Karl Sigfrid

Nu har Gunnar Hökmark och de andra Europaparlamentarikerna i industriutskottet röstat igenom tillägg 138, eller tillägg 46 som det kallas i det här sammanhanget.

Tillägget säger att ingen ska kunna straffas med avstängning från internet utan en rättslig process.

Den 5 maj röstar hela Europaparlamentet. Parlamentets position är med andra ord inte fastslagen, men industriutskottets linje kommer att väga tungt. Den 12 maj får även ministerrådet chansen att stå upp för yttrande- och informationsfrihet.

Den svenska regeringen har på hemmaplan tagit ställning mot internetavstängning genom att kasta den så kallade Renforsutredningen i papperskorgen. Nu är centerpartisterna på Näringsdepartementet tveksamma till att stödja tillägg 138 med hänvisning till att EU inte bör få ett mandat att reglera rätten till internettillgång.

Lösningen är enkel: Kräv ett tillägg som säger att ingen EU-reglering ska kunna tolkas som ett krav på avstängning från nätet utan föregående rättsprocess. Det inkräktar inte på det nationella självstyret, men skyddar medborgarna från att avstängning smygs in i framtida direktiv och rambeslut från EU.

Jag tycker i och för sig att statligt beordrad avstängning från nätet ska vara förbjudet enligt svensk grundlag även efter en rättsprocess. Men det får bli ett senare steg.

Gunnar Hökmark bekräftar att diskussionerna om telekompaketet inkluderar frågan om reglering av innehåll på internet. Våra moderata företrädare i parlamentet har länge arbetat för tillägg 138 – som går ut på att ingen ska stängas av från nätet utan rättslig prövning – och mot franska tillägg som går ut på motsatsen.

I parlamentet har majoriteten gått på rätt linje, medan delar av ministerrådet stretar emot.

Nu har frågan varit uppe till förhandlingar mellan rådet och parlamentet med några skiljaktiga uppfattningar. Dels har det från fransk sida förts fram krav på att operatörer ska åläggas ett konsumentansvar att stänga av användare, dels har ett antal andra medlemsstater varit negativa på grund av att man ansett att en EU uppfattning om hur enskilda myndigheter ska agera strider mot subsidiariteten och ligger utom EU-kompetensen.

Gunnar Hökmark

Liksom de moderata parlamentarikerna står regeringen för rätt uppfattning i sak. EU ska inte tvinga internetoperatörer att stänga av någon från nätet. Men regeringen anser att tillägg 138 vidgar EU:s mandat till att omfatta rättsfrågor som bör vara nationella. Om vi etablerar att EU har mandat att säga nej till avstängning har EU även mandat att säga ja till avstängning, och då är det bättre att vi i Sverige hävdar vår självbestämmanderätt.

Jag har förståelse för båda strategierna, men tror att de svenska parlamentarikerna har landat mest rätt. Frankrike och andra internetskeptiska krafter kommer inte att respektera Sveriges rätt att fatta självständiga beslut i frågan oavsett vad vi nu säger om tillägg 138. Frågan om three strikes ligger redan på EU:s agenda, och givet det bör vi på EU-nivå arbeta fram spärrar mot avstängning.

MinaModerataKarameller SvD

I slutet av februari släpptes det decentraliserade, anonyma fildelningsverktyget OneSwarm.

För ungefär en månad sean hade 25 000 personer laddat hem OneSwarm från utvecklarnas hemsida på University of Washington.

Nu har siffran stigit till över 100 000.

Landstinget i Jämtland förbjuder sina anställda att använda Facebook på jobbet. Det får de väl göra om de är rädda för maskar och trojaner, eller om de helt enkelt inte tycker att Facebook-surfande ska ske på betald arbetstid.

Men ett argument från it-särherhetschefen är väldigt märkligt.

På Facebook finns länkar till andra sidor vars innehåll inte är lämpligt och som landstinget inte förfogar över. Det är en generell riskbedömning som gör att vi måste göra så här.

Om surfandet ska begränsas till sidor som Jämtlands läns landsting förfogar över är det en dålig idé att överhuvud taget ha en internetuppkoppling.

