Karl Sigfrid

För någon vecka sedan var vi många som trodde att socialdemokraterna ville förbjuda anonymiseringstjänster och öppna nätverk. Socialdemokraternas syn på anonymiseringstjänster är fortfarande oklar, men efter påtryckningar från ihärdiga bloggare förklarade Tomas Eneroth att öppna nätverk får finnas i ett socialdemokratiskt Sverige.

I Indien däremot stänger myndigheterna de öppna trådlösa nätverken. Polisen kör enligt uppgift runt på gatorna i Bombay med bärbara datorer och när de hittar ett hem med ett oskyddat nätverk beordrar de att nätverket ska lösenordsskyddas. Internetkaféer tvingas att installera övervakningskameror och att registrera besökare.

Nästa steg blir väl att ge Bollywood tillgång till informationen.

I USA har upphovsrättsindustrin hittat en ny teknik att försöka stoppa – videoinspelningar på distans. Sedan betamax-domen 1984 har det varit klarlagt att konventionella videobandspelare är lagliga trots att de kan användas för att spela in upphovsrättsskyddat material. Men om användaren i stället spelar in tv-program på en server som tillhör kabel-tv-distributören, vad gäller då? Det ska högsta domstolen avgöra. Verksamheten har tidigare stoppats, men kunnat återupptas efter beslut i högre instans.

SVT uppmärksammade redan i våras att avgångna riksdagsledamöter får jobbskatteavdrag på sin inkomstgaranti. Utan att jobba.

I dag sände rapport ett nytt inslag, och kunde berätta att ingenting hänt, trots en uttalad vilja hos alliansens företrädare att göra systemet mer rimligt.

Riksdagsstyrelsen skulle kunna fatta ett beslut om att klassificera inkomstgarantin som en pension. Det vill inte socialdemokraterna, vars lösning är att i stället skrota hela jobbskatteavdraget.

Jobbskatteavdraget är det kanske mest grundläggande inslaget i alliansens politik för göra arbete mer lönsamt. Att föreslå ett avskaffat jobbskatteavdrag är inte ett konstruktivt förslag från de rödgröna partierna.

Den linje som vänsterkoalitionen i praktiken driver i riksdagsstyrelsen är att före detta riksdagsledamöter även fortsättningsvis ska särbehandlas. Och den här vänsterkoalitionen vill vinna valet på ett budskap om rättvisa.

Någon tycks ha bestämt sig för att försvara immateriella rättigheter på eget initiativ. Med en trojan. Trojanen sprids genom att utge sig för att vara en nyckelgenerator – ett verktyg som genererar serienummer som krävs för att installera vissa program.

Trojanen blockerar tillgången till kända sökmotorer för fildelare, som The Pirate Bay. Den som försöker nå TPB får istället ett meddelande om att nedladdning är omoraliskt. Det gäller även laglig nedladdning verkar programmeraren tycka. Såväl skyddade som icke-skyddade verk censureras.

Om upphovsrättsindustrin fick som de ville skulle skadlig kod av det här slaget vara en del av varje datorsystem.

Allt för att skydda immateriella rättigheter, som Nintendos patent på att låta spelaren bestämma vilka delar av ett datorspel som ska vara interaktiva. Kanske en bra idé, men är det någon som tror att detta mjukvarupatent är en förutsättning för att Nintendo ska utveckla konceptet?

Henrik Alexandersson har använt de senaste dagarna till att lyfta blicken från dagspolitiken och i stället reflektera över varför förslag som datalagringsdirektiv, ACTA och IPRED2 blir till.

I många bloggkommentarer antyds att någon som sitter bakom kulisserna planerar det stora övervakningssamhället och sedan lägger pusselbitarna på plats. Så är det naturligtvis inte, och som HAX visar behövs inga konspirationsteorier för att förklara utvecklingen. Det räcker med en enkel public choice-analys. För varje beslut som fattas, av politiker och andra aktörer, finns det en bakomliggande förklaring som har mer att göra med egennytta än med storslagna (goda eller onda) planer.

