Nu är det dagstidningarnas tur att ta strid mot fria informationsflöden. Nyhetsföretagen ser två problem. För det första att söktjänsterna tar delar av deras intäkter genom att samla nyhetsartiklar på webbplatser som Google Nyheter. För det andra att reklamintäkterna är för små för att finansiera kvalitativ journalistik.
För vart och ett av dessa problem tycks tidningsbranschen nu vara på väg att samla sig kring försök till lösningar.
Vapnet som ska användas mot Google heter ACAP. ACAP – Automated Content Access Protocol – är metadata som specificerar hur söktjänsterna får hantera informationen på en webb-sida.
Redan i dag kan innehavaren av en webbplats instruera sökmotorer att låta bli vissa filer med hjälp av en robot.txt-fil. Det är inte förbjudet i lag att som söktjänst strunta i robot.txt-instruktionerna, men de flesta väljer att följa uppmaningarna.
ACAP är mer detaljerade instruktioner för hur webbmaterial kan användas av en sökmotor. Det handlar om att allt från regler om hur länge det indexerade materialet får sparas till krav på speciella typsnitt och förbud mot att låta användarna betygsätta materialet.
Det finns självklart inget juridiskt krav på att söktjänsterna ska implementera ACAP. Men det vill en stor grupp Europeiska publicister ändra på. I Hamburg-deklarationenen kräver publicisterna att EU stiftar en lag som tvingar Google och andra söktjänster att tillämpa ACAP-regler.
Frågan är hur de har tänkt sig att lagen ska fungera. Om Google anser att ACAP-taggade sidor inte är värda besväret att indexera, ska det då införas ett indexeringstvång?
Det bästa är att överlåta frågan till marknaden. Nyhetsföretagen har ett intresse av att synas genom indexeringstjänster. Om de anser att indexeringen skadar mer än den hjälper kan de med nuvarande ordning välja en opt out-lösning.
Den andra idén som har fått fotfäste är att journalistiken ska finansieras genom betalningar från nätkunderna eftersom reklamintäkterna är för små.
Tidningarna får gärna lösenordsskydda sina texter, men jag är tveksam till om affärsmodellen kommer att lyckas.
De faktauppgifter som är kärnan i en nyhet kan aldrig skyddas från att återges, och bör inte heller kunna skyddas. Fakta som avslöjas av en lösenordsskyddad tidning kommer snabbt att sprida sig till webbtidningar som är allmänt tillgängliga. Och eftersom det är faktauppgifterna – inte journalistens formuleringar – som har ett värde kommer referaten att vara lika attraktiva som orginaltexten.
Material som skyddas måste vara unikt och erbjuda något utöver rena fakta. Det måste vara skrivet på ett sätt som gör orginalet mer värdefullt än ett referat. Kanske kan krönikor och djupanalyser skrivna av särskilt intressanta personer vara värda att läsa mot betalning. Men även om ett litet antal personer betalar för att läsa en artikel av Torbjörn Tännsjö i SvD Kultur så uppstår ett problem när artikeln publiceras enbart för en sluten krets. Artikeln blir inte en del av den länkkedja som binder samman texter på samma tema, och färre kommer att hitta texten. Istället kommer tidningsartiklar och blogginlägg länka till och citera från referat. Bilden av vad Torbjörn Tännsjö, eller vem skribenten nu kan vara, argumenterar för styrs helt av hur hans text refereras eftersom få har direkttillgång. Kommer skribenter, vars tankar därmed löper större risk att missuppfattas, att vilja kommunicera med omvärlden på de villkoren?
Samma sak gäller intervjuer. Den som intervjuas prioriterar nog de nyhetsföretag som släpper citaten fria, eftersom alternativet är att den stora publiken tar del av svaren i form av dramatiserade referat.
Sannolikt väljer alla som tar sitt budskap eller sin analys på allvar att välja öppna kanaler, och tidningarna får anpassa sig till det.
