Karl Sigfrid

I dag publicerar EU Observer en debattartikel som jag har skrivit om Irlands nya hädelselag.

Once a restriction is in place in one European country it will quickly be legitimised, and politicians in other countries can point to it as they take away fundamental rights from their own citizens. The argument will be that if a developed Western society such as Ireland does it, it surely cannot be incompatible with democratic principles.

In worst case, the spread of blasphemy laws will be accelerated by EU initiatives.

EU Observer

I söndags skrev filosofiprofessorn Per Bauhn om teokratins återkomst på SvD Brännpunkt.

Nästa land att stänga av fildelare från nätet enligt fransk modell tycks bli Storbritannien.

Storbritanniens handelsminister, Lord Mandelson, har beordrat landets lagstiftare att skissa på nya lagar som ska ge internetleverantörer större makt att stänga av fildelare från internet.
[...]
Ett nytt lagförslag i Storbritannien som går under namnet Digital Britain kommer att presenteras till det brittiska parlamentet nästa månad. Digital Britain kommer göra det möjligt för brittiska internetleverantörer att stänga av internetanvändare som ägnar sig åt olaglig fildelning.

PC för Alla

Sannolikt kommer rätten att stänga av användare att kombineras med en övervakningsskyldighet. Om den brittiska lagen, liksom den franska, kräver avstängning utan rättslig prövning blir tillägg 138 i telekompaketet än mer aktuellt.

Svenska Dagbladet tror att Stockholmsprogrammet blir en stridsfråga i höst. Socialdemokraterna har meddelat att det inte blir någon borgfred, det vill säga en enig svensk riksdag som står bakom regeringen under EU-ordförandeskapet.

Som Annie Johansson(C) säger i artikeln bör Sverige driva frågor om integritet och öppenhet mot de länder som lägger mindre vikt vid detta.

Jag påpekade betydelsen av tydliga restriktioner för vilken information som ska kunna begäras ut över nationsgränserna, eller lagras i centrala register.

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid, engagerad i integritetsfrågor, vill att den svenska regeringen ser till att bygga in restriktioner för hur långt myndigheterna får gå i kartläggningen av enskilda.

–Det måste vara tydligt vilka linjer man inte kan överskrida. Ju mer konkret man gör planen desto mindre är riskerna, bedömer han.

Något som jag missade att lyfta fram är skrivningarna om blockering av webbplatser. Obligatorisk internetblockering är det mest konkreta hotet som kan utläsas ur EU-kommissionens i övrigt ganska luddiga förslag till Stockholmsprogram.

Jag har besökt Göran Petterssons talradio och diskuterat moderaternas internetpolitik. Hur uppfattas vi som parti och vad kan vi göra för att bli bättre?

Rösta gärna på Göran Pettersson i tävlingen “Svenska podradiopriset 2009″.

Jag vill även rekommendera diskussionstråden till mitt förra inlägg om Europaparlamentets makt.

Europaparlamentet är direktvalt till skillnad från medlemsländernas regeringar. Det är ett argument som har förts fram i kommentarsfältet efter min kritik mot Piratpartiets senaste utspel.

Det är visserligen sant att den svenska regeringen inte är direktvald utan utsedd av riksdagen. Riksdagen utser statsministern som i sin tur utser övriga ministrar – efter förhandlingar mellan regeringspartierna om det är en flerpartiregering. Det är också sant att de indirekt valda ministrarna företräder Sverige i ministerrådet, men de gör det på riksdagens mandat. Varje gång Sverige röstar i ministerrådet sker det efter att regeringens position godkänts av en majoritet i riksdagens EU-nämnd.

Andra länder har sina rutiner.

I praktiken vet vi att det finns stora skillnader mellan EU:s medlemsländer, och därför är det bra om huvuddelen av besluten fattas nationellt och inte centralt. Det finns genuint gemensamma frågor, som gränsöverskridande miljöpåverkan, men i de flesta fall är värdet av en gemensam EU-policy begränsat. Det finns till exempel ingen anledning att kompromissa fram en gemensam skattepolitik eller en gemensam familjepolitik.

Med ett Europaparlament som kan stifta EU-lagar på egen hand får vi garanterat en expansiv EU-lagstiftning på bekostnad av det nationella självstyret. Fördragen begränsar visserligen vad EU kan göra, men vi vet att EG-domstolen brukar döma i centralistisk riktning när det uppstår konfliker om EU:s befogenheter. Det är därför svårt att säga var gränsen går för EU:s makt.

När budgeten förhandlas är det alltid Europaparlamentet som vill öka utgifterna och medlemsländerna som håller tillbaka. Med dagens medbeslutandeförfarande, som innebär att parlamentet och rådet måste komma överens, uppstår det en maktbalans mellan EU-nivån och den nationella nivån. Den balansen skulle ersättas av en centraliserande rörelse utan motkraft om parlamentet blev ensam lagstiftare.