Vi har de senaste åren sett exempel på hur ideell journalistik på bloggar har förändrat medielandskapet. Bloggarna har grävt fram fakta och gjort analyser som sedan har spridits i stor skala genom etablerade tidningar. Detta är dock undantaget från regeln. Vanligare är att bloggarna nöjer sig med att kommentera nyheter som yrkesjournalister redan har rapporterat. En typisk bloggpost utgörs av ett snabbreferat av en aktuell nyhet följt av en mer eller mindre genomtänkt åsiktsyttring. Genom Twingly-länkar har bloggsfärens beroende av dagstidningarna stärkts ytterligare.

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter utgör både navet och motorn i den svenska bloggsfären. Enligt Peter Wolodarski på DN:s ledarsida börjar motorn nu att hacka. Trots ett ökat antal läsare ger inte tidningarnas nätupplagor reklamintäkter som kompenserar för färre betalande prenumeranter. Lokala tidningars funktion som ortens annonsplank har samtidigt urholkats.

Historiskt har de flesta av västvärldens tidningar levt på lokala annonsmonopol, som i sin tur korssubventionerat den seriösa journalistiken.

Till skillnad från cd-skivor och dvd-filmer är papperstidningar mer eller mindre meningslösa att kopiera för olaglig vidareförsäljning. Dels därför att nyheter är en färskvara och dels därför att priset för en annonsfylld dagstidning redan är så lågt att kopian förmodligen blir dyrare än orginalet. Det förhållandet förändras dock på internet, och Wolodarski pekar på Google News som samlar nyheter från nättidningar på en egen annonsfinansierad sida.

Den svenska versionen av Google News består av rubriker och ingresser från svenska tidningar som Expressen och Svenska Dagbladet. Den som klickar på en nyhet skickas till tidningens hemsida och exponeras för tidningsannonserna, men den som nöjer sig med att titta på nyhetsrubrikerna bidrar enbart till Googles intäkter.

Är det här ett problem?

Wolodarski ser framför sig hur olika nätaktörer parasiterar på tidningsredaktionernas arbete och därmed förstör de intäkter som finansierar grävande journalistarbete. Även vi som anser att privat kommunikation är viktigare än skivindustrins intäkter brukar dra en gräns mellan å ena sidan just privat kommunikation och å andra sidan kommersiellt nyttjande av skyddat material.

Det är inte självklart att jag ska kunna starta nyhetssajten DN2.se, vars enda funktion är att genomsöka DN:s webbplats och kopiera texter som sedan presenteras tillsammans med en annonspelare från Google Ads. Om jag däremot söker upp nyhetsartiklar på ett visst tema för att samla dem på ett ställe är det uppenbart att jag skapar ett merväde för de nätanvändare som är intresserade av just detta tema. Googles söktjänst skapar ett enormt mervärde för den som söker information, även om Google inte bidrar till innehållet på de webbplatser som användaren länkas till.

En ordning som kräver att den som bevakar och länkar till andras webbplatser har tillstånd från varje webbplatsinnehavare skulle skapa en orimlig byråkrati. Tjänster som organiserar information på internet skulle i praktiken inte kunna finnas, och enorma värden skulle gå förlorade.

Det klokaste är nog att även i kommersiella sammanhang vara försiktig med restriktioner som hämmar det fria informationsflödet. DN kan trösta sig med att en ren parasitsajt som presenterar DN-nyheter utan att skapa egna mervärden knappast drar till sig särskilt många läsare.

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt, och vidareutvecklar där gårdagens korta kommentar om Pirate Bay-domen.

Den fällande domen mot personerna bakom the Pirate Bay kommer varken att minska fildelningen eller bidra till att kulturskapare tjänar mer pengar. Däremot är den princip som slås fast ett hot mot sociala medier på internet, och mot de IT-entreprenörer som kan hållas ansvariga för vad en enskild användare gör på deras webbplats. Kanske krävs ny lagstiftning för att skydda dessa entreprenörer och därmed öppenheten på nätet.

[...]