Människor kommer alltid att agera egennyttigt. Det är i många sammanhang bra. Strävan efter att förbättra den egna livssituationen är drivkraften för innovation och effektivisering. Men ibland står egennyttan och allmännyttan i ett motsatsförhållande. Till exempel när ett politiskt parti får ett stort bidrag från ett privat företag för att sedan driva igenom subventioner och monopollagstiftning som skyddar företaget från konkurrens. Eller när ett parti får bidrag från fackföreningsrörelsen och i gengäld bygger upp skyddstullar runt arbetsmarknaden. Även om utbytet skapar en win-win-situation för partiet och den privata aktören ger det en välfärdsförlust för samhället. Därför behövs effektiva lagar och andra incitament som förhindrar korruption.

Till det kommer problemet med spridda kostnader och koncentrerad nytta. Särintressen har var för sig ett stort intresse av att få fördelar och kommer att kämpa hårt för dem. Även om det medför en förlust för medborgaren i form av höjd skatt eller urholkad integritet är förlusten i det enksilda fallet sällan så stor att flertalet protesterar och hotar rösta bort de politiker som lägger förslaget. Ändå kan summan av de politiska ingreppen bli omfattande.

Utmaningen är att utarbeta förändringsförslag som gör det svårare och mindre lönsamt att tillfredsställa särintressen, och som samtidigt är genomförbara givet att samhällsaktörer agerar egennyttigt.

Leif Nixon har frågat Tomas Eneroth vad socialdemokraterna egentligen vill i sin IPRED-motion.

Nu har han fått svar.

Eneroth säger att socialdemokraterna inte vill förbjuda anonymitet på internet. Bra. Då antar jag att han menade något annat med sitt P3-uttalande. Fortfarande oklart vad.

Vidare ska internetabonnenters eventuella ägaransvar utredas i en hearing:

“I vår motion pekar vi på detta och framför allt det orimliga i att enskilda ska åläggas ett långtgående ansvar för försäkra sig om att inte deras nätverk används för exempelvis olaglig nedladdning. Vi har därför begärt en utfrågning i riksdagen under utskottets behandling för att klargöra bland annat denna fråga innan utskottets slutgiltiga ställningstagande.”

I mitt förra inlägg skrev jag att socialdemokraterna vill förbjuda anonymitet på nätet, och att de dessutom vill reglera trådlösa nätverk.

Det baserade jag på vad socialdemokraternas talesperson Tomas Eneroth sa i en intervju i P3 Nyheter

Nu har Eneroth kommenterat mitt inlägg:

“Trams, Karl Sigfrid! Vi vill inte förbjuda anonymitet på nätet – läs vår motion om du orkar ta reda på vad vi egentligen vill. Däremot vill vi förbättra integritetsskyddet i förhållande till regeringens proposition. Våra förbättringsförslag hanteras nu i riksdagen kommande veckor – har du något att bidra med Karl Sigfrid? Utfrågningen i januari är öppen för alla ledamöter…”

För det första, jag kommer gärna på socialdemokraternas utfrågning och säger vad jag tycker.

För det andra, Eneroth dementerar att socialdemokraterna vill täppa till möjligheterna att anonymisera sin internetkommunikation – och tycker att jag borde läsa partiets fildelningsmotion. Det har jag gjort, och i den står det:

” Det finns till exempel redan idag en rad olika sätt att skydda sin identitet för den som vill surfa anonymt. Den snabba tekniska utvecklingen för med sig såväl hot som möjligheter för både kulturellt yrkesverksamma och konsumenter. Detta är en utveckling som måste följas aktivt och med en ständig handlingsberedskap från regeringen.”

Hur ska detta tolkas? Först är det ett konstaterande: Det går i dag att surfa anonymt. Därefter är det en uppmaning till att följa den tekniska utvecklingen med en ständig handlingsberedskap.

En beredskap för att göra vad? Vi kommer knappast att hamna i en situation som kräver särskild lagstiftning för att värna rätten till anonymitetsskydd – den rätten finns tack vare tekniken så länge vi inte har ett förbud.

Däremot är det sannolikt att vi hamnar i den situationen att IPRED, och även annan lagstiftning, blir ineffektiv till följd av anonymiseringstjänsterna. Då kommer det resas krav på att täppa till möjligheten att kringgå lagen. Socialdemokraternas motion är långt i från tydlig, men det finns en antydan till att vilja täppa till anonymiseringsluckan.