Möjligen skulle medlemsstaterna svara med att minska EU:s befogenheter i fördragen, men det kan inte tas för givet.

Med ökad maktkoncentration till Europaparlamentet likriktas medlemsländerna, och därmed försvinner konkurrensen om kapital och produktiva medborgare. I dag kan den som är missnöjd med skattenivåerna i hemlandet enkelt bosätta sig i ett annat EU-land, tack vare den fria rörligheten. Nationella regeringar vet att om de höjer skatterna till orimliga nivåer beger sig medborgare och företag till länder där villkoren är bättre. Tack vare konkurrenstrycket på de enskilda länderna hålls skattenivåerna på en lägre nivå än vad som annars varit fallet.

Samma resonemang kan föras även när det gäller icke-ekonomiska värden. Nationella internetregleringar gör det möjligt för den som lever i ett repressivt land att söka information från webbplatser i länder där yttrandefriheten är starkare (om regimen inte filtrerar bort utländska webbplatser).

Den här mångfalden, som gynnar medborgarnas frihet, minskar med en centraliserad politik. Och att ge Europaparlamentet hela makten över EU-lagstiftningen skulle kraftigt öka den redan allt för långtgående centraliseringen i Europa.

Om Piratpartiet vill se mer frihet och mindre politik bör de ompröva sitt ställningstagande.

Irlands dominerande kvällstidning the Evening Herald har noterat min anmälan av hädelselagen till EU-kommissionen:

Swedish MP Karl Sigfrid today said he had lodged a complaint with the Commission, asking it to rule if the new Irish law is consistent with EU treaties. These include EU provisions on free speech enshrined in the current EU treaty and the European Convention on Human Rights.

“Free speech is a necessary condition for scientific debate and is the best way to rational conclusions about what the truth is,” Mr Sigfrid, a Moderate Party MP, told the Herald.

“It’s a very dangerous thing to replace open debate with violence from the Government when someone opposes what the conventional truth is.”

The Evening Herald

Även Europaportalen kommenterar.

Karl Sigfrid anmälde på tisdagen den nya irländska hädelselagen till EU-kommissionen för att få det prövat om den kan strida mot medborgarnas yttrandefrihet och de mänskliga rättigheterna i EU-fördraget.
– Den här typen av lagstiftning hör hemma på medeltiden. I en modern demokrati har människor rätt att kritisera religiösa symboler, även om kritiken tas som en förolämpning av religionsutövare, säger Sigfrid.

Europaportalen

Piratpartiets nyvalde Europaparlamentariker Christian Engström kräver i Sydsvenskan att regeringen tar ställning för tillägg 138 i Telekompaketet. Tillägg 138 säger att ingen ska stängas av från internet utan rättegång.

Det är en uppfattning som delas av Europaparlamentariker från flertalet svenska partier.

Men när jag ser Engström kommenterar om maktdelningen mellan Europaparlamentet och de enskilda medlemsländerna undrar jag om jag verkligen ha läst rätt:

Man kan tycka att det är märkligt att ministrarna och tjänstemännen i rådet kan gå in och peta i vad det folkvalda parlamentet har beslutat. I en parlamentarisk demokrati är det ju parlamentet som har sista ordet när det gäller att stifta lagar, och när det är gjort kan inga ministrar komma med ändringar efteråt. Men EU fungerar annorlunda, och det är inget som går att ändra på kort sikt.

Ministrarna i rådet, som enligt Engström inte borde peta i besluten, är medlemsländernas representanter. De står tills svars gentemot sina nationella parlament och ytterst gentemot sina medborgare.

Att överlåta besluten helt till Europaparlamentet, som har fått sitt mandat från 43 procent av väljarna, vore att avskaffa medlemsländernas medbestämmande. Det är den mest långtgående maktcentralisering som jag har hört föreslås, och resultatet skulle ofrånkomligen bli ett EU med kraftigt expanderande befogenheter och en snabbt växande budget.

EU:s regering – Europeiska Kommissionen – bör naturligtvis inte kunna ändra redan beslutade direktiv och rambeslut, och det kan de inte heller.

Uppdatering:
Jag noterar att även Staffan Danielsson(C) har reagerat på uttalandet, och att Rick Falkvinge bekräftar ambitionen att ge mer makt till Europaparlamentet på medlemsländernas bekostnad. Jag får återkomma med ett längre inlägg om varför det är problematiskt.

Jag har förståelse för att Berlusconi ogillar att tidningar skriver om hans privatliv. Mer oroande är det att han beskriver den statliga televisionens kritiska nyhetsrapportering som “oacceptabel”:

- Jag har kunnat säga vad en majoritet av italienarna tycker, att det är oacceptabelt att statlig television, betalad av alla, ska vara den enda kanalen som alltid är emot regeringen, sade han i en intervju i Rai radio.