Bland annat vill organisationer som Antipiratbyrån och IFPI stänga av fildelare från internet så att de varken kan blogga, läsa nyheterna eller utföra bankärenden. De vill dessutom tvinga internetleverantörer att blockera fildelningssajter. Det skulle bli första gången en internetleverantör tvingas blockera material på nätet, vilket är en modern variant av att förbjuda böcker och tidningar.

Tyvärr fick jag omedelbart rätt i fråga om upphovsrättsindustrins krav på censur.

Om även högre instanser slår fast att IT-infrastrukturen i sig är olaglig måste vi fundera på ändrad lagstiftning.

Det kan finnas anledning att se över hur vi kan ge webbentreprenörer en tryggare miljö genom att klargöra att den som förmedlar information på internet inte ansvarar för det material som enskilda laddar upp eller laddar hem. Det gäller allt från videosajter som Youtube till blogghotell. En mindre riskabel juridisk miljö skulle gynna innovation och utveckling.

Det finns också anledning att oroa sig även för nästa steg som upphovsrättsindustrin nu kommer att ta.

IFPI har redan sagt att de kommer att begära blockering av fildelningssajter om verksamheten på The Pirate Bay bedöms vara olaglig. Blockering av webbplatser är en modern variant av att förbjuda böcker och tidningar, och det förvånar mig att skivindustrin är beredda att gå så långt för att bevara gamla affärsmodeller.

Obama gick till val på ett budskap om öppenhet i statsförvaltningen. Som nyvald president upprepade han att han skulle göra upp med den hemlighetskultur som präglade Bush-administrationen.

Efter ett par månader som president avlslog han en begäran om att ACTA-dokument skulle offentliggöras, med hänvisning till nationens säkerhet.

En snäll tolkning vore att Obama-administrationen ännu inte hunnit ompröva Bush:s hemlighetspolicy och att avslagsbeslutet fattades slentrianmässigt. Nu redovisar dock tankesmedjan Cato Institute – där jag för övrigt praktikarbetade för några år sedan – uppgifter om att Obama även i fler avseenden har misslyckats med att hålla sitt löfte om ökad öppenhet.

Ett inslag i Obamas öppenhetspolicy skulle vara att posta alla lagförslag som antagits av kongressen på Vita husets hemsida, och där skulle de finnas tillgängliga för allmänheten i minst fem dagar innan presidenten satte sin signatur på dem. Ett syfte med att posta lagar på detta sätt är att sista minuten-tillägg om subventioner och regleringar som gynnar enskilda kongressledamöters bidragsgivare hinner exponeras, vilket i sin tur kan förväntas minska denna typ av korruption.

Men enligt Cato Institutes Jim Harper har Obamas löfte inte infriats. Av elva lagar som presidenten signerat var det möjligen en som postades offentligt på Vita husets hemsida fem dagar före undertecknandet.

P3 Nyheter har upptäckt att Bahnhof inte systematiskt loggar tilldelningen av IP-adresser. “Nytt kryphål i IPRED-lagen” sätter de som rubrik, och antyder att Bahnhof utnyttjar en lucka i lagen som förbisetts av lagstiftaren. Så är det inte.

Jag diskuterade just den här frågan med Jon Karlung när IPRED-propositionen ännu inte var skriven, och ställde en skriftlig fråga till justitieministern om datalagringsdirektivet där jag påpekade att loggning av ip-tilldelning i dag är frivillig.

Att lagra uppgifter om abonnenters ip-adresser är i dag, i den mån det tillåts, frivilligt för en Internetleverantör. Med datalagringsdirektivet införs ett krav på att dessa uppgifter lagras under en viss tid.

Själva frågan var:

Hur avser justitieministern att garantera att identiteten bakom en viss ip-adress, i de fall då denna information är lagrad enbart i syfte att bekämpa grov brottslighet, inte kan utlämnas till privata upphovsrättsinnehavare?

Min hänvisning till grov brottslighet har sin bakgrund i att datalagringsdirektivets uttalade syfte är att ge statliga myndigheter tillgång till information om terrorism och andra grova brott. Syftet är inte att den lagrade informationen ska kunna användas till allt möjligt och lämnas ut till vem som helst.

