet i annan lagstiftning. Inte heller är utredaren trovärdig när han hävdar att filtreringen med “kirurgisk precision” blockerar spel och inget annat. Lotteriutredningen gjorde den motsatta bedömningen, och det torde vara uppenbart att blockering av ett domännamn, liksom av en IP-adress, kan blockera betydligt mer än möjligheterna till spelande.

Huvuddelen av kommentarerna på min blogg den senaste veckan har handlat fildelningslagen och mitt beslut att acceptera partigruppens ställningstagande. Så här uttryckte jag saken i mitt tidigare inlägg:

”Vi har varit överens om att vi ska landa i en gemensam linje, som vi sedan alla får leva med. Det har riksdagsgruppen nu gjort, och det fanns en tydlig majoritet för det förslag som regeringen har lagt fram. Jag hoppades kunna vinna gehör för en bättre proportionalitet mellan upphovsrätten och respekten för internetleverantörernas tystnadsplikt. Det lyckades jag inte med.”

Varför, undrar då några, försöker jag inte i stället fälla de propositioner som jag ogillar i kammaren?

Alliansen har i riksdagen 178 mandat och oppositionen 171 mandat. Om alla är närvarande och kommer ihåg att trycka på knappen – vilket i och för sig sällan är fallet – har vi sju mandats övervikt. Om oppositionen är enad och fyra alliansledamöter röstar nej vinner oppositionen med 175-174. Om åtta alliansledamöter lägger ned sin röst i motsvarande situation vinner oppositionen med 171-170.

För oss som har gått till val på alliansens program är utgångspunkten självklart att detta program ska genomföras, och att vi ska hitta en gemensam linje i de frågor som inte hanteras i valplattformen. Samtidigt går det i många enskilda frågor att hitta några stycken alliansledamöter som har en avvikande mening. Utan partilinje – eller med en partilinje som inte följs – skulle det snarare vara regel än undantag att oppositionen styr, med en hoppande majoritet bestående av olika alliansledamöter. För den som inte vill ha en alliansmajoritet i kammaren är detta oproblematiskt – eller kanske rentav bra. Men för den som gick till val för ett alliansparti är fri röstning i kammaren en omöjlighet med dagens valsystem, annat än i undantagsfall.

Ett alternativ till fri röstning i kammaren – som ändå ger enskilda ledamöter inflytande – är att ha en intern process i partigruppen. Detta är, såvitt jag vet, den modell som alla riksdagens partier använder sig av. I den interna processen kan varje ledamot efter en diskussion ta ställning, och dessa ställningstaganden resulterar i en gemensam linje. När den gemensamma linjen är fastslagen får den som har en avvikande uppfattning ändå leva med beslutet. Hade jag fått gehör för min linje i IPRED-frågan hade jag förväntat mig att resten av partigruppen skulle acceptera den linjen i kammaren. Det vore inkonsekvent av mig att inte själv följa samma princip.

Jag kan hävda att just mina intresseområden är så viktiga att jag inte behöver följa de överenskomna reglerna, men vad hindrar då andra – centerpartister mot kärnkraft, folkpartister mot vårdnadsbidrag eller kristdemokrater för en konservativ familjepolitik – från att göra detsamma? Det är inte alltid kul att rösta med partilinjen, men valet mellan en stabil alliansmajoritet och en opposition som styr är ändå ganska enkelt.

Jag valdes in i riksdagen på plats 11 för moderaterna i Stockholms län. De väljare som såg till att jag blev vald röstade i första hand för ett starkt moderat parti i en alliansregering. Oavsett vad jag anser i en enskild sakfråga har jag det mandatet att förvalta.

Man kan ha olika uppfattningar om hur riksdagsarbete ska bedrivas. Jag har nu förklarat hur jag agerar, och kommer att agera. Den som tycker att mitt förhållningssätt är fel bör naturligtvis rösta på någon annan.

Allt är inte elände. EU:s IT-ministrar har nu diskuterat Telekompaketet, och strukit alla tvingande regler som berör olaglig aktivitet. Detta var viktigt eftersom hänvisningar till olaglig aktivitet sammanblandar internetleverantörernas roll, som neutral förmedlare av information, med användarnas aktiviteter på nätet.

En sammanblandning av infrastruktur och innehåll leder i förlängningen till att internetleverantörerna får ett ansvar för kundernas kommunikation och tvingas ta på sig en polisiär roll. Nästa steg i en sådan utveckling är att internetleverantörerna, för att skydda sig mot rättsliga processer, kommer att censurera allt fler webbplatser och stänga av kunder som misstänks för olovliga aktiviteter. Och snart har det fria nätet blivit en parentes i historien.