Styrelsen för den statliga tv-stationen Rai utses av Berlusconis parlamentsmajoritet, så det är svårt att inte se kommentaren som ett försök att styra nyhetsrapporteringen.

Den som hört politiker uttala sig om medier vet att alla partier anser sig ha medierna mot sig. Bland svenska allianspolitiker talas det om “vänstermedia” så fort de riktar kritik mot regeringen. Socialdemokraterna anser å sin sida att “de borgerliga tidningarna” driver kampanj mot vänsterblocket.

Att alla klagar tyder på att situationen är ganska bra. Det hade varit betydligt värre om ett enat politiskt etablissemang var nöjt med hur de blir granskade.

De brittiska liberaldemokraterna kräver att marschen mot övervakningsstaten stoppas, genom hårdare kontroll av hur myndigheter använder sina befogenheter.

På ett år görs i Storbritannien 500 000 ansökningar om tillgång till privata email eller telefonsamtal.

An average of about 1,500 surveillance requests were made every day in Britain last year, according to figures which have emerged from an annual report by commissioner Sir Paul Kennedy.

That is the annual equivalent to one in every 78 adults being targeted.

BBC

Information om privat kommunikation kan begäras ut enligt Regulation of Investigatory Powers Act (Ripa), som tillkom för att bekämpa terrorism och grov organiserad brottslighet. Exempel på grova organiserade brottsligar är nedskräpare och hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. Övervakning av elektronisk kommunikation användes även för att övervaka en familj som misstänks ha ljugit om sin hemadress för att få in sin dotter i en bättre skola.

Det är de här elektroniska fotspåren som internetleverantörerna tvingas spara enligt EU:s datalagringsdirektiv.

Med jämna mellanrum återkommer inom moderaterna debatten om jämställdhet och kvotering. Det ena lägret anser att samhället är ojämställt till dess att vi får en jämn könsfördelning i alla yrkesgrupper och styrelser. Det andra lägret anser att kompetensen ska avgöra vid varje enskild tillsättning, oavsett hur könsfördelningen blir. Utfallet är acceptabelt så länge alla individer gör ett fritt val och behandlas lika.

På SvD Brännpunkt driver två moderata riksdagsledamöter uppfattningen att vi ska sträva efter ett 50/50-samhälle där könsfördelningen är jämn inom varje styrelse och varje yrkeskategori. Varje avvikelse från mönstret – för många manliga brandmän eller för många kvinnliga sjuksköterskor – betraktas som uttryck för bristande jämställdhet.

Lidingömoderaten Paul Lindqvist tycker det är olyckligt att moderater köper den radikalfeministiska världsåskådningen, och betonar att det är möjligheten till fria livsval som ska stå i centrum. Inte statistiken.

Frågan vi ska ställa oss är inte om de båda excelstaplarna är lika höga, utan om det finns hinder som gör att vissa kategorier av människor blir underrepresenterade.

Anta att det finns lika många kvinnliga som manliga villiga kandidater till en styrelse, och att kompetensen är jämnt fördelad mellan de båda grupperna. Då tyder en sned könsfördelning i styrelsen på att det finns ett problem. Men verkligheten är sällan så enkel. Det är svårt att objektivt mäta kompetens, och preferenser är vanligtvis ojämnt fördelade mellan olika grupper.

Om det faktiskt finns fler män som vill bli brandmän och fler kvinnor som vill bli sjuksköterskor, ska vi acceptera det eller ska vi även betrakta preferensskillnader som ett uttryck för dålig jämställdhet? Kanske, beroende på vilken sorts preferenser det handlar om. Det kan ju vara så att en man väljer bort sjuksköterskeyrket av fri vilja, inte för att han föredrar en annan typ av arbete utan för att vi lever i en kultur där män inte förväntas bli sjuksköterskor.

Om vi vill ha de mest kompetenta yrkeskårerna bör vi minska samhällets förväntningar på att medlemmar av en viss yrkesgrupp också tillhör ett visst kön. På så vis breddas rekryteringsbasen. I första hand ska det ske genom information. Alla ska veta vilka alternativa vägar som finns att gå.

Viss positiv särbehandling av det underrepresenterade könet kan vara ett verktyg för att bryta onda cirklar. Om alla brandmän är män kan det – korrekt eller felaktigt – tolkas som att kvinnor inte är välkomna. Då blir det bara män som söker sig dit även fortsättningsvis.

Målet behöver inte vara en jämn könsfördelning, men det är bra om det finns tillräckligt många representanter av vardera könet för att det inte ska uppfattas som konstigt att just en man eller just en kvinna söker ett jobb eller en styrelseplats.

I näringslivet ska dock kontraktsfrihet gälla. Om jag startar ett företag är det jag själv och inte staten som ska bestämma vilka anställningskontrakt jag skriver under. Om staten överhuvud taget ska ta sig an jämställdheten i det privata näringslivet bör det ske med stor försiktighet – till exempel genom att erbjuda incitament som är frivilliga att utnyttja.