Osäkerheten kring om datalagringsdirektivet kommer tvinga Bahnhof att lämna ut ip-uppgifter till upphovsrättsindustrin kvarstår än i dag.

Opassande SvD

De senaste veckorna har vi sett en kampanj för IPRED-lagen. Upphovsrättslobbyisterna hävdade bara några dagar efter att lagen trätt i kraft att försäljningen av bland annat datorspel hade ökat kraftigt. En närmare granskning visar att påståendena saknar substans. Det räcker med att läsa vad IPRED-förespråkarna faktiskt säger.

Vi har absolut märkt en skillnad. Redan fem dagar efter att Ipred trätt i kraft gick både trafik och försäljning upp med runt 30 procent, säger Jacob de Geer, vd för Ameibo som säljer och hyr ut filmer på nätet.

30 procents ökning, jämfört med vad? Jämfört med dagen före IPRED-lagens ikraftträdande? Jämfört med samma datum för ett år sedan? Det är lätt att visa den förändring som man vill visa genom att välja rätt historiska jämförelsevärden. Jag skulle kunna gräva fram besöksstatistik som visar att antalet besökare på min blogg har stigit med 50 procent sedan IPRED-lagen trädde i kraft, och motivera det med att folk nu läser lagligt istället för att ladda hem upphovsrättsskyddade böcker i pdf-format.

Budskapet blir inte mer trovärdigt när de Geer ska redogöra för sin statistisk.

Han har inga reda sifferbelägg, säger han, men tyckte sig se en ytterligare uppgång när han nu i påskhelgen kollade försäljningsstatistiken. Största uppgången ser han på hyrsidan.

Per Strömbäck, som företräder upphovsrättsindustrin i nästan varje paneldebatt, hävdar att försäljningen av dataspel har ökat tack vare hans lobbyinsatser.

Per Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranschen, berättar att deras medlemsföretag Gamers gate såg en omedelbar försäljningsuppgång med 20 procent till svenska kunder (företaget säljer spel via internet, och då även till andra länder).

- De såg ökningen redan dagen efter att Ipred kom. De trodde knappt sina ögon, säger Strömbäck.

Sedan lägger han till att han har tittat i sin spåkula och sett att IPRED-lagen leder till lägre priser.

Inte heller Gamers gate förklarar närmare vad de egentligen menar med att försäljningen har ökat med 20 procent. Vilka värden har de jämfört?

Så här fortsätter det i artikel efter artikel. Någon obskyr webbplats som säljer ljudböcker har fördubblat sin försäljning tack vare IPRED.

Varför framställer då upphovsrättslobbyisterna IPRED som en framgång innan vi vet vilka effekterna blir? Sannolikt vill de inte i första hand nå allmänheten med sin information, utan sina finansiärer. Nu har upphovsrättsindustrin fått igenom sin lag och vill visa sina uppdragsgivare att politisk lobbying är värt pengarna. Om kunderna är nöjda kanske lobbyisterna får nya pengar till kampanjer för blockering av webbplatser och avstängning av internetanvändare.

Uppgifterna om att internettrafiken har minskat till följd av IPRED-lagen är mer trovärdiga. Scaber Nestor påpekar att internettrafiken har minskat tidigare under våren och sommaren när vädret blir bättre, men det är knappast hela förklaringen. I den graf som finns i Scaber Nestors bloggpost framgår i och för sig att en mjuk nedgång skedde den här tiden på året både 2008 och 2007, men ingenting som liknar det vi har sett de senaste två veckorna.

I netnods graf som visar internettrafiken på årsbasis syns en omedelbar, extremt kraftig nedgång precis när IPRED-lagen trädde i kraft. Den förändringen går knappast att förklara med en plötslig värmebölja.

Samtidigt kan vi notera att internettrafiken, trots nedgången, ligger på ungefär samma nivå som för ett år sedan och något högre än för två år sedan.

Min gissning är att trafiken kommer att återhämta sig ganska snart. De rättsliga oklarheterna försvinner när lagen börjar tillämpas, anonymiseringsverktyg sprids och allt fler hittar andra vägar till den upphovsrättsskyddade information som de söker. Exempelvis genom sajter som surfthechannel, som organiserar länkar till streamat material.