Insatser i Europaparlamentet av bland annat Christofer Fjellner, liksom ministerrådets strykningar av de värsta skrivningarna, ger hopp om att Telekompaketet kan bli ganska harmlöst. Vilket i och för sig inte betyder att vi ska slå oss till ro.

Telekompaketet består av två direktiv: Ramdirektivet och USO-direktivet. I ramdirektivet har det funnits två hänvisningar till “lagligt innehåll”. Dessa är borta i ministerrådets version.

Inte heller USO-direktivet ålägger medlemsländerna att lagstifta om innehållet på internet. Enligt ingresspunkt 14 lär det dock vara möjligt för de länder som vill att införa regler om att internetleverantörer ska vidareförmedla brev från staten med upplysningar om lagen. Enligt min information är detta frivilligt för medlemsländerna. Eftersom Sverige i samband med Renforsutredningen har sagt nej till att ge internetleverantörerna ansvar för kundernas kommunikation bör statliga varningsbrev inte bli aktuella i Sverige.

Det blir även, i ministerrådets version, frivilligt för medlemsländerna att etablera ett samarbete mellan internetleverantörer och myndigheter kring laglig internetanvändning. Inte heller detta bör bli aktuellt i Sverige, men det är som bekant viktigt att hålla koll på att den här typen av regler inte plötsligt läggs som förslag från regeringen med hänvisning till att vi måste implementera EU:s direktiv.

Det här är inte slutet på Telekom-processen, men det ger en någorlunda ljus bild av läget. Med reservation för att jag kan ha missförstått något.

För detaljerad information rekommenderar jag en kontakt med Näringsdepartementet.

PS. Jag har läst kommentarerna till mitt förra inlägg och ska ge ett mer utförligt svar på de frågor som berör voteringar, partilinjer och gemensamma spelregler. Jag kollar även upp fakta som berör civilrättslig husrannsakan, frysta tillgångar och ägaransvar för innehavare av internetabonnemang. DS.

I går begav sig justitieministern till Filmhuset, och flankerad av talespersoner för upphovsrättsindustrin presenterade hon regeringens IPRED-proposition.

Några formuleringar har förändrats i jämförelse med lagrådsremissens förslag. Effekterna av lagen blir dock desamma. I det nu lagda förslaget görs en distinktion mellan upp- och nedladdning. Domstolen ska i sin proportionalitetsbedömning besluta att en internetabonnents identitet inte kan lämnas ut enbart efter en konstaterad nedladdning av ett fåtal verk. En enstaka uppladdning räcker dock för att rättighetsinnehavaren ska anses ha lidit stor skada, och då kan internetleverantören tvingas lämna ut en kunds identitet.

Med dagens torrent-teknik blir en nedladdare med automatik även uppladdare. Den person vars abonnemang används för en enstaka nedladdning kan med andra ord fortfarande identifieras och få en faktura hemskickad.

Vi har inom moderaterna under en ganska lång tid fört en öppen debatt om fildelningslagen. Vi har varit överens om att vi ska landa i en gemensam linje, som vi sedan alla får leva med. Det har riksdagsgruppen nu gjort, och det fanns en tydlig majoritet för det förslag som regeringen har lagt fram. Jag hoppades kunna vinna gehör för en bättre proportionalitet mellan upphovsrätten och respekten för internetleverantörernas tystnadsplikt. Det lyckades jag inte med.

I går skickade jag in vårt wikibaserade remissvar på EU:s grönbok “Upphovsrätten i kunskapsekonomin”. Ett speciellt tack till Nils2 och BlueDemo för era insatser.

Remissvaret är inte fyllt av tvärsäkra påståenden utan lyfter istället fram behovet av att från grunden utreda de ekonomiska effekterna av såväl upphovsrätten som den olovliga kopieringen.

Inte minst den pågående debatten om IPRED visar att vi behöver en bättre förståelse av upphovsrättens ekonomiska för- och nackdelar. Upphovsrättsindustrin utgår från att olovlig kopiering har kraftigt negativ konsekvenser för skapandet medan det finns forskning som hävdar det motsatta. Istället för att okritiskt sätta oss i upphovsrättsindustrins båt bör vi som arbetar med lagstiftning skapa oss en obejktiv bild baserad på vetenskap.