SVT ska börja direktsända över nätet, och därmed är varje dator en tv, enligt dagens lagstiftning. Det hela påminner om konflikten mellan internetkaféerna och lotteriinspektionen. Lotteriinspektionen har, med stöd av regeringsrätten, klassat datorer i offentliga miljöer som tillståndspliktiga spelmaskiner.
I sak stämmer det att en dator kan användas som en tv eller som en spelmaskin. Den kan också användas som en tidningsläsare, ett telefonregister, en kartbok eller en skrivmaskin. Detta är vad som skiljer datorn från de flesta andra apparater – att den är ett universalverktyg.
Nästan ingen köper en dator i första hand för att kunna se SVT:s sändningar. Att låta SVT beskatta datorinnehav är lika absurt som att låta eniro beskatta alla datoranvändare för att finansiera sina karttjänster.
Tv-licens för datorer skulle kosta svenska företag omkring en miljard om året. För privatpersoner utan tv skulle kostnaden för datorinnehav öka med drygt 2000 kronor om året. Knappast ett steg i rätt riktning om vi vill att Sverige ska vara en IT-nation.
Hotet om tv-licens för datorer gör att en förändring måste ske snabbt, men skälen för att göra om SVT:s finansiering har funnits länge. I en tid då tv-innehav var liktydigt med att vara SVT-tittare fanns det en logik i tv-licensen. Med ett allt större utbud av privata tv-kanaler har det sedan blivit möjligt att köpa en tv utan någon som helst avsikt att titta på SVT:s kanaler.
Sambandet mellan tv-innehav och konsumtion av SVT-material har försvagats ytterligare i takt med att SVT lägger ut material på nätet. Den som i dag har en tv och enbart ser privata kanaler som TV3 och TV4 tvingas betala för SVT:s produktioner. Den som saknar tv, men ser på Rapport på nätet varje dag, betalar ingenting.
Om vi inte vill fortsätta vägen mot ett allt mer godtyckligt urval av medborgare som tvingas betala till SVT finns det två alternativ. Antingen kan vi med dagens teknik försöka upprätthålla ett samband mellan SVT-konsumtion och betalningsskyldighet. Eller så kan vi helt släppa kundparadigmet och finansiera SVT på samma sätt som vi finansierar vägar och skolor.
Förra sommaren skrev bland annat Christina Jutterström på DN-debatt att tv-avgifter bör tas ut utan koppling till vem som tittar på SVT:s program. Min gissning är att vi till slut hamnar där. Radiotjänst försvinner och en tv-avgift tas ut av alla genom Skatteverket.
Lämnar vi kundtänkandet och ser SVT som en allmän nyttighet uppstår frågan om hur mycket var och en ska betala. Lika mycket per hushåll eller i proportion till inkomst? En marknadsliberal ståndpunkt brukar vara att en produkt har ett enhetligt pris och att den som vill nyttja produkten får betala eller avstå. Det resonemanget håller dock inte om köpet är obligatoriskt. 2000 kronor om året är mer för låginkomsttagaren än för höginkomsttagaren, vilket innebär att en enhetlig obligatorik tv-avgift slår hårdast mot dem som tjänar minst. Låginkomsttagare har större användning för sina 2000 kronor till annat, och är därför på en fri marknad mer benägna att avstå från SVT:s programutbud. Ska alla tvingas finansiera SVT via skatten bör avgiften därför vara kopplad till inkomst – möjligen med ett tak.
En helt annan väg vore att låta SVT agera som vilken betalkanal som helst. Genom kodning och lösenordsskydd på internet begränsas materialet till dem som väljer att köpa tjänsten.
Personligen skulle jag föredra en kombination av modellerna ovan – en Freemium-modell. En renodlad public service-kanal skattefinansieras och görs tillgänglig för alla. Ytterligare kanaler blir regelrätta betalkanaler.