I morse kom förtydligandet:

“– På samma sätt som det är tekniskt möjligt att gömma IP- nummer så är det också tekniskt möjligt att gå in via andra personers servrar, och använda deras trådlösa nätverk för att ladda ner, flera av dem här sakerna är det vi pekar på ifrån vår sida som måste täppas till i en ny lagstiftning, säger socialdemokraternas Tomas Eneroth.”
P3 Nyheter

Det är “tekniskt möjligt att gömma IP-nummer”. Det är också möjligt att använda andras trådlösa nätverk för att ladda ned. Detta “måste täppas till i en ny lagstiftning”.

Jag är ledsen, men jag har svårt att tolka det på annat sätt.

För några veckor sedan antydde socialdemokraterna att de ville utreda hur anonymitet på nätet ska kunna bekämpas.

I morse bekräftade partiets talesperson Tomas Eneroth att det förhåller sig så, och säger att möjligheten att vara anonym “måste” täppas till. Han lägger till att även öppna nätverk ska förbjudas:

“På samma sätt som det är tekniskt möjligt att gömma IP- nummer så är det också tekniskt möjligt att gå in via andra personers servrar, och använda deras trådlösa nätverk för att ladda ner, flera av dem här sakerna är det vi pekar på ifrån vår sida som måste täppas till i en ny lagstiftning.”
P3 Nyheter

Kan vänsterpartiet och miljöpartiet garantera att en röst på dem inte är en röst för en socialdemokratisk nätpolitik?

Andra som uppmärksammat nyheten är otyget, calandrella, Johanna Nylander och opassande.

Strax före nyår gick piratpartiets Rick Falkvinge ut med en ovanlig begäran. Han bad medlemmar och sympatisörer att finansiera hans partiledarskap genom donationer. Jag välkomnar fler röster i debatten om statens reglering av elektronisk kommunikation, så jag hoppas att insamlingen går bra.

Ett par andra uttalanden gjorde mig mer fundersam. I samma inlägg som Rick ber om donationer skriver han:

“Vi vill inte vara beroende av statsbidrag och riskera att uppslukas av etablissemangets alla system. Genom att stå på egna ben skulle vi kunna visa etablissemanget att det går att leva politik på ett sätt som de aldrig har sett förut.”

Istället vill piratpartiet förlita sig på frivilliga bidrag. På piratpartiets hemsida står det att partiet vill “etablera [sig] som en organisation som är såpass seriös att den agerar lika resursstarkt som de befintliga riksdagspartierna. Det är den här nivån vi siktat på i vår fundraising mot Silicon Valley när vi söker donationer på $10M, men där vi behöver mer resultat att visa först.”

Piratpartiet anser alltså för det första att de utan statsbidrag kan bli en mer självständig aktör. För det andra ser de inga problem med att ta emot enskilda donationer på 100 miljoner kronor från privata företag, om sådana skulle erbjudas.

Min avsikt är inte att kritisera piratpartiets ståndpunkt, men att ifrågasätta den i hopp om en diskussion om pengarnas roll i partipolitiken.

En av mina egna utgångspunkter är att varje spenderad skattekrona ska ifrågasättas. Det gäller inte minst partistödet. Jag förstår den marknadsliberala skattebetalare som tycker det är stötande att behöva finansiera socialdemokraternas valkampanjer. Eller den vänstersympatisör som tvingas betala för moderataffisher i tunnelbanan. Eller den som inte vill ge pengar till någon form av politisk organisation.

När jag var en del av MUF:s ledning hade vi ambitionen att göra oss så oberoende av statsbidragen som vi kunde. Det framstod som logiskt eftersom vi ville avskaffa bidragen. Vi lyckades få viss sponsring, men huvuddelen av pengarna kom alltjämt från skattebetalarna. Syftet med att bli oberoende av statsstöd var rent principiellt. Jag har svårt att se på vilket sätt MUF:s verksamhet utan statsstöd hade bedrivits annorlunda.

I USA spelar privata pengar en större roll i politiken. Det har den uppenbara fördelen att partiernas kampanjer belastar statskassan i mindre utsträckning än vad som annars varit fallet. Men det finns också nackdelar. Stanfordprofessorn och upphovsrättsreformisten Lawrence Lessig hävdar att den till stora delar irrationella upphovsrättslagstiftningen är en konsekvens av privata företags kampanjbidrag. Genom att gå direkt på representanterna i kongressen – istället för att bilda opinion bland medborgarna – kan särintressen få snabbare och bättre avkastning på sina politiska investeringar. Lessig har därför tagit initiativet till Change Congress-rörelsen, som syftar till att minska inflödet av politiska investeringar från särintressen.

I sitt introduktionsanförande på Change Congress-konventet radar Lessig upp policybeslut som borde vara ganska enkla att ta ställning till. Ska vi till exempel förlänga upphovsrätten till redan existerande verk? Det är uppenbart att vi inte behöver stärka incitamenten för skapande som redan ägt rum, och Milton Friedman kallade idén att förlänga sådana upphovsrätter för “brain dead”. Ändå fattar kongressen beslut om att upphovsrätten till gamla verk ska förlängas, och Europa följer efter. Orsaken är enligt Lessig att berörda branscher finansierar återvalskampanjerna för de politiker som fattar besluten. Och även om valda politiker fattade sina beslut oberoende av vilka som finansierar återvalskampanjen så urholkar kampanjbidragen medborgarnas förtroende för att staten agerar för allmännyttan.

Lessig ser framför sig att mindre privata pengar i politiken möjliggör en mindre stat och en mindre sönderreglerad ekonomi. De 2 miljarder dollar i statligt kampanjstöd som Lessig skulle vilja se istället för privata bidrag betraktar han som en liten summa i jämförelse med de skattepengar som går åt för att ge privata kampanjfinansiärer ekonomisk avkastning. Den borgerliga sympatisör som tycker att skattefinansierat direktstöd till socialdemokraterna är stötande bör med andra ord fundera över vad medborgarna får betala för LO:s kampanjbidrag. Vilka förluster i form av statliga utgifter och skadliga regleringar drabbar samhället när LO kräver avkastning på sina politiska investeringar? Förmodligen kostar protektionismen på arbetsmarknaden samhället många gånger mer än vad det statliga partistödet gör.

Även statligt stöd skapar beroende, vilket göra det svårt att minska eller avskaffa ett partistöd som en gång kommit på plats. En direkt, öppen betalning från staten till partierna måste dock bli mycket stor för att kostnaden ska kunna jämföras med kostnaden för att tillfredsställa särintressen som vill ha fördelar på marknaden.

Det är långt i från enkelt att reglera ekonomiska bidrag till politiker och partier. Statliga bidrag innebär att människor tvingas subventionera partier mot sin vilja och medför en direkt belastning av statens budget. Kombineras statsbidrag med förbud mot stora företagsdonationer så har detta även en yttrandefrihetsaspekt. Kan staten förbjuda ett företag eller en organisation att subventionera spridningen av ett politiskt budskap?

Ett privatfinansierat politiskt etablissemang medför å sin sida att särintressen får oproportionerligt stor makt. Allmänheten tvingas betala avkastningen på de politiska bidragsgivarnas investeringar i form av subventioner och regleringar.

Jag har tre frågor till piratpartiet. Frågorna är inte retoriska och de syftar inte till att sätta dit någon, utan är ställda i hopp om genomtänkta svar.

1. Vilka friheter förlorar ett politiskt parti på att söka statsbidrag, givet att bidraget finns?

2. Hur hanterar ett politiskt parti beroendet av ett stort Silicon Valley-företag den dagen företaget inte nöjer sig med ett fritt internet, utan även vill ha subventioner och kanske skyddstullar för sina produkter?

3. Instämmer piratpartiet i Lawrence Lessigs analys om att stora kampanjbidrag från enskilda företag ger särintressen oproportionerligt stort inflytande över exempelvis upphovsrättslagstiftningen?

Henrik Alexandersson har inte bara den fjärde viktigaste bloggen i Sverige enligt Twingly. Han har nu även efter en omfattande omröstning utsetts till 2008 års viktigaste politiska bloggare. Det är kul att se hur frihetliga krafter är de som bäst tar vara på den utökade yttrandefrihet som internet ger.

Andra framröstade bloggare som kan placeras i det marknadsliberala facket är Oscar Swartz, Johan Norberg, Mattias Svensson och min partikollega Mary Jensen som skriver på MinaModerataKarameller.

Två reflektioner.

För det första har de bloggande marknadsliberalerna blivit upphovsrättsreformister. Antingen uttalat eller outtalat, genom att ta ställning mot upphovsrättsindustrins ambitioner att kontrollera människors elektroniska kommunikation.

För det andra har 2008 års debatter om integritet och yttrandefrihet gjort kritiken mot den expansiva staten relevant för en helt ny grupp medborgare.